En resa genom institutionerna som formar landets mest fängslande samtida konst, från Tokyo till Kanazawa och vidare.
Japans konstmarknad är på uppgång, åtminstone enligt statistiken som visar att den växte med 11 procent mellan 2019 och 2023, jämfört med 1 procent globalt, enligt en studie beställd av Japans kulturmyndighet i samarbete med Art Basel. Jag upplevde själv den dynamiken under min familjs senaste resa dit, där det blev tydligt att landets långvariga hantverkstraditioner har lagt grunden för den våg av samtidskonst som nu träder fram (Art Week Tokyo, som lanserades 2021, håller sin femte årliga upplaga i november).
Betydande investeringar i offentliga miljöer runt om i landet understryker denna kulturella ambition. Den Pritzkerprisbelönade arkitekten Tadao Ando har ritat Naoshima New Museum of Art, som öppnade i maj förra året med utsikt över de avlägsna öarna i Seto Inland Sea. Samma månad öppnade MoN Takanawa: The Museum of Narratives i Tokyo, där samtidskonst samsas med en takträdgård fylld av inhemska japanska växter. Byggnaden är helt omgiven av grönska och terrasser, och har även ett fotbad på sjätte våningen där besökare kan doppa tårna i en onsen-liknande pool med utsikt över stadens siluett.
Vi inledde vår egen rundresa i japansk konst i Atami, en badort ungefär två timmars bilresa söder om Tokyo, eller bara 30 minuter med snabbtåget Shinkansen. Belägen på en klippa cirka 270 meter över havet med utsikt över det glittrande Stilla havet känns MOA Museum of Art som Japans svar på Getty-museet. Vi nådde gallerierna genom att först färdas uppför en serie glödande rulltrappor som ligger under en kupol med oculusöppning där projicerade kalejdoskopmönster rörde sig över taket. Museets samling omfattar bland annat ett rekonstruerat gyllene te-rum från 1500-talet och en bronsrelief av Antoine Bourdelle som ursprungligen skapades för Théâtre des Champs-Élysées i Paris. Men bara atriets arkitektur i glas och kalksten är värd resan i sig, liksom terrassen med utsikt över Sagamibukten och konditoriet signerat den Michelinbelönade konditorn Toshi Yoroizuka, där jag avnjöt en cassismoussetårta dekorerad med halvtorkade fikon och bladguld, upplagd på ett lackfat av urushimästaren Murose Kazumi. Bakom museets huvudbyggnad breder en 22 hektar stor anlagd trädgård ut sig, med plommonlundar, azaleaklädda kullar och en bambuskog där träden var så höga och väldoftande att det kändes som att stå i en jordnära katedral.
Vänner insisterade på att vi skulle besöka det nyutbyggda teamLab Planets, så tillbaka i Tokyo trängde vi oss genom köer av turister för att komma in i den psykedeliska, immersiva digitala installationen. Vid ett tillfälle vadade vi barfota genom knädjupt varmt vatten; vid ett annat rörde vi oss genom ett spegelrum fyllt av fluffiga sfärer med en textur som påminde om den klibbiga ytan på mochi.
Bortsett från moss-trädgården beströdd med ovala speglar, som var närmast transcendental, upplevde jag det hela som både överväldigande och lite underväldigande, ungefär som en fullsatt arenakonsert. Ändå är det tydligt att intresset för upplevelsen är enormt; gruppen öppnade även en liknande glittrande anläggning, teamLab Kyoto, förra året.
Efter ett tips från fotografen Matt Dutile om att staden Kanazawa på västkusten var Japans hantverkshuvudstad hoppade vi på ännu ett snabbtåg och korsade landet på två och en halv timme (boka Shinkansen-biljetter i förväg för att få reserverade sittplatser). Den kustnära staden är ett mecka för Japans trendiga unga, med butiker som sträcker sig från en filial av parfymhuset Phaeton Fragrance House till Pippurikera, en skandinavisk designbutik fylld med finska vintagefynd som munblåsta glasmuggar och emaljskålar från 1965. Keramikbutiker finns överallt, Kanazawa är känt för sitt bladguld och sitt fina porslin.
21st Century Museum of Contemporary Art – Kanazawa, är arkitektoniskt återhållsamt men ljust, och med sin cirkelformade byggnad omgiven av glasväggar visas verk av stigande konstnärsnamn som Tsuno Seiran, en tidigare psykiatrisjuksköterska vars färgstarka, klänningsliknande skulpturer i resin svävar fritt från kroppen som fristående skulpturer.
Precis på andra sidan gatan ligger Kenrokuen, som anses vara en av Japans vackraste trädgårdar. Vi promenerade genom drygt 11 hektar frodig grönska med dammar och bäckar, och såg en silkeshäger lyfta från vattnet bredvid ett tehus byggt år 1774.
Vårt hotell, det Michelin-guide-listade Kumu Kanazawa, var kanske lite väl hippt för oss föräldrar. Vårt rum var så trångt och mörkt att det kändes som att bo i ett konstförråd. Tre saker räddade ändå upplevelsen: de lånepyjamasar som låg vikta som kuvert i lobbyn, konsten på varje våningsplan, däribland The Fall av Atskui Takamoto (ett takhögt torn av klädnypor i genomskinlig plast som efterliknar formen av en fallane droppe), och frukosten på nyårsdagen, som bjöd på
en trio söta tsujiura – lyckobudskap från Edo-perioden fyllda med goda önskningar för året som kommer.
I livet, liksom i konsten, är det de små gesterna som stannar kvar längst.
Text: K.O.E.
