KNIVSKARPT

Londons Blenheim Forge använder det renaste av stål, uråldriga tekniker och kaffebad för att producera sina exceptionella knivar.

Blenheim Forge började på det mest blygsamma tänkbara sätt: med en hemgjord tegelugn i en trädgård, drivet av en lövblåsare. Ett decennium senare skapar grundarna James Ross- Harris, Jon Warshawsky och Richard Warner eftertraktade knivar som når upp till samlar objektsnivå och har kända kockar som Gordon Ramsay och Francis Mallmann bland sina kunder.

Likväl vackra som de är funktionella, tillverkas Blenheims knivar noggrant för hand i London genom en process som kombinerar modern metallurgi med århundraden gamla japanska svärdsmedstekniker. Smidesmästarna pressar stålet till dess gräns, och ibland bortom: Många knivar måste kasseras, men de som överlever är extremt starka.

Idag tillverkas de flesta knivar av återvunnet stål; även framträdande lyxmärken producerar knivar som kanske har börjat sitt liv som en Honda Civic. Återvunnet stål är billigare, men medan kvalitetsknivar kan tillverkas av det, försvagar föroreningar metallen något. I jakten på perfektion använder Blenheim Forge i stället sitt eget patenterade rena stål. För att uppfylla de minimikrav som ställs av en multinationell tysk tillverkare var Blenheim tvungna att köpa tillräckligt med stål för att räcka i 25 år.

– Det är en legering med 3,5 procent tungsten och 1,4 procent kol, säger Ross- Harris. Det är inte långt ifrån Aogami Super Steel eller Blue Paper Steel, två av de mest respekterade japanska typerna, men vårt är ännu renare.

Och enligt Blenheims team finns det ingen poäng i att börja med en sådan fin råvara om du inte kommer att vara lika noggrann med varje aspekt av produktionen.

– Om du snålar på något annat steg, blir denna toppkvalitet av stål värdelös, förklarar Ross-Harris. Det rena kärnstålet är inneslutet mellan två 60-lagers beklädnad för stöd, vilket ger det resulterande Damaskusstålet som är känt för sin estetik, där marmoreringen påminner om rinnande vatten. Så här tillverkas en specialutgåva av en 210 millimeters kockkniv.

RÅVARAN

I förberedelse för smidet växlar Ross-Harris (på bild) lager av sex millimeters stål och en millimeter nickel, sedan svetsar han dem tillsammans för att skapa två stänger, vardera ungefär 16 centimeter tjocka. När de är färdiga kommer de att utgöra beklädnaden på vardera sida om kärnstålet.

HAMRA PÅ

Metallstången värms upp tills den mjuknar något; smidesprocessen binder sedan samman lagren av stål och nickel. Smidesmästaren slår på den 16 centimeter tjocka stången med en 100 år gammal slaghammare tills den endast är en centimeter tjock. Du kan kalla den här fasen för “slå på riktigt het metall med en riktigt stor hammare – ju mer du slår, desto hårdare blir den”, säger Ross-Harris.

KRITISKA FASEN

Det 1 centimeter tjocka kärnstålet är nu inneslutet mellan de två 1 centimeter tjocka beklädningarna och upphettas till en hög temperatur, vilken bedöms visuellt. Det är en kritisk del av processen: Om temperaturen är för låg kommer metallen att spricka när den slås; om den är för hög kommer stållagren att expandera in i varandra, och det blir omöjligt att uppnå en fin egg.

– Det är en fas där man enkelt kan förstöra en kniv, varnar Ross-Harris. Metallen valsas nu till sin slutliga tjocklek på 0,7 centimeter och smids till form, inklusive att skapa spetsen och bladet. Profilen på varje knivblad finslipas sedan på slipmaskiner och bälten.

VARMT OCH KALLT

Värmebehandling är processen när metallen hettas upp (till temperaturer omkring 820 grader Celsius) och kyls ner flera gånger, vilket ändrar dess atomära struktur. Målet är att skapa så robust och finstrukturerad klinga som möjligt, och tekniken tar flera dagar. Det sista steget är ett snabbt dopp i varm olja. Enligt Ross-Harris drabbas två av varje tio knivar av oförsonlig avskiljning, sprickor och vridning. Stålet är nu som hårdast men också skört som glas, så de överlevande knivarna härdas i labbugnar, där en del hårdhet offras för ökad hållbarhet.

FINLIRET

Vid det här stadiet har den 121-lagers klingan en hårdhet på ungefär 64 på Rockwell- hårdhetsskalan, vilket är högt för knivar och stämjärn. Successivt formas klingan till dess slutliga form och profil.

KAFFE MED DOPP

Att etsa klingan i två lösningar framhäver den estetiska skönheten hos Damaskusstålet. Först doppas den i salpetersyra i 20 sekunder, vilket försiktigt tar bort små mängder kolstål. Sedan, för att framhäva nickelns glans och mörkna stålet, spenderar klingan fyra timmar i ett bad med snabbkaffe.

– Det finns en okänd kombination av syror i det som fungerar särskilt bra, förklarar Ross-Harris, och vi har inte kunnat hitta en bättre ersättning.

FOSSIL ENERGI

För specialutgåvor använder Blenheim fasta silverfästen, eller ringar, och trä från den 5 000 år gamla Fenland Black Oak som grävdes upp för ungefär ett decennium sedan i östra England. Den långsamma kristalliseringen av tanninerna har förvandlat den nu otroligt hårda eken till nattsvart. Efter att ha fogats till klingan mognar handtaget i ytterligare en dag.

SLUTFASEN

En av Blenheims hantverkare, Menelik Ekani, är specialiserad på att slipa och bryna knivarna samt polera den slutgiltiga eggen. Med precision och tålamod når kniven slutligen sin absoluta perfektion.

Text: Tom Weijand

Bild: Eleri Naarismaa