Med Eton som partner utforskar Maggie Gyllenhaal gränserna mellan tradition och modern stil.
Unisexmode har de senaste åren gått från att vara en nisch till att bli en självklar del av modevärlden. Allt fler designers suddar ut gränserna mellan traditionellt maskulint och feminint, och plagg som skjortan – en gång reserverad för herrgarderoben – har blivit en symbol för just denna utveckling. I mötet med Eton och deras Custom Made-service blir det tydligt hur klassiskt hantverk och moderna perspektiv kan kombineras. Här berättar Maggie Gyllenhaal om sin relation till skjortan, om individualitet som uttryck och om varför mode alltid har varit ett sätt att både leka och utmana.
Vad var det som drog dig till Eton?
– Jag är faktiskt en person som bär herrskjortor. Så jag tyckte det var ett roligt och oväntat förslag att jag skulle representera dem. Klassiska skjortor är något jag alltid bär och gillar att bära. Eton tilltalar mig verkligen som varumärke, från själva skjortorna till samarbetet med teamet – allt kändes enkelt och självklart
Vilken är den perfekta skjortan enligt dig?
– Rent estetiskt gillar jag att mina skjortor är lite oversized. Jag tycker också om när de är så mjuka, eller så tunna i tyget, att man fortfarande kan ana kroppen under, och jag älskar en stark krage. Gärna med lite sjuttiotalskänsla.
Tror du att sartoriell tradition och modiga stilrisker kan samexistera?
– Ja, absolut. Ett exempel är en outfit jag såg igår: en kvinna jag arbetar med, som är kompositör på filmen jag gör, bar en herrfrackskjorta som en helt vanlig skjorta. Jag älskade det. Det var något så klassiskt men burit på ett nytt sätt. Hennes skjorta var riktigt välanvänd, nästan nött. Ibland är de där gamla frackskjortorna i så fint bomullstyg att de bara blir bättre ju mer de tvättas. Det var nästan den perfekta skjortan.
Minns du första gången du verkligen kände dig självsäker i det du hade på dig?
– Det är roligt – min mamma brukar säga att hennes minnen är förknippade med mat, och mina med kläder. Jag har minnen från mycket ung ålder där jag antingen kände att jag hade helt fel outfit eller tvärtom, att jag hade på mig precis rätt sak. Ett tillfälle som sticker ut: jag gick i lågstadiet och var besatt av Cyndi Lauper. En dag klädde jag mig som henne – knöt en bit tyll runt huvudet i en enorm rosett, täckte ena ögat och kände mig fantastisk. Självklart skulle vi spela volleyboll den dagen, så jag var absolut inte klädd för det. Men ändå, det var en risk och det kändes underbart. Senare, när jag började göra pressarbete, minns jag att jag tog på mig en utsökt sydd brun tweedkostym. Jag minns inte designern, men jag minns hur det kändes, och hur den satt, och insikten om att det var något alldeles unikt.
Du nämnde kostymen och att bära herrskjortor, som kvinna.
– Jag tror absolut att kvinnor kan bära traditionella herrplagg – och göra det på ett sätt som fortfarande känns väldigt feminint. En skjorta som de Eton gör känns tidlös och för alla. Självklart kan plagg som dessa bäras av vem som helst, och de får olika betydelser beroende på vem som bär dem.
Eton har en Custom Made-service där vem som helst kan skapa en skjorta som speglar deras personlighet och preferenser. Hur ser du personlig uttrycksfrihet i något så klassiskt som en skjorta?
– Personligt uttryck i en skjorta kan visa sig på många sätt. Jag älskar monogram. Jag var precis på Portobello Road Market med min dotter och hittade en gammal viktoriansk underklänning med min andra dotters initialer redan broderade på. Jag köpte den till henne. Jag hittade också gamla franska dukar med min mans och mina initialer. Jag vet att monogram ibland kan kännas lite snobbigt, men jag gillar dem – särskilt med lite ironi.
Om vi zoomar ut lite – hur viktigt är individualitet just nu, särskilt i hur vi klär oss?
– Jag läste något jag älskade – att klä på sig är dagens första konstnärliga handling. Jag har arbetat nonstop det senaste året och ett halvt på min nästa film, och om jag inte har rätt kläder för dagen känns det fel. Det handlar både om att ha något som sitter rätt, och något som uttrycker vem jag är. Det känns bra när jag bär något som på något sätt speglar vem jag är och hur jag mår just den dagen. Och på sistone har det varit en herrskjorta. Faktum är att jag har på mig en just nu.
Vad inspirerar dig just nu, visuellt, känslomässigt eller kreativt?
– Jag är precis i slutet av postproduktionen för min nya film, vilket har varit den mest intensiva konstnärliga resan jag någonsin gjort, så just nu flödar allt igenom mig. Sanningen är att jag snappar upp inspiration överallt. När man verkligen är mitt i något blir allt material att arbeta med. Jag såg två teaterföreställningar i London och grät från början till slut på båda. Och så såg jag Interstellar med mina barn och blev helt tagen av ljussättningen, effekterna, ljuddesignen. Eller när jag såg serien Say Nothing, där skådespelerskorna kändes som starka, spännande nya konstnärer. Jag är inte alltid i det sinnestillståndet, där jag är öppen för inspiration överallt, men just nu är jag det.
Finns det någon kostym från en av dina roller som gjort ett bestående intryck på dig?
– Jag försöker att aldrig döma de karaktärer jag spelar, även om de klär sig helt annorlunda än jag. Jag tror det mest sårbara och ärliga en skådespelare kan göra är att försöka se så bra ut som karaktären själv vill – inte utifrån ens egna preferenser, utan karaktärens. Till exempel när jag spelade en förskollärare i New Jersey var inget i hennes garderob något jag själv skulle bära. Men hon försökte se sitt bästa ut, på sitt sätt. På andra sidan spektrumet älskade jag mina outfits i The Deuce – tubtoppar, minikjolar, skyhöga klackar. Jag skulle aldrig bära dem privat, men det var roligt och befriande. Och i The Honourable Woman hade vi fantastiska kläder, trots att vi hade noll budget. Vi fick tigga, låna och improvisera. En jacka jag bar var inspirerad av en Celine-modell – oversized och maskulin, men med pärlknappar. Vi hade inte råd med originalet, så min kostymdesigner sydde om en gammal herrrock. Resultatet blev fantastiskt.
Finns det något plagg du nyligen skaffat som fick dig att känna något särskilt?
– Efter att jag avslutat filmen köpte jag två mjuka, skira vintage-klänningar från 1930-talet. Jag hade levt i sneakers och jeans i över ett år, och behövde bara något mjukt och vackert. Jag har inte haft så många tillfällen att bära dem än, men jag vet att jag kommer att göra det. Och så Schiaparelli-klänningen jag bar på Oscarsgalan för The Lost Daughter. Jag såg den och tänkte direkt: ”Det här är den vackraste klänning jag någonsin sett.” Det var klart, det var min klänning. Jag tvekade inte en sekund. Den talade till mig.
Det låter som en perfekt sammanfattning av din relation till mode: när något talar till dig, bara vet du.
– Självklart bryr jag mig ibland om vad andra tycker, särskilt mer när jag var yngre. Men med kläder har jag alltid vetat vad jag gillar. Det är ett nöje. Jag tänker bara på vad som fungerar för mig, så som en Eton-skjorta!
Maggie Gyllenhaal är Etons nya varumärkesambassadör där hon genom deras Custom Made-service tar med sin konstnärliga ådra i sin egen tolkning av den perfekta skjortan. Mest känd som skådespelare, verkar hon även bakom kulisserna som producent, regissör och manusförfattare – en mångsidighet som speglar hennes lekfulla och personliga sätt att tolka mode.
Text: Emilia Radow Ingvarson
Mer inom mode här
