Tre hjul, knappt en hästkraft och en förarplats som påminner om en parkbänk. När bilen fyller 140 år kör vi världens första bil, Benz Patent-Motorwagen.
Instruktionen om att ta det försiktigt i kurvorna upprepas flera gånger. Det är begripligt. Jag sitter högt på en smal bänk, styr med ena handen och har ett enda framhjul att förlita mig på. Runt omkring står internationella motorjournalister med kamerorna redo. Att välta vore både smärtsamt och genant.
Platsen är en resort strax norr om Hamburg. Anledningen till besöket är att Mercedes-Benz uppmärksammar 140 år sedan Karl Benz presenterade sin Patent-Motorwagen. Framför mig väntar några hundra meter kullerstensväg. Det visar sig vara alldeles tillräckligt för en minnesvärd provkörning.
Bilen jag ska köra är en trogen reproduktion som sköts av Mercedes-Benz Museum. Originalet från 1886 har alltså fått stanna hemma. Konstruktionen och sättet att köra ger däremot en ovanligt handfast inblick i automobilens barndom.
Innan bilen fick sin form
Det är lätt att förstå varför Patent-Motorwagen har fått smeknamnet ”den flygande bänken”. Två stora bakhjul, ett mindre framhjul och en sittplats ovanpå ett synligt maskineri. Uttrycket ligger någonstans mellan cykel och hästvagn.
Här finns mässingsdetaljer, smala ekrar och mekanik att studera från nästan varje vinkel. Någon kaross att tala om finns däremot inte. Man sitter fullständigt exponerad för väder, vind och förbipasserandes nyfikenhet.
På ett museum är det lätt att betrakta ett sådant fordon som en vacker teknisk kuriositet. Ute på kullerstenen blir dess betydelse mer påtaglig. Den här märkliga trehjulingen representerar ögonblicket då bilen började bli en användbar idé.
Bakom föraren sitter en encylindrig bensinmotor på knappt en liter. Effekten är omkring tre fjärdedels hästkraft. Ett stort, horisontellt svänghjul hjälper motorn att hålla igång, medan kedjor överför kraften till bakhjulen. En rem kopplar in drivningen.
Backväxel saknas. Den sortens bekvämlighet får ordnas med handkraft.
Ett maskineri som kräver sin förare
Startproceduren ger en första fingervisning om vad tidiga bilister hade att förhålla sig till. Tändningen aktiveras och oljekranarna öppnas, så att motorns rörliga delar får sin smörjning. Därefter måste det stora svänghjulet snurras igång för hand.
Det kräver ett bestämt handlag. Kompressionen ska övervinnas och svänghjulet kan slå tillbaka om försöket blir för halvhjärtat.
När motorn väl börjar arbeta fylls luften av ett rytmiskt puffande. Det finns något fängslande i att kunna följa maskinens arbete så nära. Varje rörelse har en synlig uppgift. Doften av varm olja hör till.
Efter ett demonstrationsvarv är det min tur. Spaken förs framåt för att sätta ekipaget i rörelse och dras bakåt för att bromsa. Högerhanden sköter styrningen. Framför mig rullar en Mercedes-Benz V-klass med en kamera som dokumenterar färden.
Skillnaden mellan de båda fordonen är ungefär 140 års utveckling och åtskilliga bekvämligheter.
Körglädje i gångfart
Det första jag noterar är hur omsorgsfullt underlaget förmedlas till kroppen. De smala hjulen, gummit och bladfjädringen gör mycket lite för att dölja kullerstenen. Varje ojämnhet fortsätter upp genom konstruktionen och in i bänken.
Komforten lämnar således utrymme för förbättring. Styrningen överraskar desto mer.
Det ensamma framhjulet reagerar direkt och det känns snart naturligt att styra med en hand. Förbindelsen mellan föraren och maskinen är omedelbar. Jag hör motorn arbeta bakom ryggen, känner vibrationerna och kan följa hur mekaniken sätter oss i rörelse.
I kurvorna blir försiktigheten desto viktigare. Kroppen vill glida i sidled över bänken och kombinationen av tre hjul och hög sittposition inger begränsat förtroende. Gångfart känns som ett välavvägt val.
Ändå är det svårt att sluta le.
Bilar beskrivs ofta som analoga när de har en manuell växellåda och förhållandevis få elektroniska hjälpmedel. Patent-Motorwagen ger begreppet en annan innebörd. Här är föraren delaktig i nästan allt som sker. Att bara få maskinen att starta, rulla och stanna är en upplevelse i sig.
Det begränsade tempot gör dessutom att jag hinner uppfatta detaljerna. Ljudet, doften, kedjornas arbete och styrningens rörelser. Körningen blir intensiv på ett sätt som specifikationerna knappast antyder.
Bertha visade vägen
Efter min korta runda framstår Bertha Benz, Karl Benz fru, insats som desto mer imponerande.
I augusti 1888 körde hon en senare version, Patent-Motorwagen Nummer 3, från Mannheim till Pforzheim tillsammans med sina två söner. Sträckan var omkring 106 kilometer. Resan blev automobilhistoriens första långfärd och visade att uppfinningen kunde fylla en praktisk funktion.
Bränslet fick köpas på apotek och tekniska problem lösas längs vägen. Det som för mig är ett övervakat nöje under några minuter var för henne ett oprövat sätt att resa mellan städer.
Karl Benz hade utvecklat maskinen. Bertha bidrog till att övertyga omvärlden om vad den kunde användas till. Med dagens språkbruk hade resan också kunnat beskrivas som en mycket framgångsrik PR-insats.
En kort färd med långt efterspel
Det finns gott om historiska bilar som fortfarande kan imponera med sin fart, komfort eller elegans. Patent-Motorwagen kräver en annan måttstock. Dess betydelse ligger i hur mycket som följde efter den.
Samtidigt vore det orättvist att reducera upplevelsen till en historielektion. Den lilla trehjulingen har en påtaglig personlighet. Den fordrar uppmärksamhet, belönar varsamma händer och gör även en kort färd till något man minns.
När jag kliver av bänken har jag bara kört några hundra meter. Ändå hör provturen till de mest fascinerande jag har gjort. Nästan en hel hästkraft visade sig räcka och banade vägen för bilen.
Text: Marcus Berggren
Foto: Mercedes-Benz
