Ferrari Roma lanserades som den moderna tolkningen av la nuova dolce vita – det nya ljuva livet. Med svepande linjer, diskret elegans och tydliga referenser till märkets GT-bilar från 1950- och 1960-talet skulle modellen locka en ny typ av Ferrari-kund.
Ferrari Roma hyllades för sin design och sina köregenskaper, men lyckades aldrig fullt ut övertyga. Kritiken handlade framför allt om gränssnittet mellan förare och bil. Kapacitiva knappar, komplicerade menyer och en närmast överdriven digitalisering stod i kontrast till den intuitiva mekanik och taktila kvalitet som man förväntar sig av en bil från Maranello.
Nu får grundkonceptet en andra chans.
Ferrari Amalfi är i praktiken en omfattande vidareutveckling av Roma, men namnbytet signalerar samtidigt en tydlig ambition. Italienarna har åtgärdat flera av föregångarens svagheter, förfinat drivlinan och gett designen ett mer samtida uttryck.
Resultatet är en Ferrari som inte behöver vara mest högljudd, mest extrem eller snabbast för att göra starkast intryck.
En modernare tolkning av den klassiska GT-bilen
Skillnaderna mellan Roma och Amalfi är inte revolutionerande, men de är tydliga. Där föregångaren lutade sig tungt mot märkets historiska formspråk har Amalfi fått ett stramare och mer modernt uttryck.
Fronten är renare och visuellt bredare, inte minst tack vare den mörka panelen som löper mellan strålkastarna. Det är ett designelement som redan har hunnit väcka debatt, men i verkligheten fungerar det betydligt bättre än på bild. Det ger bilen karaktär utan att störa de eleganta proportionerna.
Amalfi saknar de extrema luftintag, överdimensionerade vingar och aggressiva aerodynamiska attribut som präglar många moderna supersportbilar. I stället handlar det om balans. Motorhuven är lång, kupén skjuten bakåt och karossen formad som ett enda sammanhängande penseldrag.
På skärm riskerar den att hamna i skuggan av Ferraris mer spektakulära modeller. I verkligheten är den närmast perfekt avvägd.
Testbilen är lackerad i Verde Costiera, en intensiv turkosgrön nyans inspirerad av havets reflektioner längs Amalfikusten. Färgen är effektfull och passar modellens namn, men den som söker maximal tidlöshet gör sannolikt klokt i att välja en mörkblå, silvergrå eller diskret metallickulör.
Amalfi tar plats, men behöver inte skrika för att bli sedd. Det gör den till en passande följeslagare för resan från Köpenhamn till Båstad och den svenska concoursen The Aurora.
Interiören hittar tillbaka till Ferrari
Den största förbättringen möter föraren redan när dörren öppnas.
De kapacitiva reglagen och den tidigare vertikala touchpanelen har fått lämna plats åt en mer genomtänkt interiör. Kupén följer Ferraris så kallade dual cockpit-princip, där förare och passagerare ramas in av en svävande mittkonsol i anodiserad aluminium.
Känslan är sportig utan att bli klaustrofobisk. Föraren sitter lågt, men inte obekvämt lågt, och blickar ut över en lång motorhuv. Passageraren är inte reducerad till statist utan får en egen, tydligt definierad plats i upplevelsen.
Digitaliseringen är fortfarande omfattande. Instrumentklustret mäter 15,6 tum, infotainmentskärmen 10,25 tum och framför passageraren sitter en separat åttatumsskärm med tillgång till navigation, media och kördata.
Skillnaden är att tekniken nu har integrerats med betydligt större finess.
Den viktigaste förändringen är dock mer analog. De fysiska knapparna har återvänt till ratten. Den röda startknappen är tillbaka och manettino-vredet finns självklart kvar. Handhavandet är snabbare, mer intuitivt och bättre anpassat till en bil som kan färdas i hastigheter där föraren helst inte bör leta efter rätt funktion i en meny.
Allt är inte perfekt. Klimatanläggning, sätesfunktioner och flera andra kommandon styrs fortfarande via mittskärmen, som sitter så lågt att blicken måste flyttas en påtaglig sträcka från vägen.
Amalfi är betydligt mer lättbegriplig än Roma, men någon fullständig analog renässans är det inte fråga om.
Material utan genvägar
När många tillverkare har börjat använda ord som premium och lyx allt frikostigare påminner Ferrari om vad begreppen faktiskt bör innebära.
Materialen är utsökta och framför allt autentiska. Det som ser ut som aluminium är aluminium. Lädret känns, doftar och åldras som läder ska göra. Här finns inget behov av att maskera billigare material bakom kosmetiska ytskikt eller vaga hållbarhetsformuleringar.
Detaljarbetet är genomgående imponerande. Sömmarna är precisa, reglagen har rätt tyngd och kombinationen av läder, metall och kolfiber skapar en miljö som känns samtida utan att bli steril.
Ferrari visar helt enkelt var skåpet ska stå när det gäller hantverk, material och helhetskänsla.
Amalfi har dessutom ett baksäte. Det är en generös beskrivning av två små sittplatser, men de går att använda vid kortare resor med barn eller i nödfall med vuxna. Den mest naturliga användningen är emellertid att låta dem husera två weekendväskor.
Bagageutrymmet är tillräckligt stort för ett par kabinväskor eller en golfbag. Det gör inte Amalfi till en familjebil, men det är fullt tillräckligt för en långhelg på Rivieran eller en resa genom Europa.
Mer grand tourer än supersportbil
Det är också på längre resor som Amalfi börjar avslöja sin verkliga styrka.
Chassit hanterar motorvägsetapper med samma självklarhet som slingriga skånska landsvägar. Med hjälp av manettino-vredet förändras bilens temperament påtagligt, från förvånansvärt följsamt till fokuserat och kompromisslöst.
Skillnaderna mellan körlägena är tydliga. Gasrespons, stötdämpning, växlingsstrategi och stabilitetssystem anpassas efter förarens önskemål. I de mest aggressiva inställningarna kräver Amalfi respekt, särskilt på mindre perfekta vägunderlag.
Redan i Sport-läget kan de 285 millimeter breda bakdäcken kämpa med att överföra all kraft till asfalten vid hård acceleration. Sprinten från 0 till 100 km/h tar 3,3 sekunder.
Det finns snabbare bilar. En Porsche 911 Turbo S är exempelvis mer effektiv när det gäller att omvandla motorkraft till accelerationssiffror. Ferrarin känns däremot mindre klinisk och mer engagerande.
Frågan är dessutom hur relevant ytterligare några tiondelar är i en bil som denna.
Amalfis verkliga uppgift är inte att vinna ett accelerationslopp vid ett trafikljus, utan att transportera två personer snabbt, elegant och komfortabelt över långa avstånd. Den gör det med en närvaro och känsla som få konkurrenter kan matcha.
Ferrari Amalfi har en V8 med två personligheter
Under motorhuven sitter Ferraris välbekanta 3,9-liters dubbelturbomatade V8, här med 640 hästkrafter och 760 newtonmeter. Motorn är kopplad till den åttastegade dubbelkopplingslåda som ursprungligen introducerades i SF90.
Responsen är närmast omedelbar och växellådan reagerar blixtsnabbt på kommandon från de stora växlingspaddlarna. Trots turboladdningen finns ingen besvärande fördröjning. Motorn behöver visserligen varv för att leverera sitt allra bästa, men kraften är alltid nära till hands.
Det massiva vridmomentet gör att Amalfi kan köras på två helt olika sätt.
Man kan låta växellådan arbeta diskret i bakgrunden och surfa fram på en till synes outsinlig kraftreserv. Eller så kan man växla ned manuellt, låta varvtalet stiga och släppa lös hela motorns potential.
Då avverkas omkörningar med en intensitet som snabbt förvandlar omgivningen till ett avlägset minne.
Ljudbilden är emellertid mer återhållsam än väntat. Under hård belastning finns den rätta ilskan och det metalliska V8-vrålet där, men moderna buller- och utsläppskrav har lagt en tunn filt över upplevelsen.
Det låter bra, stundtals mycket bra, men Amalfi är inte en bil som får föraren att aktivt söka efter tunnlar på samma sätt som Purosangue eller 12Cilindri.
Det är i stället samspelet mellan drivlinan, styrningen och chassit som gör bilen så speciell.
Precision utan nervositet
Styrningen är typiskt Ferrari-snabb. Små rörelser räcker för att placera bilen exakt där föraren vill ha den. Till en början kan den kännas överkänslig, men efter några mil framstår den snarare som en av bilens främsta tillgångar.
Amalfi byter riktning lätt och naturligt, men blir aldrig nervös i hög hastighet. Det är avgörande för en bil som ska kunna avverka en halv kontinent utan att trötta ut sin förare.
Bromsarna imponerar med sin rena stoppkraft. Det nya brake-by-wire-systemet har en fast pedal och mycket kort rörelse, vilket ger precision vid hård körning. Samtidigt känns återkopplingen något mer syntetisk än i resten av bilen.
Det är en mindre invändning i en helhet som annars präglas av ovanlig harmoni.
Amalfi är aldrig så rå att den blir ansträngande att leva med, men heller aldrig så civiliserad att den upphör att kännas speciell. Varje start, acceleration och vägsträcka får en känsla av tillfälle.
Ferrari Amalfi är en instegsmodell utan instegskänsla
Det går inte att bortse från att Amalfi är instegsmodellen i Ferraris modellprogram.
För vissa kan det kännas motsägelsefullt att betala omkring tre miljoner kronor för den bil som befinner sig längst ned i märkets hierarki. Grundpriset är dessutom bara början. Ett besök i Ferraris konfigurator kan snabbt lyfta slutnotan med sjusiffriga belopp.
Men resonemanget tappar relevans ju längre man kör.
En instegs-Ferrari är fortfarande en Ferrari. Amalfi saknar inte någon av de egenskaper som har gjort den stegrande hingsten till en av bilvärldens starkaste symboler. Snarare är det bilens bredd som är dess främsta styrka.
Den är snabb och engagerande nog för att underhålla på en slingrande landsväg, men bekväm, rymlig och civiliserad nog för att fungera på en längre Europaresa. Med komfortstolarna tillkommer massage och ventilation, medan Burmester-systemets 14 högtalare kan stå för underhållningen när V8-motorn blir väl diskret.
Ferrari Amalfi är kanske inte märkets mest extrema, snabbaste eller mest omskrivna modell. Däremot kan den mycket väl vara den mest fulländade.
Den förenar elegans, användbarhet och genuin körglädje på ett sätt som gör att kompromisserna sällan upplevs som kompromisser.
Ge mig gärna ett exemplar i Grigio Alloy, gärna med de femekrade smidda fälgarna, och så är jag redo att styra söderut. Huruvida det är Rivieran, de schweiziska Alperna eller en concours i Båstad spelar mindre roll.
Ferrari Amalfi är den sortens bil som gör resan till själva destinationen.
Tekniska data: Ferrari Amalfi
Motor: 3,9-liters dubbelturbomatad V8, 640 hästkrafter, 760 newtonmeter
Kraftöverföring: Åttastegad dubbelkopplingslåda, bakhjulsdrift
Acceleration 0–100 km/h: 3,3 sekunder
Toppfart: 320 km/h
Torrvikt: Från 1 470 kg
Mått, längd/bredd/höjd: 4 660/1 974/1 301 mm
Pris: Från cirka 3 100 000 kronor
Text: Erik Punt
Foto: Ferrari
