Uppfinningsrikedom i kombination med nya material.
Tillkomsten av bijouterier under världskrigen och depressionen medförde både brist på tyg och förändring sociala normer vilket bland annat gjorde att modet fick djärva och uttrycksfulla bijouterier.
– När jag samlar smycken försöker jag använda samma regler som jag tillämpar för min samling av samtida konst, säger Patrizia Sandretto Re Rebaudengos, en av världens största samlare av modern konst men också ”Costume Jewelry”, säger Sandretto Re Rebaudengos som kommer från en samlarfamilj där mamma samlade porslin och pappa historiska plastföremål.
För att uppmärksamma har det välkända förlaget Taschen precis gett ut boken Costume Jewellery som är en djupdykning i ett dekorativt fenomen genom Patrizia Sandretto Re Rebaudengos omfattande samling. Den beskriver en era av estetikens demokratisering som formades av modedesigners som Coco Chanel, som hämtade inspiration från forntida influenser, och Elsa Schiaparelli, känd för sin nyckfulla design och en mer lekfull inställning till smycken.
Mitten: Carmen Miranda in extravagant headdresses, c. 1950.
Höger: Kenneth Jay Lane “Jackie O”. Halsband med imiterat tigeröga. En kopia av äkta halsband ägt av Jackie Kennedy.
Boken visar upp 574 smycken och beskriver material som bakelit och lucit (plexiglas), tropiska och patriotiska teman, ikoniska designers som William de Lillo vars smycken bars av Elizabeth Taylor och hertiginnan av Windsor samt Joseff av Hollywood, vars smycken användes i klassiska filmer som Borta med vinden, Trollkarlen från Oz och Ben-Hur.
Det handlar om otaliga designer, eklektiska inspirationskällor och en brist på respekt för konventioner. Vi får se en hisnande kollektion av de finaste ”juvelfria” smyckena. De är reproducerbara och mycket åtråvärda av samlare och kan nu kallas de ultimata ”demokratiska juvelerna”, tillgängliga för alla.
Den glittrande historien om bijouterier där New York i början av 1900-talet blev epicentrum för smyckesdesign i paste (glas som handslipats för att likna form och färg på diamanter och sedan polerats för att glänsa som ädelstenar) då hantverkare som flytt det krigshärjade Europa återupptog sitt hantverk i Amerika. Deras expertis gjorde att staden hamnade i modets framkant med djärva, vackra och lättillgängliga bijouterier. Det skedde en demokratisering av smycken och kvinnor började bära ”statement-accessoarer” och med detta kom en ”modefrihet”. Dessa dekorativa smycken är generösa i storlek och prydde dåtidens största Hollywoodikoner.
Höger: Greta Garbo bar i filmen Mata Hari ett huvudsmycke av Adrian Adolph Greenberg 1931.
De visionära formgivarna och kulturella rörelserna återspeglar de konstnärliga, ekonomiska och sociala förändringar som format dem. Den anmärkningsvärda konstnärligheten hos designers som införlivade invecklade detaljer och iögonfallande motiv i sina ofta avantgardistiska skapelser och suddade ut gränsen mellan fina smycken och modesmycken och förvandlade accessoarer till bärbar konst.
De finaste smyckena från 1930-talet fram till år 2000 och personliga texter av Carol Woolton, juvelredaktör för British Vogue och konsthistoriker Maria Luisa Frisa samt bilder av Luciano Romano (som bland annat har en berömd bild på Katarinahissen i Stockholm på sitt CV).
Höger: Joseff i sin ateljé, 1940.
Beskrivning av innovativa material som lucit och bakelit, tropiska färger och inspirerade design gör detta verk till en viktig inspirationskälla för samlare, designers och smyckesälskare.
– De är inte bara fantastiska, vackra, glamorösa och glittriga utan de producerades i Amerika under en mycket svår period, som efter andra världskriget, då många designers skapade fantastiska smycken med mycket enkla material, säger Patrizia Sandretto Re Rebaudengos själv om sin samling.
Text: Britta Rossander
Foto: Taschen, Silver Screen Collection/Hulton Archive, Herbert Dorfman/Corbis, Photo Archives of Joseff of Hollywood
