I 36 år har Véronique Nichanian varit den kreativa visionären bakom herrmodet för det franska anrika modehuset Hermès. Hennes hemlighet: att fånga balansen mellan mode, stil och tidlöshet.

Det står sex stora glasburkar på Véronique Nichanians kontor, uppställda på rad i närheten av hennes skrivbord, där hon under stilla stunder kan stanna upp och begrunda dess innehåll. Burkarna är fyllda med färgrika tygbitar – en är fylld med olika nyanser av blått, en annan gult och nästa grönt. De fungerar som en sorts stämningshöjare. Nichanian är besatt av tyger och färger, och de här burkarna säger hon har varit med henne i åratal. Hon plockar upp ett litet nystan av tråd som om det vore en juvel, vilket det på något vis är. Om det här är färgpaletter hon gillar – kvinnan med oklanderlig smak, med ett skarpt öga för detaljer, och omättlig nyfikenhet, som har verkat på toppen i herrmodets värld i över fyra decennier på ett av världens finaste lyxmodehus – då är de speciella minst sagt.

Nichanian är Artistic Director för Hermès herruniversum. En pompös titel med en något mer prosaisk förklaring – vilket är att hon designar precis allt inom herrsegmentet – kläder, väskor, skor, accessoarer och mer. Men det är hur hon har gjort det som imponerar. Nichanian har klätt eleganta parisiska män och deras motsvarighet över hela världen i över 36 år och är den person som suttit längst med titeln Creative Director utan att göra det under eget namn. Endast Ralphs och Giorgios i världen har designat på ett och samma ställe längre. Men på ett sätt har Nichanian också gjort vad de har gjort. När hon utsågs av Hermès att ta över märkets herravdelning 1988 var märket mitt i en förändringsprocess ledd av Jean-Louis Dumas, barnbarnsbarn till grundaren Thierry Hermès, och låg då inte på den nivån lyxvarumärket är på idag. Nichanian lade inte grunden för Hermès, men hon kan hävda att hon byggt templet för varumärkets moderna herrklädesverksamhet sten för sten, med början vid en tidpunkt när GPS, Pretty Woman och World Wide Web inte fanns. Hon har gjort det med en tydlig förståelse för vad stilmedvetna män vill ha.

– Jag är så krävande när vi arbetar med kläderna, säger hon. Det är inte mitt jobb att skapa mode och en vacker bild, tillägger hon, och syftar på de påkostade reklamkampanjer som flera gånger om året präglar samtalen hos andra märken.

– En vacker modebild betyder inte vackra kläder. Varje morgon, på vägen till hennes rum på huvudkontoret, passerar Nichanian verkstäderna bakom stora glaspartier där hantverkarna arbetar med det berömda Hermès-lädret, för hand med verktyg såväl som med hjälp av maskiner. Naturligt dagsljus flödar in från olika håll och fyller deras arbetsutrymmen, och i skymningen när dagsljuset är borta slutar arbetet för dagen.

– Det jag gillar med Hermès är att det är ett modehus med ett öppet sinne, där hantverket står i centrum och saker görs för hand, säger hon.

– Som designer är jag fri att göra vad jag vill – det finns ingen person från marknadsavdelningen som säger att jag måste göra en slips eller ett par skor. På Hermès uttrycker jag ett modernt sätt för en man att klä sig. Han gillar vackra saker, i vackra material. Det är inte dyrt – vi pratar inte om pris. Jag väljer de bästa materialen, den bästa kashmiren och de bästa tillverkarna, och i slutet av den processen blir det kostsamt. Men inte för att jag sätter en logo på det. Jag gillar denne man för att han förstår det. Han känner sig själv.

Hermès är mest känt för sina mönstrade sidensjalar och handväskor så sällsynta och eftertraktade att de kan säljas på andrahandsmarknaden för hundratusentals kronor. Men vissa produkter från herrkollektionen förtjänar precis lika mycket uppmärksamhet. Under Nichanian har husets läderprodukter blivit oumbärliga, och jag erkänner att jag spenderade mycket mer tid än nödvändigt med att prova en silkeslen taupe-grå mockaskjorta i Parisbutiken belägen precis under deras huvudkontor på Rue du Faubourg Saint-Honoré. Märket har vunnit flertalet Best of the Best-priser både för sina ytterkläder och väskor, men kvalitén på de stickade plaggen och övriga plagg är precis lika stark.

– Hermès är ett väldigt franskt modehus. Mitt sätt att vara är väldigt sofistikerat – väldigt parisiskt. Den parisiske mannen klär sig på ett väldigt sofistikerat sätt. Men från början var det ett ”avslappnat” modehus, säger Nichanian. Jag vet hur man skapar en elegant kostym, men vad som är verkligt svårt är att definiera vad som är en avslappnad men ändå elegant stil. Jag vill inte vara klassisk eller traditionell, och jag vill inte alls vara mode. Jag vill vara någonstans på gränsen. En hög med ikoniska orangea Hermès-askar bidrar med en färgklick i ett hörn av hennes kontor: bakom dörren, på en vägg, finns ett collage med bilder av kända vänner: Frankrikes president Emmanuel Macron, ett gäng unga idrottsmän, och ett välbekant ansikte från konstvärlden – David Hockney.

– Ja, det var ett minnesvärt möte, säger Nichanian med ett leende. Han är verkligen rolig. Jag frågade honom om vi kunde ta en bild tillsammans, något jag aldrig gjort tidigare. När jag kom tillbaka till kontoret designade jag en tröja och skickade till honom. Bilden visar konstnären, klädd i en randig rugbytröja i kashmir, som ser absolut förtjusande ut.

För många av oss kommer garderobens viktigaste plagg i marinblått, grått, vitt och svart. Men Hermès-mannen syns ofta bära accenter av färg som tillför något extra utan att ta över – ett randigt bälte, eller en mindre detalj på en krage eller fåll. För vår- och sommarkollektionen 2025, som visades i Paris några dagar innan vår intervju, skickade Nichanian ut en procession av komplementära, ungdomliga plagg som tydligt gestaltar avslappnad elegans. Kortärmad skjorta i bomull med en kontrasterande krage och knappslå matchades med vida raka byxor. En kakaofärgad kortare jacka i pikétyg med ljusblå byxor i ett kraftigt vävt bomullstyg. Enkla men eleganta skjortor och ett antal enastående skinnjackor, en i ljust kalvskinn, en annan i en svag nyans av blått. Med Hermès är det detaljerna som har störst betydelse – proportionerna av kragen, det förlängda axelpartiet som bidrar med ett elegant fall. Lätt att missa men avgörande för helheten. Nichanian är stolt över den typen av detaljer, som är designade för den som bär kläderna och ingen annan.

– Jag vill skapa själviska kläder, säger hon. När du rör vid dem och känner materialet mot din hud ska du säga: Åh herregud! 

Den känslan är för dig. Hon pratar om nära aspekter som främst upplevs av bäraren av kläderna, såsom en ficka lyxigt fodrad med lammskinn eller en till synes vanlig bomullsskjorta som känns som silke. Eller som den sweatshirt, skjorta och T-shirt som öppnade visningen för denna kollektion, vilka såg ut som en konstnärs blyertssketch av en häst, men som i själva verket var plagg tillverkade av kalvskinn. Designerns andra favoriter inkluderar tröjor, shorts, byxor och bomberjackor med Hermès ikoniska tryck ”L’Instruction du Roy”, som visar hästrelaterade detaljer och blommotiv, tecknat förra århundradet av designern Henri d’Origny och blev då känt på modehusets sidensjalar. Temat för denna del av visningen var en strandfest på kvällen, där den intressanta detaljen var att det grafiska trycket flöt ut från kläderna, ut på huden som tatueringar på modellernas bröst, armar och ben. Man kan se det som den skräddarsydda motsvarigheten till insidan-utsidan-trenden inom inredningsdesign, där dialogen mellan kroppen och kläderna du bär blir mer integrerad och flytande. Tatueringarna var naturligtvis temporära, och Nichanian testade en själv innan modellerna fick dem.

– Den satt kvar i fem dagar, säger hon imponerad. Och nej, de är inte till salu. Hon säger att hon fortfarande blir nervös inför en visning, eftersom varje kollektion är ett uttryck av en specifik idé, och att fånga essensen av den idén blir aldrig lättare.

– Det svåraste är att veta när man ska sluta – med så många idéer kan man göra många olika visningar, säger hon med ett sorgset leende. Så man måste säga: OK, det här är vad jag vill säga. Detta är min utgångspunkt och det är exakt den här kollektionen jag har i mitt huvud. Ibland vet jag exakt vad det är jag vill göra från början. Men ibland ändrar jag mig: En vecka före en visning sa jag att vi skulle ändra slutet. Det finns inget recette, som vi säger på franska – ett recept.

NICHANIAN ÄR 70 år, vilket man aldrig skulle gissa. Petite och elegant i en enkel svartvit outfit med trendiga accessoarer, med en mild intensitet och ögon som ofta ler. Hon talar engelska med en tydlig accent och blandar då och då in sitt modersmål för att tydliggöra en poäng.

– Jag berättade för mina föräldrar när jag var 15 år att jag ville arbeta med kläder, minns hon. Nichanian studerade vid Paris elitskola École de la Chambre Syndicale de la Couture, där hon tog examen som bäst i sin klass, och började därefter arbeta som stylist för herrkollektionen hos Nino Cerruti.

Cerruti är krediterad med att ha hjälpt den italienska skräddartraditionen med en lättare, lösare silhuett, och hans synsätt influerade många – inte minst Giorgio Armani, som var där på 60-talet. På Cerruti utvecklade Nichanian sin kärlek till skrädderi och särskilt tyger, och samarbetade med italienska väverier för att förfina deras material efter hennes standarder.

– Jag minns när jag började arbeta, tygerna var så tunga och allt var så stelt, säger hon.Så småningom lämnade hon Cerruti för att börja arbeta på Hermès, med löftet om att få skapa herrkläder helt efter sin egen vision. Trettiosex år senare är visionen densamma. Hon har ett litet team på åtta personer, varav några har varit med henne 10 till 15 år. Är hon en bra chef? Jo, säger hon, hon vet att hennes team gillar att arbeta med henne.

”… jag vet exakt vad Hermès är eftersom jag byggt det under 36 år.” – Véronique Nichanian

– De skriver till mig och säger: Vi vill inte vara med Hermès, vi vill vara med dig. Och jag älskar det.
Hon beskriver kontorsmiljön som ”väldigt demokratisk”, trots hennes starka instinkter.

– Vi diskuterar, och ibland erkänner jag: Ja, du hade rätt, jag hade fel. Låt oss göra det annorlunda. När jag vet vad jag vill går jag rakt på sak. Men när jag frågar mitt team, följer jag deras råd. Yngre medarbetare går ut på klubbar i den franska huvudstaden vilket hon är tacksam för, eftersom hon, även om hon inte vill följa trender, vill hålla sig à jour.

– Det är inte mitt liv längre, att gå på fest varje kväll, säger hon (hon föredrar bio). Så jag frågar dem; OK, vad händer nu? Och när jag reser till Japan, New York eller L.A. tar jag med mig två av dem varje gång. Det är roligt. Jag har mognaden, jag vet exakt vad Hermès är eftersom jag byggt det under 36 år. Men när vi arbetar tillsammans lyssnar de på mig, och jag lyssnar på dem. Världen förändras så snabbt, och jag gillar det.

Det är väldigt spännande! Men det måste väl finnas en frestelse i att luta sig tillbaka, och spendera mer tid med sin man i deras hus i södra Frankrike?

– Inte alls. Jag är väldigt stolt över att få bra recensioner och bra försäljningssiffror efter 36 år. Så jag kommer att fortsätta. Om jag är uttråkad – det kan bli imorgon eller om tio år – så kommer jag att säga: OK, låt oss göra något annat. Jag har ingen plan. Jag tittar aldrig tillbaka, för jag tycker det är sorgligt, och jag ångrar inget. Jag är väldigt lycklig i mitt liv. Som en kreativ person är det en dröm att arbeta på Hermès – och det är en dröm för många människor där ute. Så jag låter dig veta när det är dags.

CHRONOLOGIE D’HERMÈS

1837: Thierry Hermès flyttar till Paris och grundar sin verkstad för tillverkning av seldon.

1853–1870: Stadens nya breda boulevarder, designade av baron Georges-Eugéne Haussmann, gör det möjligt för parisare att visa upp sina fi na kläder och sina utsmyckade vagnar vilket är mycket bra för affärerna.

1880: Thierrys son, Charles Émile, lägger till sadlar till sortimentet och fl yttar butiken och verkstaden till den nu ikoniska adressen 24 Rue du Faubourg Saint-Honoré.

1902: Kunderna eft erfrågar något att bära sina sadlar och ridstövlar i, och Haut à Courroies-väskan föds, tillsammans med varumärket som vi känner det idag.

1916: Émile, en av Charles Émiles söner, besöker Nordamerika där han introduceras till blixtlåset (då kallat “close-all”) och ser framtiden. Émile säkrar en exklusiv licens i Frankrike, där uppfinningen kallas Hermès Fastenern. Sju år senare ansöker företaget om ett patent för användning av blixtlås i lädervaror.

1925: Eft er att en kund rapporteras ha klagat, “Jag är trött på att se min häst bättre klädd än jag” skapar Hermès sitt första herrplagg inom konfektion – en golfjacka.

1928: Klockor läggs till i det växande utbudet av varor.

1930: Hermès går in på den amerikanska marknaden i samarbete med Neiman Marcus.

1977: En möjligen osann historia berättar att konsulter rekommenderade att Hermès skulle följa Gucci- modellen: Stänga ateljén och sänka prisnivån. Som svar inför Hermès ett företagstäckande förbud mot konsulter, vilket sägs vara i kraft än idag.

Text: Paul Croughton
Foto: Laura Stevens & Alfredo Piola