RALPH LAUREN

MODEIKONEN

LAUREN med sin Bugatti Type 57C Gangloff Drop Head Coupe från 1937.
LAUREN med sin Bugatti Type 57C Gangloff Drop Head Coupe från 1937.

Ralph Lauren är den mest framgångsrike amerikanske modedesignern genom tiderna.
Efter att ha byggt sitt varumärke på en idealiserad, optimistisk vision av Amerika är hans varumärke ett av de 50 staternas största hits, vars varor han lyckats sprida över hela sitt hemland och även exportera till stora delar av världen. Laurens globala inflytande är så stort att det känns lite snålt att benämna honom som bara en amerikansk modedesigner. För kanske Ralph Lauren helt enkelt är den mest framgångsrike nu levande designern i världen inom mode och även när det rör övriga produkter?

Nämn någon annan. I Europa kom Giorgio Armani rätt snart efter Lauren och han har utan tvekan haft lika stor inverkan på mäns stil under åren, genom att slita bort stela detaljer ur sina kavajer och normalisera och höja upp ett dekonstruerat skrädderi. Men var inte Lauren faktiskt först på den bollen med designade mjuka kavajer när han klädde sina Hollywood-hjältar i dem? Lauren var också den förste att skapade en serie produkter för hemmet och han släppte sin debutdoft några år före Armani. Visst har vi naturligtvis Philippe Starck, Tom Ford, Norman Forster, Miuccia Prada, Dieter Rams, alla innovatörer inom sina områden, men Lauren står över dem alla. Om man inkluderar de som inte längre är med oss – ja, det är ett långt samtal som bör tas en annan gång: tänk Yves Saint Laurent, Gio Ponti, Le Corbusier, Coco Chanel, Enzo Ferrari, Karl Lagerfeld… Men även där kommer inte Laurens namn att försvinna.

Jag tänkte inte på framgång, jag var så långt från succé. Bara att få in dem på Bloomingdale’s var succé för mig.

Låt oss komma överens om följande – Ralph har skapat storverk. Ett exempel: Någon gång på väg över Atlanten med röda ögon, gjorde jag, i efterhand, ett märkligt val av sömnhjälpmedel – att tittade på den adrenalinstinna Rocky-sub-franchisen Creed III. Jag slogs av en scen, en bild på filmens hjälte – en före detta världsmästare i tungvikt, Adonis Creed, spelad av Michael B. Jordan – som tornar upp sig över motorvägen på en reklam i flera våningar för Ralph Lauren. För ett bevis på global dominans var det ganska effektivt.

Laurens historia har berättats ofta och bra, men det är svårt att inte upprepa några framträdande fakta för att förstå ursprungsberättelsen och inse varför allt följde som det gjorde. Han växte upp i Bronx, son till rysk- judiska emigrantföräldrar.

– När jag var liten klädde jag mig väl. Jag visste hur man bär upp kläder och det var ovanligt, men jag har ingen aning om varför jag visste det, säger han.

Första jobbet direkt efter skolan var som assisterande säljare på Brooks Brothers och han var redan då besatt av kläder. I själva verket beskriver designern, författaren och herrekiperingsauktoriteten Alan Flusser i sin uttömmande och välskrivna bok In His Own Fashion om Ralph Lauren honom enligt följande: där han intervjuar en kollega på Laurens nästa jobb som säger: ”Han kan ha tjänat 40 eller 50 dollar i veckan, men han klädde sig som en miljonär.”

Värt att minnas är att Lauren inte är en produkt från en modeskola, han är autodidakt och talangen kommer utifrån instinkt.

– Min chef på den tiden designade slipsar i Boston och jag bad dem att ge mig en chans. Jag var 24 år och trodde på allt jag gjorde. Men han tyckte inte att mina saker var så bra. Jag frågade honom då om jag kunde designa en linje, och han svarade: ”Världen är inte redo för Ralph Lauren”, minns han.

Men Ralph Lauren var dock redo för världen, så han gav sig ut i modevärlden på egen hand. Det var 1967, och han kom med en kollektion slipsar som var tvärtemot det rådande modet. De var breda vid en tidpunkt då det var smala slipsar som gällde. Det är välkänt faktum att han sålde dem från en byrålåda i ett rum i Empire State Building.

– Jag tänkte inte på framgång för jag var så långt borta från framgång, jag gjorde bara slipsar. Att sedan få in dem på Bloomingdale’s var succé för mig, säger han.

Detta hände rätt snart, men inte innan han hade gått med på köparnas krav vilket var att de insisterade på att han skulle ta bort sin etikett och ersätta den med deras. Tre år senare, 1970, nu med hela kollektioner innehållande skjortor, byxor och kostymer under eget namn, var Lauren den förste designern som hade sin egen men diskreta butik inne på Bloomingdale’s. Ett år senare startade han konceptet med den fristående designerbutiken genom att lansera Polo av Ralph Lauren på L.A:s Rodeo Drive.

– Jag älskade det jag gjorde, jag älskade produkten och älskade att designa den.

Fred Astaire, en av Laurens inspirationskällor.

Han berättar:

– Mina vänner bar de plagg jag gjorde. Jag visste att jag hade stil och jag älskade hertigen av Windsor och Fred Astaire. Filmer var något som inspirerade mig mycket. Egentligen var det så att eftersom jag inte kunde hitta stilen som hertigen av Windsor bar började det med att jag tillverkade de plagg jag behövde själv. Jag visste ju hur han såg ut, men man kunde inte gå in i en butik och köpa en dubbelknäppt kavaj eller tweedkostym med armbågslappar i mocka på den tiden.

Ralph Lauren har designat de amerikanska olympialagens uniformer sedan 2008, men under decennier innan dess var han den officiella klädleverantören av The American Dream.

Nu, när man tittar på bilder från 1920- och 30-talen av hertigen iklädd Fair Isle- stickat, sportjackor i tweed och mjuka kostymer, ser man en kombination av brittisk lantlig elegans och avslappnad amerikansk atletisk stil och Ivy-stil. (Ivy League, en manlig klädstil populär under slutet av 1950-talet i nordöstra USA, som hade sitt ursprung på universitetsområdena och var föregångaren till den preppy klädstilen, red:s anm.) Och vad jag kommer att tänka på är att 50 år innan det fanns något sådant, känns stilen ”mycket Ralph Lauren”. Faktum är att begreppet ”mycket Ralph” kan sannolikt inte bara förstås av de som är intresserade av mode utan av alla som har tillbringat tid i ett köpcentrum, bläddrat i tidningar eller tittat på TV under de senaste tre-fyra decennierna. Det är det visuella arvet som skapades av Lauren och de fotografier som fotograf Bruce Weber tog när han plåtade alla de idag ikoniska kampanjerna. Av den anledningen blev Very Ralph också titeln på dokumentären från 2019 om Laurens liv.

LAUREN tar emot applåderna efter sin modeshow till jubileumsshowen till 50-årsjubiléet i Central Park 2018.
LAUREN tar emot applåderna efter sin modeshow till jubileumsshowen till 50-årsjubiléet i Central Park 2018.

Lauren uppnådde något som ingen hade gjort tidigare och få, om någon, har gjort lika bra sedan dess. Det var för att sälja den strävan som ingår i stilen – det eleganta i att bära en dubbelknäppt kostym i en lantlig tillvaro via ett par chinos och ett helt preppy universum med en oxfordskjorta med knäppt krage. Det har blivit så utbrett att vi vet när vi ser det, oavsett om det avbildas via glamouren i New York City eller på ranchen i Colorado, på båtarna och stränderna i Nantucket eller vid Ivy Leagues universitetscampus eller kanske till och på spelplanerna vid engelska privatskolor. Ralph Lauren har visserligen designat de amerikanska olympiska lagens uniformer sedan 2008, men i decennier dessförinnan har han varit den officiella klädleverantören för The American Dream.

– Jag älskade saker som var amerikanska. Jag älskade jeans när ingen älskade jeans. Jag insåg att allt folk visste om Amerika var att vi tillverkade blåjeans. Amerikaner är inte kända för mode. Vi är kända för det praktiska, för användbarheten. Vi är bra på det. Jag älskade det också, säger han med passion.

Det var inte alltid så lätt, förstås. Alla fattade det inte till en början.

Att gifta ihop skrädderi med denim är vanligt numera, men för 40 år sedan var det i stort sett otänkbart. Han fick motta ett Coty Award för damkollektionen och ett Coty Hall of Fame-pris för herrkollektionen samma år, 1976, men även där tonades erkännandet ner.

– Jag kommer ihåg att jag gick upp för att ta emot ett av de Coty Awards som delades ut, det var en stor sak på den tiden. Och kvinnan från The New York Times sa: ”Vad har du på dig?” Jag hade på mig blå jeans och en smokingjacka. Det är en vedertagen stil för mig nu. Men hon fattade inte. Då var det helt nytt. Designerna begrep visserligen, så även många andra, men de amerikanska tidningarna var inte riktigt med på det. Och tidskriftsredaktörerna, de gillade vad de såg i Europa. Det är något som fortfarande kan kännas, säger han.

– Tja, allt eftersom åren har gått har jag blivit lite skadad, men jag kan inte gå runt och säga: Lyssna på mig, allihop, jag gjorde det här. Men jag gjorde det, jag gjorde alla dessa saker. Jag tror att jag satte mina spår, men jag fortsatte att röra på mig. Jag fortsatte göra nya saker. Jag gick från slipsar till skjortor till kostymer, till herrkläder till damkläder till restauranger. Jag menar, det hade aldrig gjorts förut.

Från snygg kostym till den allestädes närvarande pikétröjan till streetwear, från lakan till sideboard, mattor och rockiga glasögon och från Polo Bar-burgaren till en pikétröja för din valp, Laurens vision har, verkar det som, berört alla.

Vi sitter på bruna läderfåtöljer med armstöd av kolfiber (hans egen design, som en hyllning till en av hans favoritbilar, McLaren F1, mer om det senare) på hans kontor på Madison Avenue, omgiven av erkännanden som till en början gäckade honom – utmärkelser, inramade kampanjbilder, modellbilar, coffee table-böcker och andra ”very Ralph”-objekt. Som nybliven 84-åring (14 oktober 2023) bär han fortfarande den avslappnade stilen bättre än de flesta: khakifärgad safarijacka, gråmelerade joggingbyxor, vita sneakers från New Balance – otvetydigt Ralph. Hans hår, oförändrat i årtionden, förblir vitt och rikligt och har så varit i årtionden. Ögonen är lite mjukare nu, och minnet ibland inte lika snabbt, men prat om stil eller bilar är som vitaminer för honom.

I alla framgångshistorier har misslyckande åtminstone spelat någon liten roll som passerats. När jag ber honom att dela med sig av några minnen, går Lauren tillbaka.

– Tja, när jag började hamnade verksamheten i trubbel. Jag började med ett lån på 50 000 dollar från ett företag. Så det var inte så mycket. Idag är 50 000 dollar en hamburgare. Men jag minns att helt plötsligt ringde banken till mig och sa: ”Ralph, du har inte tillräckligt med pengar.” Jag hade gjort det ensam och jag var orolig för vad min far skulle tänka. Han var så stolt över mig. Så jag var tvungen att sälja en del av företaget till Goldman Sachs och de stöttade mig, de hjälpte mig genom den tuffa tiden. Det var som att ge upp ett av mina barn. Jag gjorde det men jag fick det tillbaka, berättar Ralph.

Det har naturligtvis funnits andra utmaningar.

– Jag har gjort det här i 56 år, kan du tro det, säger han plötsligt.

Mitt under fallande försäljning och kritik om att varumärket inte hade utvecklats, avgick Lauren som VD 2015 men förblev verkställande ordförande och Chief Creative Officer. Lite mer än ett år senare var hans ersättare, den tidigare globala presidenten för Gap’s Old Navy, Stefan Larsson, borta. Mannen i toppen nu är Patrice Louvet, som har varit på plats sedan 2017. Men Lauren behåller designöversikten, han är snabb att påminna mig om det när jag ifrågasätter det.

– Åh, ja – jag jobbar med kollektionerna. Men jag har fantastiska designers som har arbetat för mig i
30 år. Med allt jag har att ta hand om måste man ha ett team som jag kan lita på. Jag är nöjd med det jag har byggt och jag är stolt över företaget, bekräftar han.

En sak som han verkligen kan vara stolt över är att han var en av de första formgivarna som använde färgade personer i modekampanjer.

– Jag hade inte den sortens känsla av svart och vitt men jag visste att det inte fanns några svarta modeller i branschen. Det fanns några svarta modeller ibland på catwalken, men inte i annonser eller som representerade varumärken, säger han.

Det förändrades 1993, när Lauren anställde en ung svart modell med kinesisk härkomst vid namn Tyson Beckford, vilket gav honom betydande kontrakt efter att Beckford bojkottade Milanos modevecka i protest mot bristen på inkludering där. Han fortsatte att vara ansiktet utåt för Polo Sport-doften och blev den första svarta manliga supermodellen. Men tre år innan dess hade Lauren castat Rashid Silvera, en ivrig samlare av polokläder, för flera kampanjer och har använt honom sedan dess.

– Jag trodde på världen. Jag vet vad det är att vara… Lauren gör en paus. Jag är jude. Jag vet skillnaderna, hur världen var – och fortfarande är.

– Såg du bilarna? frågar Lauren plötsligt med en glimt i ögat.

Han syftar på sina bilar, i sitt garagekomplex i delstaten New York. Tillgång till detta bilarnas underland erbjöds av Mr. Lauren själv – inget magasin har släppts in här tidigare. Han och hans fru, Ricky, läser Robb Report, och våra två team har planerat detta jobb under ett antal år. Så, ja, jag hade sett bilarna. Faktum är att jag betraktar deras mer än 100-åriga historia så som man kan se på en samling av old masters och samtida konst i ett galleri.

På två våningar av detta Louvren för bilar finns det dussintals och åter dussintals, med ett nästan oöverskådligt värde. De är obefläckade, restaurerade till perfektion, omhändertagna av ett team av tekniker och kuratorer. Uppställningen är som en introduktionslista för en fyrhjulig Hall of Fame: Mercedes-Benz SSK ”Count Trossi”. 300 SL ”Måsvinge” Coupe. 300 SL Roadster. Bugattis Type 57SC Atlantic Coupe och Gangloff Drop Head Coupe. Jaguars superlativ XK120 Alloy Roadster. Och XKD. Och XKSS. Och Ferrari – otroligt många Ferrari. Ta ett djupt andetag: 375 plus; 250 Testarossa; 250 TR 61 Spyder Fantuzzi; 250 GTO; 250 LM; 250 GT California Spyder; 250 GT SWB Berlinetta Scaglietti; 2015 LaFerrari; 275 P2/3 Spyder Drogo; F40… och Porsches, Morgans, Bentleys och flera McLaren F1:s.

Det finns flera rum med gamla lastbilar, jeepar, ytterligare Porschar och den Mercedes cabriolet som han köpte till sin fru till hennes examen.

– Jag var bara en kille som ville köpa en bil. Jag ville ha en Morgan och jag ville ha en MG. Jag älskade dem när jag var liten, säger han.

Det finns en tydlig anglofil aspekt av hans tidiga inköp, precis som det finns med hans allmänna estetik, men det finns mer i det än bara det.

– Jag trodde på England och på känsligheten, men jag var en amerikan med smaksinne, en blandning. Så det är den engelska amerikanen i mig, säger han.

– Det fanns bilar jag kunde köpa för att jag tog chansen. Jag började tjäna lite pengar och istället för konst köpte jag bilar som jag hade råd med, och jag lät återställa dem till det skick jag drömde att de skulle vara i. Jag trodde aldrig att jag skulle skaffa en större samling. Jag tog bara chanser med bilar som jag tyckte var vackra – de var som konst för mig. Och det visade sig att några av dem fick värden som bara fortsatte upp och upp, säger Ralph.

Alla samlare i någon form, kanske särskilt de som samlar bilar, kommer att känna igen sanningshalten i följande uttalande: Det finns alltid en historia att berätta. Ta Bentley Blower.

Lauren börjar berätta om hur det var att vara runt Washington Mews (ett gated community, red:s anm), strax norr om Washington Square Park på Manhattan, för många decennier sedan, och se killar i hjälm köra dessa extraordinära bilar.

– Och jag sa: Vad är det? Jag vill ha det. Så jag var tvungen att åka till det där huset i England, som tillhörde killen som ägde en gammal Bentley. Vi hade en svår förhandling, jag trodde att jag tappade den. Men det gick, Bentley var en symbol för något som jag verkligen älskade.

– Bilarna var min dröm, de var som feberfrossor. Mercedes ”Måsvinge”, det var en. Dessutom är det bilen jag tycker att jag liknar. I min hjärna ser jag ut som den där Mercedesen men jag ser också ut som Jaguar XK120 och 140 och 150. Jag var tvungen att ha alla. Så när jag kunde förvärva en 120 sa jag, ”Jag måste få tag på en 140.” Jag var galen i mina bilar.

Naturligtvis är vansinne allt relativt. Men om du tvivlar på honom är här en annan historia, den här gången handlar det om F1.

– Varje dag efter middagen gick jag och tittade på McLaren i fönstret till deras showroom. Jag drömde om den bilen. Men jag kunde inte köpa den. Antagligen var det därför jag blev så galen. Det gick inte att ta in den i Amerika. Jag pratade då med chefen för McLaren. Jag sa: ”Jag vill verkligen ha den här bilen.” Och han sa: ”Du måste plocka isär bilen och importera den lagligt till landet.” Det hjälpte han mig med.

– Jag for för att hämta den från fabriken med min fru. Tom Cruise var i stan och McLaren-killen sa: ”Tom Cruise letar – han kanske skaffar en.” Och jag sa: Då är det bäst att jag skaffar en till, för mina barn kommer att döda mig senare om jag inte skaffade dem en McLaren vilket jag gjorde.

Det är därför han har mer än en i sin samling.

– Det visade sig vara en fantastisk och väldigt dyr bil. Jag betalade en miljon dollar och man skulle kunna tro att jag var galen. Den är nu värd 30 miljoner dollar, får jag veta.

Och ja, han kör dem, ofta hämtar han en från sin plats i Bedford, New York och kör till sitt garage på helgen, byter ut den mot en annan och rattar den tills lusten slår till och det är läge att byta igen. Och ja, samlarbacillen är fortfarande stark.

– Jag har en ny på gång! Den är på väg, men jag kommer inte att se den på ett år. Det är den enda bilen jag har köpt under de senaste åren, säger han.

Det handlar om en Gordon Murray T.50. Lite information för den oinvigde: Murray kom med konceptet som revolutionerande F1, med dess förarsäte fram och i mitten. Gordon Murray lämnade McLaren för att starta Gordon Murray Automotive och producera T.50, den andliga efterföljaren till hans tidigare mästerverk. Efter att ha presenterat den 2020 gick T.50 in i full produktion först i mars i år och bara 100 exemplar kommer att tillverkas. Att Lauren snart kommer att köra en lär inte vara en överraskning för någon.

Jag nämnde tidigare att det inte alltid var så lätt för Lauren. En av de stora kriserna i hans liv var diagnosen hjärntumör redan 1986. Den förklarades till slut godartad, men ett par år senare visade en regelbunden kontroll att den hade börjat växa och behövde tas bort. Inte långt efter hans framgångsrika operation stötte han på Nina Hyde, en bekant redaktör på Washington Post som berättade för honom att hon hade bröstcancer.

– Jag blev väldigt känslosam över det beskedet. Du vet väl att i denna underbara värld kan smärta komma. Jag kände den här kvinnan. Jag gillade henne. Hon var smart. Och jag kände att jag kan hjälpa henne, minns han.

– Hon ska inte dö. Jag kommer att skaffa pengarna. Jag hade en hjärntumör, jag vet hur det var att känna: Herregud – hur fick jag det här? Och jag har fortsatt att finansiera cancerforskningen och det har blivit en del av mitt liv. Det fanns egentligen ingen anledning att göra det, förutom att jag kände att jag var så framgångsrik att jag kunde hjälpa henne också. Jag tror verkligen att du kan göra många bra saker här i livet. Det kan inte bara vara ”jag, jag, jag” hela tiden. Du måste ge tillbaka, säger han.

1989 var han med och grundade Nina Hyde Center for Breast Cancer Research vid Georgetown Lombardi Comprehensive Cancer Center i Washington, D.C. Hyde dog året därpå, då dubblade Lauren sin support. År 1994 hjälpte han till att etablera Fashion Targets Breast Cancer med Council of Fashion Designers of America, och designade logotypen samt samlade in 2 miljoner dollar genom försäljning av 400 000 Ralph Lauren FTBC-T-shirts. Ralph Lauren Corporate Foundations Pink Pony Fund grundades 2001, med syftet att minska skillnaderna inom cancervård mellan olika samhällen. Ralph Lauren Center for Cancer Care lanserades i Harlem 2003, i samarbete med landets ledande cancercenter, Memorial Sloan Kettering, efter att Lauren fick veta att ett oproportionerligt antal cancerpatienter dör i det området på grund av brist på lokala behandlingsalternativ (det har sedan dess fått namnet MSK Ralph Lauren Center).

FRÅN VÄNSTER: The Laurens— Andrew, Ricky, Ralph, Dylan och David.
Mark Von Holden/Getty Images/Ralph Lauren

Ytterligare samarbeten och donationer följde, bland annat med Royal Marsden i London, det största cancercentret i Europa och Johns Hopkins Center for Indigenous Health för att främja vård i stamsamhällen samt ett löfte på 25 miljoner dollar för att skapa eller utveckla ytterligare fem centra över hela USA. Andra företagsomfattande filantropiska initiativ inkluderar miljöskydd, mångfald och inkludering.

Det är nästan dags att åka. Lauren har ett tandläkarbesök, men jag har en sista fråga. Han har nämnt sin fru, Ricky, ofta. Familjen är en stor del av vad mannen Ralph Lauren är. Hans tre barn Andrew 54, som arbetar med film, David 51, som arbetar för företaget som Chief Branding and Innovation Officer, president för Ralph Lauren Corporate Foundation och vice ordförande i styrelsen och Dylan 49, en affärskvinna och grundare av Dylan’s Candy Bar, hon har dykt upp i kampanjer hela sitt liv och Ricky har alltid varit närvarande vid hans sida. Hans musa. De har varit gifta i 59 år. Jag ber honom berätta om henne.

– Hon kommer att läsa den här artikeln, så jag måste vara extra snäll mot henne, säger han med ett leende.

– Hon stöttade allt. Hon är inte en modemänniska – har aldrig riktigt brytt sig om det. Hon läser mycket, är psykoterapeut och väldigt vacker och naturlig. Livet är inte alltid perfekt, men hon har varit fantastisk. Och våra barn är väldigt trevliga människor, svarar han.

Kanske är det vad framgång egentligen handlar om för Ralph Lauren. Trots allt som varumärket han har byggt låtit honom erövra världen med. Det har gett honom både resurser och beröm (enligt uppskattningar är han värd över 8 miljarder dollar), och i slutändan, när man tänker på Lauren är hans familj aldrig långt borta. När jag går nerför Madison tillbaka till Robb Reports kontor på Fifth Avenue, påminns jag om något han nämnde halvvägs genom intervjun.

– Det finns ingen film i det här. Det här är ingen fejk, det är inte ett varumärke, det är mitt liv.

Av: Paul Croughton