Vem säger att det krävs svåra umbäranden för att uppleva Himalaya? Den sexfaldige toppbestigaren och researrangören Mike Hamill föreslår ett annat förhållningssätt: överraskande bekvämligheter, utmärkt mat och en inbäddad komfort.
Min första morgon i Everest Base Camp vaknar jag till det mjuka mullret från en avlägsen lavin och den svaga, nötaktiga doften av nymalet kaffe. Min hjärna, något groggy på grund av sömn- och syrebrist, vet inte om den ska vara orolig eller upphetsad. Ljudet av snöskredet tonar långsamt bort, men doften av franskrostat kaffe blir allt starkare.
Ett krafsande på min tältdörr följs av en glad röst som säger ”subha prabhat”, eller god morgon, på nepalesiska. Jag ligger kvar i sängen, insvept i värmen från min elektriska filt när tältdörren öppnas av en äppelkindad man som håller i en bricka med en pressobryggare och en mugg.
– Här kommer leveransen från din baristakille, säger han med ett skratt.
Han ställer det välbehövliga koffeinet på ett litet bord, bugar lätt och går ut, medan jag långsamt återvänder till min mentala bergs-helgedom.
Jag känner mig en aning skamsen när jag tar min första klunk och drar mig till minnes hur Manhattans societetslejon och bergsbestigare Sandy Hill brukade demoniseras för sina kräsna kaffepreferenser i boken ”Tunn luft”, Jon Krakauers bestseller som skildrade Everest-katastrofen 1996, när en snöstorm dödade åtta toppbestigare när de försökte ta sig ner från berget. Jag var en av dem som brukade häckla beteendet. Ändå sitter jag här nu och får exklusivt kaffe levererat till mitt uppvärmda geodetiska tält (ett kupoltält med flera bågkryss för bättre stabilitet). Takhöjden är nästan fyra meter och här finns en queen size-säng, persiska mattor, belysning och laddningsuttag. Det finns till och med en luftfuktare i tältet.
Dudh Kosi i Nepal.
Det här var definitivt inte den typ av bekvämligheter som jag hade förväntat mig att hitta vid ett ogästvänligt basläger intill världens högsta berg. Faktum är att det här är en lyx som jag före avresan skulle ha ifrågasatt om den ens hörde hemma i ett så ömtåligt ekosystem – särskilt för människor som påstår sig vara tuffa och anspråkslösa äventyrare. Om Tenzing Norgay och Sir Edmund Hillary hade haft möjlighet, skulle de då ha bokat massage i baslägret efter att ha blivit de första människorna att nå Mount Everests 8 849 meter höga topp? Jag tvivlar på det.
Deras berömda bergsbestigning 1953 gav upphov till en besatthet av Everest som trots en mängd tragedier inte visar några som helst tecken på att avta. Siffrorna är ännu inte officiella, men mycket tyder på att den nepalesiska regeringen utfärdade ett historiskt antal tillstånd under 2023 – 463 stycken för sammanlagt 47 klättringsteam. Det har varit ett år med rekordmånga toppbestigningar, men även ett år där 17 personer förolyckats, vilket är på samma nivå som 2014. Jag anser mig själv vara relativt modig, men jag skulle aldrig spendera två månader och uppemot en miljon kronor för att vandra genom en plats som kallas dödszonen, bara för att få rätten att skryta om mina upplevelser i efterhand.
Ändå var jag nyfiken på vad som egentligen driver människor att bli så passionerade och besatta av den här typen av äventyr. Och i april fick jag min chans när Mike Hamill, den amerikanske grundaren av CTSS – Climbing the Seven Summits (att bestiga världens sju högsta berg) – bjöd in mig på en förhandsvisning av hans expeditionsföretags nya ”Everest Base Camp Rugged Luxury Executive Trek”. Det vill säga en sällsynt möjlighet att på ett bekvämt sätt få uppleva livet i det berömda baslägret, utan att behöva gå igenom all den förberedelsetid, träning och risk som är förknippad med ett försök att nå toppen. Resan gjorde det möjligt för mig att gå ut på kortare vandringar med professionella toppbestigare, samtidigt som jag kunde bo bekvämt i stugor och fick tillbringa två nätter i baslägret. Inslag av lyx och flärd har nått detta avlägsna hörn av Nepal först under de senaste säsongerna, men CTSS läger har tagit det hela till sin spets, med bekvämligheter på högsta nivå, inklusive ett spa och den ovanliga möjligheten att kunna ta emot helt vanliga ”amatörvandrare” som jag själv.
Dagen har knappt hunnit gry när ett sorl av nervositet och förväntan fyller luften i Hyatt Regencys Kathmandu- lobby, där 15 CTSS-kunder från hela världen har lagt sina North Face- och Patagonia ryggsäckar i en stor hög på golvet. En del är hoppfulla Everest- bestigare. Andra tänker försöka sig på Lobuche, Pokalde och Island Peak, en trio bergstoppar som anses vara Everests träningsläger. Och så finns det sådana som jag då, vars planerade 64 kilometer långa vandring känns närmast pinsam i jämförelse.
Föregående dag har Mike Hamill, tillsammans med sitt team av västerländska och nepalesiska guider, ägnat timmar åt att svara på frågor och kvalitetsbedöma utrustning. Hamill är en berömd alpinist som har bestigit Seven Summits sex gånger, och under de 15 år som han arbetade för International Mountain Guides ansågs han allmänt vara den ultimata privata guiden att boka för Mount Everest-bestigningar. Han startade eget 2017, och trots pandemin har hans företag snabbt blivit en föregångare i branschen, inte minst för sin ”steg för steg-filosofi”.
Teorin har sina rötter i tävlingscykling och går ut på att om man drar nytta av varje liten fördel – det kan till exempel vara en varm dusch, eller kocklagade måltider – så resulterar det i en bättre fysisk och mental hälsa och därmed till en större möjlighet att nå framgång. Kring detta resonerar jag med min vandringskamrat Michael Kirby, en 44-årig kanadensare som har varit fascinerad av Everest ända sedan han var liten. Efter det har han konsumerat i stort sett varenda film, podcast, bok och YouTube-video som har producerats om bergsklättring. Han är här för att bestiga tre toppar och såg ”Rugged Luxury-paketet” som en ovärderlig chans att få förstahandstips från toppbestigare och dessutom tillbringa tid i baslägret inför sitt Everest-försök 2025.
När Kirby gjorde research på potentiella vandrings- och bergsbestigningsföretag tyckte han att CTSS stack ut med sina många alternativ för en förbättrad komfortnivå.
– Varför ska man bo på Holiday Inn om man kan uppgradera till Four Seasons? resonerade han under vår bussresa till flygplatsen den första morgonen. Väl på flygplatsen delade vi upp oss i grupper. Kirby, jag och två andra vandrare utgjorde Rugged Luxury- gruppen och blev tilldelade Big Tendi Sherpa. Han är känd som gudfadern till alla certifierade nepalesiska bergsguider och har utbildat en hel generation sådana. Han har dessutom fyra Everest-toppar på sitt CV. Hans vandringsföretag, TAG Nepal, är också CTSS ”markpartner”, vilket i princip gör honom till Hamills högra hand.
När vi får syn på vår körsbärsröda helikopter prydd med en eldsprutande drake döper vi oss snabbt till ”Team Red Dragon”. När vi stiger upp över Kathmandu lättar stadens smog och blottar terrasserade risfält täckta av dimma, snöpudrade tallar som klamrar sig fast vid bergsryggarna och spridda skurar av rhododendron, Nepals nationalblomma. Det uppsluppna sorlet förbyts till andäktig tystnad vid synen av regionens imponerande bergstoppar när molnen plötsligt skingras. När Big Tendi pekar ut Mount Everest får Kirby nästan tårar i ögonen.
Det tog över två månader för Norgays och Hillarys grupp bara att nå baslägret. Vår 45-minutersflygning till Lukla sparar oss över 225 kilometers vandring, vilket gör det möjligt att genomföra resan på endast 10 dagar. Denna smutsiga lilla by ligger på knappt 3 000 meters höjd och utgör porten till Khumbu, eller Everest- regionen, och dess huvudgata med kullerstensgator kantas av kaféer, tehus och försäljningsstånd som säljer Helly Hansen-dufflar, sovsäckar och andra sista minuten-förnödenheter för utomhusbruk.
Vår grupp på fem personer ger sig iväg under ett tak av mångfärgade böneflaggor. Vi navigerar oss försiktigt fram på gatan bland mängder av jakar och dzoer (en slags korsning mellan jak och inhemska kor). Jag förundras över bärarna som bär laster som kan mäta sig med vad som finns på dessa bestars ryggar, men i flätade korgar som endast stöds av en rem som är fäst över deras pannor. När vi lämnar staden bakom oss, snurrar Big Tendi ett stort bönehjul medurs och upprepar tyst orden ”mani padme hum”, ett uråldrigt buddhistiskt mantra för medkänsla. Vi följer alla hans exempel och hoppas att det kommer att ge oss tur när vi ger oss ut på vår behagliga, åtta kilometer långa vandring mot Phakding längs Dudh Kosi-flodens frodiga stränder.
”Bistari, bistari!” Big Tendi skäller på mig när jag rusar fram på den tallskuggade stigen. Den nepalesiska frasen för ”långsamt, långsamt” blir därefter mitt personliga mantra. Om man klarar sig bra på hög höjd och har en hyfsad kondition, så kan vandringen till Everest Base Camp mer liknas vid aktiv meditation än en mödosam fysisk ansträngning. På många sätt känns vandringen som en symbol för en långsam, meditativ resa – raka motsatsen till vår vanliga snabba livsstil.
Vi tillbringar två till sju timmar om dagen med att vandra i en snigelliknande hastighet som hjälper oss att acklimatisera oss till höjden, men vandringen ger oss även möjlighet att ta in de ständigt föränderliga landskapen – tjocka barrskogar i nedre Khumbu och månliknande glaciärmoräner ovanför trädgränsen – och uppskatta den lokala kulturen och gästfriheten.
Till skillnad från Bhutan, som lockar kräsna vandrare med lodge-boende på femstjärniga hotellkedjor som Aman, Como och Six Senses, så har Nepal alltid varit ett paradis för backpackers, känt för rum som kostar trettio kronor natten i enkla utomhusmiljöer där man tar extra betalt för grundläggande bekvämligheter som duschar (ofta gemensamma) och Wi-Fi. Yeti Mountain Home, vårt boende i byn Phakding, känns på det sättet som ett förebud om att saker och ting är på väg att förändras.
Nyligen renoverat av företaget Mountain Lodges of Nepal – en årsgammal samling familjeägda hotell i Everest- och Annapurna- regionerna – så överraskas vi av detta värdshus med 18 rum i sten och trä med sina pampiga detaljer. Personalen hälsar oss välkomna med ångande handdukar och rompunch. Vi tackar artigt nej till det senare men frossar girigt i välkomstsnacks: yakcheese- sticks (den nepalesiska varianten av mozzarellapinnar) och pesto-kyckling, lök- och paprikaspett. Nästan alla grönsaker kommer från lodgens ekologiska trädgårdar.
Efter varma duschar i våra badrum samlas vi runt en stor öppen spis i matsalen. Personalen sveper in oss i filtar innan de sätter oss till bords. Jag hade trott att jag uteslutande skulle leva på dal bhat – linser och ris – under vandringen, men i stället serveras en flerrätters festmåltid med ärtsoppa och hembakat bröd, trädgårdssallad, grillad kyckling med ris, grönsaker och chokladbakelser.
Efter en god natts sömn tar vi oss an vår första riktiga klättring på väg till Namche Bazaar, en sträcka på drygt en mil och med en höjdskillnad på mer än 800 meter.
– Rena slätten på nepalesiska, skämtar Big Tendi.
Leden slingrar sig genom en rhododendronskog som är sprängfylld med rosa, röda och vita blommor
och korsar upprepade gånger den glaciärmatade floden Dudh Kosi via hängbroar draperade i trasiga böneflaggor. När vi kommer in i Sagarmatha nationalpark läser vi på en varningsskylt att det är förbjudet med svartsjuka och ilska i det här området.
Ett hav av färgglada tak i grönt och blått signalerar att vi har tagit oss till Namche, den livliga sherpa-huvudstaden, och vi klättrar ännu högre förbi en gigantisk guldprydd stupa (en halvklotformig byggnad där buddha-reliker bevaras) och färgglada bönehjul för att nå ännu en nyrenoverad Mountain Lodges of Nepal-byggnad, vilken kommer att vara vår bas för de kommande två nätterna.
Trots att det är i början av april har ett tjockt molntäcke rullat in med blåst och snöbyar. Jag känner mig tacksam för att kunna ta en skållhet dusch och även dra nytta av anläggningens tvättservice, Wi-Fi och den jourhavande massageterapeuten som lyckas få liv i mina trötta ben igen. Återigen sveps vi in i filtar
vid middagsbordet, och den lokala personalen serverar en vegetarisk gryta med momos (tibetanska dumplings).
Namche kommer att vara den sista byn där vi kan handla utrustning, och mina medvandrare ger sig ut för att köpa sista minuten-förnödenheter som vattenflaskor, termosar, glaciärglasögon och UV-nässkydd medan jag sätter mig och läser framför den öppna spisen i vardagsrummet, samtidigt som en slöja av dimma vecklar ut sig runt den omgivande dalen. Livet känns uppfriskande avskalat till endast enkla rutiner: Gå, äta, slappna av, sova, upprepa…
Kommande dagar följer samma enkla rytm, med avspända stopp för ingefära/ citron-honungste och ett besök i Tengboche-klostret, där Big Tendi har ordnat en puja (en slags kombination av bön och offer-rit) för att skydda oss på vår resa upp i bergen. Vi tar av oss skorna och kliver in i ett rum som är täckt av väggmålningar av vredgade demoner med blå ansikten, målade av den berömde tibetanske konstnären Kappa Kalden på 1930-talet och återskapade av honom själv efter att en brand förstörde originalen 1989. En ung munk klädd i vinröd mantel mumlar sina välsignelser mot skenet från smörlamporna (heliga buddhistiska lampor som offras för att skingra mörker och okunskap), och jag känner mig något överrumplad när han slutar och omedelbart tar fram sin telefon – tydligen ett universellt beroende.
Kanske har bergsgudarna en viss inverkan på vårt öde, men den största delen av vår säkerhet hittills tillskriver jag Big Tendi.
– Halva jobbet är att nå Everest Base Camp utvilad och frisk, enligt Matt Brennan, en 62-årig amerikansk CTSS-klient som är ute på sitt fjärde toppförsök.
Big Tendis år av visdom utgör en garanti för att vi inte överanstränger oss och får höjdsjuka, att vi inte klappar de söta hundarna (de flesta har rabies och loppor) och att vi undviker trånga delar av stigar och tehus med tvivelaktig mat.
På den sjätte dagen når vi Pheriche, en avlägsen jordbruksby inbäddad i en karg dal skulpterad av Khumbu-glaciären, och jag inser hur lyckligt lottade vi har varit. Khumbu-hostan, ett ökänt höghöjdssymptom, ekar längs stigarna, och historier berättas om tärande magsjukekatastrofer som brukar vara vanliga bland vandrare i området. Vi har kommit in i det högalpina landskapet, där det karga, steniga landskapet känns som yttre rymden.
Morgnarna blir kallare när vi kommer upp på högre höjder, och det dystra landskapet börjar påverka mig mentalt. Det finns inte längre några leende barn som ropar ”namaste” (hälsningsfras som betyder ungefär ”jag bugar för dig”) på stigarna eller fågelsång i luften. För att nå Lobuche, vår sista bas före Everest, passerar vi en tillnyktrande påminnelse i form av en minnesplats för stupade klättrare, och jag undrar om de hoppfulla CTSS- klättrarna i vår grupp börjar tvivla på sitt uppdrag. ”Du uppnådde din dröm”, står det på en plakett, men jag undrar: Borde inte målet vara att överleva Everest, inte bara att nå dess topp?
Undangömt under huvudtoppen Lobuche East Peak på en mindre slätt på cirka 4 900 meters höjd ser Lobuches basläger ut som en hägring av ljusgula tält och en gigantisk vit iglookupol. Jag blir tilldelad ett lådliknade tält med en täckt veranda, en trevlig spjälsäng och heltäckningsmatta.
Det här är bergsklättrings-territorium, och för första gången känner jag att jag är en bra bit utanför min komfortzon. Klättrarna använder de kommande dagarna för att öva på sina färdigheter och vandra upp till 5 400 meters höjd för att acklimatisera sig till Lobuche High Camp (nästa basläger); vissa, inklusive Kirby, kommer att bestiga Lobuche Peak (6 119 meter över havet). I min grupp av vandrare är jag den enda som är redo för utmaningen att besöka det högre baslägret. Terrängen är teknisk och isig och kräver rep och stegjärn. Luften är märkbart tunnare, och för en gångs skull behöver jag inte bli tillsagd att sakta ner. Efter nästan två och en halv timmes klättring når vi vårt mål. Tälten är täckta av snö och jag känner en enorm lättnad över att veta att jag inte kommer att sova där.
Medan toppbestigarna stannar kvar för att övernatta i det högre baslägret fortsätter min Rugged Luxury-besättning vidare. Sista sträckan till Everest Base Camp är rejält ansträngande. Big Tendi vill hellre att vi vandrar vidare och sover under hygieniska, bekväma förhållanden än att riskera att bli sjuka när vi stannar i den smutsiga jak-vallningsstaden Gorakshep, så vi fortsatte att vandra i cirka sju timmar till och avverkade nästan 13 kilometer. (CTSS funderar på att sätta upp ett tältläger på vägen för att kunna erbjuda en längre paus under den långa resan.) Trafikstockningar på grund av griniga jakar och yrvaket trötta vandrare tvingar oss till ständiga och ofrivilliga mini-stopp under vandringen. När vi når ingången till baslägret börjar Team Red Dragons energi att svikta. Nästan 95 procent av ”de vanliga” vandrarna skulle bli tvingade att vända nu, men CTSS är ett av få företag som får ta emot icke- toppbestigare i själva lägret.
Hamill har valt den mest avlägsna platsen i lägret, precis nedanför det ökända Khumbu-isfallet, för att undvika allt mänskligt avfall som kan rinna ner från andra läger (CTSS tar med sig sitt avfall och sopor från platsen). Det här innebär att vi får ytterligare en mödosam kilometervandring för att komma till centret av detta ”läger av topp- drömmar”. Den närmast glödande blå isen hypnotiserar mig till en rytmisk marschtakt, och åsynen av CTSS ”Big House”, ett 80 kvadratmeter stort solenergi-uppvärmt geodetiskt kupoltält som fungerar som lägrets hjärta, får mig genast på bättre humör. När vi har blivit officiellt mottagna i lägret får jag en känsla av att Hamill placerat vår ”site” så långt bort som möjligt för att förhindra avundsjuka blickar på vårt boende.
Det stora huset har utsikt över Mount Everests västra axel och isfall, och är utrustat med neonfärgade saccosäckar, konstgjord grönska, ett bibliotek, ett pingisbord, ett yogaområde, samt en italiensk espressomaskin av märket La Cimbali bemannad av min morgon- baristakille, som för övrigt driver ett av Kathmandus bästa kaféer. I ett tält har man byggt upp ett fullvärdigt restaurangkök där kockarna tillagar allt från fläskkotletter till äppelpaj och fish and chips.
En annan tältkupol fungerar som världens högst belägna spa, tillgängligt för massage. Andra återhämtningsterapier har diskuterats, men CTSS övergav planerna på en infraröd bastu av rädsla för att trötta klättrare skulle riskera uttorkning. Som de flesta andra ”vanliga” semesterorter erbjuder lägret en rad olika boendealternativ, från standardtält med queen size- sängar till rena lyxtält inspirerade av de förstklassiga lägenheterna som flygbolaget Etihad Airways har byggt upp i sitt höghushotell vid flygplatsen i Abu Dhabi. CTSS toppmoderna alpina boenden har king size-himmelssängar, skohyllor, garderober, TV-apparater och badrum med varma duschar. Efter att ha sett bostäderna säger Kirby att han funderar på att ta med sin fru och dotter på sitt toppförsök – en familjesemester på Everest.
Min resa är nästan slut, men toppbestigarnas äventyr har bara börjat. Detta kommer att vara deras andra hem i över 30 dagar. Hamill har sammanlagt tillbringat flera år med att sova i kalla, våta tält och äta smaklös mat. Han vet alltför väl att dessa förhållanden skapar ett visst mått av mentalt och fysiskt förfall inför slutprestationen.
– Inom alla andra sporter försöker man spara sin energi och vara avslappnad, välnärd och utvilad för att prestera, säger Hamill.
– Av någon anledning förväntas man – särskilt på Mount Everest – lida sig igenom prestationen för att betraktas som framgångsrik.
CTSS ambition är att försöka förändra det narrativet. Jag upplever själv hur det hårda landskapet kan bli demoraliserande. De flesta morgnar är det minusgrader. Sedan reflekterar isen den skarpa middagssolen och bränner oss. Marken rör sig och spricker ständigt runt omkring dig, och laviner är vardag. Även om de vanligtvis är begränsade och inte berör baslägret är de tillräckligt oroande för att orsaka en konstant underliggande känsla av fara som håller nerverna på helspänn. Toppbestigarna kommer att tillbringa minst elva dagar med att acklimatisera sig ovanför lägret, där de måste avstå från duschar och tvingas sova tillsammans i små tält för att hålla kroppsvärmen.
– Baslägret är den största moroten under expeditionen, säger Schuyler Evans till mig efter att ha återvänt hem från en lyckad toppbestigning.
Den 44-årige britten, som arbetar inom energi- och finanssektorn i Houston, delar den berömde engelske klättraren George Mallorys drivkraft för att försöka bestiga Mount Everest:
– Helt enkelt för att berget finns där, säger han.
Han beskriver expeditionen som det svåraste han någonsin har utsatt sin kropp och själ för, men konstaterar att de mer vardagliga inslagen i lägret gjorde skillnad.
– Man känner sig primitiv, men de här små guldkornen i tältet i baslägret, som en bordsduk eller plastblommorna vid middagsbordet, skapar lite mänsklighet i själva upplevelsen, fortsätter Schuyler Evans. CTSS är inte det första företaget som försökt sig på att ”piffa upp” sitt boende. De tidiga brittiska expeditionerna hade tusentals bärare som bar bord, stolar, den finaste irländska whiskeyn och den bästa maten som fanns tillgänglig från Indien och från hemlandet.
I början av 2000-talet hade den brittiske expeditionsledaren Russell Brice enligt uppgift med sig en ”nöjeskupol” till lägret, med bland annat tigerskinnsmatta på golvet, en cappuccinomaskin och solstolar. Idag har andra företag – inklusive Elite Expeditions och Madison Mountaineering – varma duschar, Wi-Fi och ”mingel-tält” i sitt utbud – men CTSS har ändå höjt ribban ytterligare ett snäpp.
De mer puritanska bergsbestigarna, inte minst amerikanen Alan Arnette som anses vara den främste Everest- krönikören, anser att lyx inte har något som helst existensberättigande på Everest.
– För mig handlar bergsklättring om de tre S-orden; ”suffering, stinking, and summiting” (lidande, stinkande och toppbestigning), säger han till mig innan min avresa till Nepal.
Efter två dagar i baslägret varken lider eller stinker jag, men låt er inte luras: Det här är ingen semester i S:t Moritz. Välsmakande middagar och avslappnande massage raderar inte ut de risker och det extrema väder som ligger som en dimridå över hela det osäkra landskapet. Vår sista dag tar en helikopter oss tillbaka till Lukla. Det som tog tio dagar att genomföra till fots tar allt som allt en kvart luftvägen. En annan helikopter transporterar oss till Hyatt Kathmandu. På mitt rum beställer jag ett glas bordeaux – min första alkoholhaltiga dryck under resan – och sjunker sedan ner i badkaret och känner en känsla av lättnad över att vara tillbaka i civilisationen och tryggheten. Jag utvecklade en djup känslomässig koppling till de toppbestigare jag mötte, och det slår mig att alla kanske inte kommer tillbaka från berget. Senare blev jag mycket lättad när jag fick veta att alla återvände hem oskadda. De flesta nådde toppen, men en handfull – däribland min vandringskamrat Matt Brennan – gjorde det inte. Hans sherpa blev sjuk och Brennan insisterade på att följa med honom tillbaka till Camp 4, baslägret före den slutliga uppstigningen. Han planerar inte ett femte försök.
När jag först anlände till Kathmandu kände jag mig som en vekling när jag berättade för toppbestigarna att jag ”bara” tänkte vandra till baslägret. När jag kommer tillbaka inser jag däremot att det inte finns någon som helst skam i att bara njuta av bergen i Nepal i stället för att känna sig tvingad att ”erövra” dem. Jag skäms inte heller av att ha fått sova och äta gott i bekväma omgivningar, och till och med ha unnat mig en massage vid dagens slut. Under de år jag har skrivit om olika äventyrsresor, så har jag ofta befunnit mig i ett förhöjt ”flykt- eller kamptillstånd”, oavsett om jag åker heli-skiing i Alaska eller surfar på revbrytningar i Indonesien. Jag är så fokuserad på att överleva att jag inte kan njuta av stunden. Ingen skulle påstå att du måste surfa på Portugals 30-metersvåg i Nazaré för att uppleva den vackra kusten i landet. Varför måste man bestiga Mount Everest för att uppskatta toppen?
En halvansträngande vandring med majestätiska vyer är minst lika givande. Åtminstone för mig.
• Om du vill göra resan: Att göra bergsbestigningen/vandringen till ”Seven Summits Everest Base Camp Rugged Luxury Executive Trek” kostar från knappt 200 000 kronor för 18 dagar. Qatar Airways flyger från New York till Kathmandu via Doha.
MYTISKA MUSTANG
Nepal är kanske inte det första resmålet som den lyxälskande hotelljunkien väljer. Men 480 kilometer väst om Mount Everest ligger det uråldriga, sedan länge förbjudna kungadömet Mustang, där hotellvärldens ”heliga Graal” väntar. Även om området öppnades för resenärer redan för drygt tre decennier sedan, så var det först i augusti 2023 som ”röda mattan” på riktigt rullades ut till denna isolerade region i norra Nepal när resorthotellet Shinta Mani Mustang slog upp sina portar – troligtvis Asiens mest efterlängtade invigning under året.
Arkitekten Bill Bensley och gästfrihets-gurun Jason M. Friedman skapade denna hotellresort med sina 29 sviter, av mycket goda skäl. Före det – om du ville besöka denna frusna plats och uppleva renlärig tibetansk buddhistisk kultur – var du hänvisad till boenden på campingplatser, eller pensionat för typ en hundring per natt. Shinta Mani Mustang erbjuder en sällan tidigare skådad nivå av lyx, och mer än så faktiskt.
Bill Bensley har designat över 200 hotell, bland annat Capella Ubud, Bali och Oberoi Amarvilas i Agra, Indien. Men de specialdesignade fastigheterna i hans signaturhotell-kollektion Shinta Mani är speciella, och kombinerar hans eskapistiska känslighet med ett hållbarhetstänk som stöder lokalsamhället och bevarar de omgivande miljöerna. Mustang är bara det tredje hotellkomplexet i samlingen och det första utanför Kambodja.
Det fästningsliknande sten- och trähotellet ligger uppe på en brant höjd ovanför den lilla flygplatsen Jomsom. Med jeep tar sig gästerna till de massiva trädörrarna på fem minuter, men de som föredrar äventyr väljer att gå till fots och vandra 20 minuter genom den gamla västernstaden och sedan uppför en stenig, slingrande stig som passerar en guldkupolformad stupa och lurviga getter.
Om det inte vore för de höga snötäckta topparna som skymtar i fjärran skulle du inte tänka på att du befann dig i Nepal. Gömd i Himalayas regnskugga gränsar Mustang till den tibetanska platån och kännetecknas av ett karakteristiskt, vindpinat rött ökenlandskap. Språket och kulturen påminner mer om det som finns i grannlandet Tibet.
Man skulle lätt kunna stanna kvar inom Shinta Manis lyxiga, konstprydda väggar och titta på de dramatiska Nilgiribergen genom fönstren som går från golv till tak. Men platsen påminner mer om ett basläger än en semesterort. Jason M. Friedman samarbetade i flera år med den lokala operativa partnern Sherpa Hospitality Group (samma team som ligger bakom Mountain Lodges of Nepal) för att utveckla och lyfta fram den genuint fängslande miljö och de upplevelser som präglar de väl bevarade hemligheterna hos denna sista gräns mot Himalaya. Det fem nätter långa programmet innehåller mystiska vandringar till alpina glaciärsjöar och ett besök i en medeltida by som tros vara den sista platsen i Mustang där den förbuddhistiska religionen Bon fortfarande utövas.
Tillbaka på hotellet skäms gästerna återigen bort i oöverträffad lyx med rötterna i tibetanska traditioner. Friedman anlitade en lokal tibetansk amchi-läkare i elfte generationen (samma läkekonst som utvecklade hälsoprogrammet för Amankora i Bhutan och där healing är en framträdande beståndsdel) för att skapa spabehandlingar baserade på inhemska örter. Och han har byggt upp ett nätverk av örtsamlare och bönder för att leverera inhemska ingredienser till teatraliska måltider, från en niorätters momo-fest (olika degknyten/dumplings med bland annat köttfärs) till en tehusinspirerad middag med rätter som sherpagryta med jakkött.
Om du blir förtrollad av Mustang-provinsen – och Friedman varnar för att du kommer att bli det – så kan du förlänga din vistelse och ge dig ut i den mer avskilda Upper Mustang-regionen. Hotelledningen kan ordna flerdagarsvandringar och ridturer hela vägen upp till den tibetanska gränsen med möjlighet att utforska vidsträckta grottor dekorerade med sekelgamla buddhistiska skulpturer. Självklart med kocklagade måltider och plötsligt uppdykande utsiktsplatser längs vägen.
• Om du vill göra resan: Det bästa sättet att nå Mustang är via privat charterflyg eller helikopter till Jomsom från Kathmandu eller Pokhara. Det finns också kommersiella flygningar från Pokhara utom under monsunperioden. Jason M. Friedman rekommenderar resenärer att boka en sextimmars jeeptransfer, minst den ena vägen på Pokhara Shinta Mani-resan. Äventyrsresan tar dig till forsande vattenfall, hängbroar draperade i böneflaggor, varma källor, gamla buddhistiska chortens (helgedomsmonument) och kloster. Gäster bör räkna med en extra natt i Kathmandu före internationella avresor på grund av det oförutsägbara vädret. Huvudstadens bästa vistelse erbjuds på Dwarika’s Hotel, som i sig är ett litet arkitektoniskt underverk. Dubbelrum på Shinta Mani Mustang, all inclusive, kostar cirka 19 000 kronor per natt.
Text: Jen Murphy
Foto: Guy Williment
