Ditt livs cykeltur på den ultimata Medelhavsön

Föreställ dig en solig cykeltur på Medelhavsön Ibiza, med din största sportidol vid din sida. Lyx och passion möts i varje tramptag och skapar en unik gemenskap för cykelentusiaster som söker något utöver det vanliga.

Det är en ljummen eftermiddag när jag cyklar runt en idyllisk ö i Medelhavet. Jag sneglar hela tiden på cyklisten bredvid mig. Dels för att konversera, men också för att kontrollera att han verkligen är Geraint Thomas, vinnare av två OS-guld, tre världsmästerskap och en Tour de France. Jag kan inte riktigt smälta vilken tur jag har haft; jag cyklar hjul mot hjul med en av sportens största nu levande idrottare, och till råga på allt har han idag en rejäl baksmälla, vilket gör att jag kan hålla jämna steg med honom som om jag själv vore ett cykelproffs. Och ändå var denna extraordinära upplevelse inte så svår att uppnå som man kan tro.
Vill du skjuta treor med basketstjärnan Steph Curry, trixa lite med Lionel Messi eller fånga en passning från American Football-legendaren Patrick Mahomes? Ja, då får du nog vara beredd på att skriva ut en fet check. Möjligheten att frottera sig med sina idrottshjältar, oavsett om det handlar om en eftermiddag på något fantasiläger eller – för full access – genom att köpa lagen de spelar för är varken lätt eller billigt.

Undantaget verkar vara cykling. Tänk bara på min senaste långhelg på Ibiza med Geraint Thomas. Om jag ville så hade jag kunnat ansluta mig till Eddy Merckx – cyklingens Pelé och förmodligen den störste cyklisten som någonsin har trampat på ett par pedaler – eller till den sexfaldige olympiske guldmedaljören Sir Chris Hoy, eller någon av den armé av elitidrottare som har rullat ut sida vid sida med sina gäster på någon ”LeBlanq-turné”.
LeBlanq som grundades av den brittiske före detta proffscyklisten och entreprenören Justin Clarke har som mål att erbjuda exklusiva semestrar på två hjul. Företaget är en del av den explosion av start-ups som inriktar sig på lyxcykling, och som omsätter flera miljarder dollar. Branschen erbjuder dussintals olika resmål varje år, framför allt i regioner med spektakulär natur. Tänk norskt fjordlandskap och de skotska högländerna – och särskilt resmål med en oenologisk koppling som Champagne, Rioja och sydafrikanska Constantia-dalen. På varje resa är du garanterad att få cykla tillsammans med minst en titan inom sporten, du bor på lyxhotell och de som deltar men inte cyklar får tillgång till ett avancerat hälsoprogram. En superstjärne-DJ kan vara huvudattraktionen på ”after cycling-festen”, och det finns alltid en kändiskock som förser gästerna med näring som är betydligt mer tilltalande än de stora mängder ris som proffsen vanligtvis proppar i sig under ett lopp. Innan Justin Clarke startade LeBlanq 2020 byggde han upp matfestivalen Taste, som involverar de bästa lyxkrogarna i 19 städer runt om i världen (det har sedan dess sålts till sport- och eventbolaget IMG), och hans kontaktnät är lika stort inom gastronomin som inom cyklingen. Michelinkockarna Nathan Outlaw och Angela Hartnett, bland många andra, har lagat mat åt LeBlanqs gäster. Och i det här sammanhanget är frosseriet helt klart berättigat; med utarmade cykelryttare som behöver fylla på med alla spektakulära maträtter efter att ha bränt tusentals kalorier på vägen och som förberedelse för nästa dagsutflykt. Dessutom – förutsatt att du inte har anlag för alltför dramatisk baksmälla – så är alkohol mycket användbart som en extra kolhydratkälla.

Cykling har alltid varit en demokratisk, tillgänglig sport som lockat många entusiaster. De senaste årens ökade popularitet runt om i världen har drivits på av sportens hälso- och miljöfördelar, och engagemanget blomstrade också under covid-nedstängningarna när gymmen i stort sett var förbjudna. Aktiviteten är nästan oöverträffad i sin förmåga att låta dig upprätthålla högre hjärt- och kaloriförbränningshastighet under lång tidsrymd, och de mekaniska och meditativa egenskaperna har också visat sig vara bra för den mentala hälsan. Att cykla med vänner är socialt; att göra det på egen hand ger tröst.

Men även om fördelarna med sporten är universella och helt orelaterade till priset på din cykel, så kan de riktiga entusiasterna som är villiga att spendera stora belopp förstärka det som snabbt kan utvecklas till ett beroendeframkallande och alltmer uppslukande tidsfördriv. Som exempel; du kommer aldrig få möjlighet att köpa en riktig Formel 1-bil, däremot kan du köpa en cykel som i stort sett är identisk (förutom några få prototypdelar) med den cykel som en Tour de France-vinnare har. Eller så kan du anlita en professionell cykelbyggare för att skapa en modell som är skräddarsydd för dina exakta mått, färgpreferenser och specifikationer. Typ som en Savile Row-kostym, men betydligt dyrare. (En elitbeställd cykel kan kosta från 100 000 kronor upp till drygt en kvarts miljon.)

”Cykling gör att du kan upprätthålla högre hjärt- och kaloriförbränningshastighet under lång tidsrymd, och de mekaniska och meditativa egenskaperna har också visat sig vara bra för den mentala hälsan.”

Du kan också bära en snygg cykelklädsel skapad av Sir Paul Smith. Den brittiske designern strävade en gång i tiden efter att tävla professionellt innan skadorna efter en svår olycka satte stopp för dessa ambitioner, och han gick i stället över till modebranschen. Och om det inte lockar att rulla med olympier på en LeBlanq-utflykt kan du boka andra operatörers turer som erbjuder dig att trampa över frusna mongoliska sjöar eller genom viltreservaten i Botswanas Okavango-delta. En färsk analys och rapport uppskattar att marknaden för lyxcykling kommer att öka med ytterligare en tredjedel, till 19 miljarder dollar (över 2 000 miljarder kronor), under de kommande fem åren. Affischnamnet för denna blomstrande sektor är det lyxiga klädmärket Rapha, som grundades i London 2004. Rapha är ett privat riskkapitalbolag som drivs av Walmart-arvingarna Tom och Steuart Walton. Bröderna som själva är brinnande cykelentusiaster köpte 2017 en majoritetsandel i bolaget för drygt 2,7 miljarder kronor. Liknande affärer dyker upp gång på gång i dagsläget. Förra året betalade gruvmiljardären Ivan Glasenberg också nästan 2,7 miljarder kronor för att bli majoritetsägare i det exklusiva italienska cykelmärket Pinarello, ett namn som är lika synonymt med cykling som Ferrari och Maserati är för bilälskare. Trots den fiendskap som vissa (felaktigt) uppfattar mellan dessa två ”fordonsbranscher”, så är lyxbilsmärkena mycket angelägna av att vara en del av cykelvågen. Smarta varumärken går i den riktning som deras kunder pekar ut, och dessa kunder hittar man i allt högre grad sittande på sina cykelsadlar.

Det är det som är anledningen till att exempelvis både Aston Martin och Lotus har lanserat avancerade, innovativa cyklar. Cyklar som till och med kostade betydligt mer än Geraint Thomas Tour-vinnande Pinarello på cykelmässan Rouleur Live i London i slutet av förra året. Därför – liksom Rapha, Marqués de Riscal-vin, Laurent-Perrier champagne, InchDairnie Distillery och cyklar från Bianchi – så har både Aston Martin och Porsche börjat samarbeta med LeBlanq för att tillhandahålla teambilar som följer cykelgrupperna och förser dem med reservcyklar och andra förnödenheter under deras pass.

Under mina 30 år som journalist var det här första gången som jag behövde träna inför ett reportage. Jag anmälde mig för att delta i LeBlanqs evenemang på Ibiza tillsammans med Geraint Thomas, som vid 37 års ålder fortfarande är en utmanare om de stora titlarna i sporten. Det bevisas bland annat av att han tappade sin ledning i förra årets Giro d’Italia på den näst sista dagen. Strax innan han flög till Ibiza meddelade han att han skulle tävla i miljardären Sir Jim Ratcliffes INEOS Grenadiers-lag i ytterligare två år. Thomas är en professionell idrottare i världsklass som fortfarande presterar toppresultat i en av de allra tuffaste uthållighetssporterna. Det gör inte jag, typ… jag förstår faktiskt inte hur jag tänkte jag när jag gick med på att åka med honom? Jag är 49 år. Jag har cyklat halvseriöst sedan jag var tolv år och var en stabil avslutare i mellanklassen när jag tävlade ett tag i tonåren. Jag gav upp efter att ha insett att det gjorde ont att tävla och att jag inte var tillräckligt bra på det. Nu, även om det inte stod någon titel på spel, var jag klart orolig inför den möjliga förödmjukelsen att bli ”dropped”, som det heter på cykelspråk. Ett uttryck för att bli lämnad på efterkälken, inte bara av Thomas utan också av de ultravältränade bankirer och advokater som jag föreställde mig vara klientelet på ett LeBlanq-evenemang. Så jag tränade i tre månader, tappade tolv kilo och fick upp min kraft och mitt tempo en aning i alla fall. Jag tänkte att det var lika bra att uppgradera min cykel också, så jag ringde den tyska tillverkaren Canyon – cyklingens Porsche – vars produkter jag använt i flera års tid. Canyon-folket hade förståelse för min situation, höll med om att min åtta år gamla modell inte skulle klara av utmaningen och lånade istället ut en Ultimate CF SL Disc 8.0 Aero till mig. Den påminner om den maskin som Geraint Thomas Tour-rivaler i Movistar- och Alpecin- teamen föredrar (Aeroad CFR Di2, prissatt till drygt 100 000 kronor) och klassades av Financial Time som ”bästa tävlingsorienterade cykel 2023”. Priset på min cykel låg på knappt 75 000 kronor, vilket ändå är betydligt billigare än Thomas teamcykel, Pinarello Dogma F som kostar nästan 160 000 kronor. Lance Armstrong skrev en gång att det inte är cykeln det handlar om i slutändan, men jag tänkte att jag skulle ta all hjälp jag kunde få. Men det visade sig att min oro var obefogad. Jag anlände till hotellet Riomar vid stranden i Santa Eulalia, som LeBlanq hade tagit över i sin helhet. Omedelbart tog man min nya cykel ifrån mig, körde den till det säkra serviceområdet där LeBlanqs mekaniker kontrollerade den, satte upp en plakett i tävlingsstil med mitt namn och ”ryttarnummer” under sadeln och hängde upp den på hyllor i sällskap med cyklar värda en bra bit över tio miljoner kronor som de övriga 120 deltagarna flugit in från USA, Mellanöstern och Europa.

”Thomas är en professionell idrottare i världsklass som fortfarande presterar toppresultat i en av de allra tuffaste uthållighetssporterna. Det gör inte jag, typ… ”

Inne på hotellet fick jag min Raphax LeBlanq-utrustning och en påse med energibars, gel-påsar och drycker för de fyra dagarnas cykling. Mycket proffsigt så långt. Men sedan tryckte någon ett glas Laurent Perrier-champagne i handen på mig, någon annan fyllde på det, och jag började inse att trots LeBlanqs tävlingsinriktade image så kan verkligheten kännas lite mer som lite schysst citycykling genom Central Park – åtminstone om man vill att det ska kännas så.

”Ryttarna” delas in i grupper om tio-tolv baserat på förmåga och troligt tempo/hastighet. Varje grupp leds av någon mycket erfaren cyklist – ofta ett före detta proffs – som tar hand om ledarskapet och tempot, samt en supportbil som följer efter. Under den korta inledande utflykten på drygt 30 kilometer bestämde jag mig för att köra med den ”lättaste” gruppen, ledd av det sprudlande energiknippet och tidigare cykelproffset Monica Dew, som såg till att medlemmarna i hennes behagligt blandade grupp aldrig kände sig stressade. (Proffsen byter grupper under helgen så att alla deltagare får en chans att sola sig i respektive stjärnas glans.) Deltagarna var i alla åldrar och nivåer – vissa bar löparskor i stället för ”clip-in-klossar” som hardcore-cyklisterna föredrar – och några tog sig dessutom fram på batteristödda elcyklar. En stor del av attraktionskraften i den här typen av evenemang är upplevelsen av att åka i en peloton (klunga). Att vara omgiven av andra cyklister reducerar motvinden, vilket minskar den ansträngning som krävs för att hålla en given hastighet, med upp till 40 procent. Känslan är att man ”sugs med” av gruppen och känner sig som ett riktigt proffs. Man cyklar snabbare än man någonsin skulle kunna göra på egen hand samtidigt som man bekvämt kan hålla en konversation med personen bredvid. Och vilka samtal sedan! Att bära samma lagtröja som övriga i gruppen utjämnar alla olikheter, och den samarbetsinriktade inställningen under en grupptur innebär också att man snabbt vågar dela förtroenden med varandra. Förutom de förväntade läkarna, bolagsdirektörerna och piloterna fick jag även förmånen att umgås med grundare och finansiärer av teknikföretag, en världsledande cybersäkerhetsexpert, en man i min ålder som hade fått en hjärtattack bara ett år tidigare, ett par som redan tidigare gjort en LeBlanq-resa på sin smekmånad, samt den arenafyllande brittiske DJ:n Pete Tong, kanske mest känd för att ha spridit housemusik till världens alla hörn. En annan av deltagarna visade sig vara Nick Evans, ledande partner för riskkapitalbolaget Active Partners och ordförande för Rapha. Med andra ord; samma kille som skapade lyxcyklingens avgörande ögonblick genom att förmedla 2,7-miljardersförsäljningen till Waltons. Samtalen var så bra och den koncentration som krävdes för att hänga med i den snabba, tajta och väldisciplinerade gruppen var så intensiv att jag behövde tvinga mig själv att åtminstone titta upp då och då för att kunna absorbera det extraordinära landskapet. Ibizas landsvägar är för det mesta välasfalterade och endast lätt trafikerade. Temperaturer strax över 20-strecket var perfekta för cykling och luften doftade ljuvligt av barr som låg i högar vid vägkanten. Cyklingen bjöd endast på ett fåtal riktigt tuffa klättringar, men precis tillräckligt för att det ändå skulle kännas utmanande. Och efter varje klättring belönades man med en fantastisk utsikt över öde, tallkantade stränder och där bortom det azurblå Medelhavet. För icke-cyklande deltagare och de som valde att ta en ledig dag erbjöds ett omfattande hälsoprogram med yogasessioner i soluppgången, andningsövningar och stärkande vandringar genom det lokala inlandet. Allt organiserat av TV-sportpresentatören och före detta friidrottaren (tresteg) Orla Chennaoui.

Men Ibiza är kanske mer känt för sina ”ohälsoprogram” i form av det vilda nattlivet, och faktum är att lite av den attityden också präglade LeBlanq- resan, med några rätt så blöta ”after cykling-fester”. Min partner, Sophie, som inte är cyklist utan var på plats för yogan i första hand, lyckades med konststycket att få upp oss på gästlistan för säsongsavslutningsfesten på Pikes, Ibizas legendariska boutiquehotell som fortfarande är lite av en hedonistisk lekplats. Bland annat så var det just i Pikes simbassäng som popgruppen Wham spelade in den klassiska ”Club Tropicana-videon” 1983. Extremt motvilligt kände jag mig tvungen att tacka nej, eftersom jag skulle ansluta mig till en snabbare grupp och cykla 16 mil med Geraint Thomas efterföljande dag.

Väckarklockan var ställd på 06:45 och jag ville inte förstöra tre månaders träning på grund av en natts intensivt klubbande. Thomas själv däremot tackade inte nej. I en senare intervju med ”The Times of London” erkände han att han hade varit berusad tolv av fjorton nätter under sin korta paus från tävling och träning efter säsongen. Vi var delaktiga vid två av dessa nätter. Klockan var fem på morgonen när han lämnade Pikes, och ett par LeBlanq-gäster berättade glatt att de inte bara hade cyklat med sin hjälte, utan även delat en rätt berusad gryningstaxiresa med idolen. Trots den kolossala respekt han åtnjuter så fick han en road, ironisk och lite långsam handklappning när han dök upp långt efter starttiden följande morgon. Men även om man är medveten om hans funktionsnedsättning (ADHD), så är det något småkusligt och oroväckande när man står där i sin utrustning, grensle över cykeln och redo att ge sig iväg, när en världsmästare och Tour de France-vinnare dyker upp klädd i samma INEOS-tröja och de där vita solglasögonen som man har sett honom bära på tv i åratal. Som jämförelse; föreställ dig att du står på din kvartersplan med korgen framför dig, bollen i handen och ser LeBron James dyka upp på andra planhalvan.
Återigen, det fanns ingen anledning till oro. Thomas – som vanligtvis är en mycket rolig, vältalig och ibland en något ”indiskret” karaktär – var ovanligt tyst under de inledande milen och hängde med huvudet över styret varje gång vi stannade. ”Åh, Ben”, suckade han vid ett tillfälle, ”vad gjorde jag egentligen i går kväll och var det verkligen värt det?”
Samtalet blev dock bättre i takt med att bakruset gav med sig. Han njuter av livsstilen som en stor idrottsstjärna; exempelvis huset i Monaco, en förfinad smak när det gäller klockor, och en Porsche 911 Turbo som hans fru köpte till honom i födelsedagspresent. Men han har fortfarande anknytning till sina walesiska rötter och har kvar en överraskande grad av ödmjukhet för en man som har vunnit så mycket.
– Jag tar helt enkelt för givet att jag bara har förmånen att hänga med och cykla på fantastiska platser, sa han till mig när vi trampade fram över Ibiza.
– Men sedan inser man att folk har betalat mycket pengar för att få vara med om det här, och då känns det lite konstigt att de vill göra det med mig, trots att jag vet att jag har vunnit en del. Men cykling har alltid varit tillgänglig på det sättet, fortsätter han.
Som exempel nämner han att man inte behöver någon biljett för att se Tour de France. Man kan bara stå vid sidan av vägen och titta på när proffsen blåser förbi och till och med röra vid sina idoler.
– När jag var 14 år åkte jag till Nederländerna för att titta på ett lopp. Ett av de större lagen cyklade till startlinjen från sitt hotell, och jag och mina kompisar hängde med på våra cyklar. Det kommer jag alltid att minnas, och bara tanken på att folk vill göra detsamma med mig nu, den är helt otrolig, säger han.
Ja, ja, detsamma gäller för dem som cyklar med Thomas. Till och med flera mil in på morgonen var det fortfarande surrealistiskt att se de vita nyanserna några centimeter från mig, och jag erkänner; jag bad om en selfie. Jag var lite stolt över det faktum att han liksom jag också ställde sig upp och cyklade på lägsta växeln i klättringarna. Men sedan, medan vi pratade, märkte jag att jag kämpade för att få fram ett enda ord mellan andetagen, medan ”G” (som han allmänt kallas inom sporten) lät ungefär som om han satt bekvämt bakåtlutad i en fåtölj.
– Det är klart att vi kunde ha tävlat i klättringarna du och jag om du hade velat, men efter min Pikes-avslutning klockan fem i morse så hade jag låtit dig vinna, konstaterade han lugnt.

Jag var lite stolt över det faktum att han liksom jag också ställde sig upp och cyklade på lägsta växeln i klättringarna. Men sedan, medan vi pratade, märkte jag att jag kämpade för att få fram ett enda ord mellan andetagen, medan han lät ungefär som om han satt bekvämt bakåtlutad i en fåtölj.

Samma kväll, vår sista för övrigt, hade han återhämtat sig tillräckligt för att fullt ut kunna njuta av långhelgens förfest som hölls på en takbar och en swimmingpool med spektakulär utsikt över solnedgången över havet. Kocken Nieves Bar Mohacho, som är Michelin-belönad köksmästare på Londons ryktbara spanska restaurang Sabor, hade gått in med hela sin brigad för att ge publiken vad de ville ha: kolhydrater, främst i form av den perfekta tortillan (vi hade ju ett pass till nästa dag), men också blåfenad tonfiskrygg och det mest otroliga ekollonmatade Bellota-fläsket, marinerat i sherry tills det hade fått en nästan nötköttsliknande färg och fyllighet.
Slutligen; Pete Tong, som var inledningsnummer på kung Charles kröningskonsert – och vars ”Ibiza Classics Orchestral Tour” även uppträdde på Londons O2 Arena lite senare – körde en privat konsert för det hundratal av oss som fortfarande var uppe och dansade. För alla dem som dyrkar Ibizas soldränkta elektroniska dansmusik, så var det här ett ögonblick lika betydelsefullt som att cykla tillsammans med Geraint Thomas.
När jag ställde mig på vågen efter hemkomsten så kunde jag inte förstå hur jag – med tanke på allt cyklande och dansande – hade lagt på mig tre av de där tappade tolv kilona igen…

Text: Ben Oliver

För mer information om resor, klicka här