Den grönskande ön Dominica har blivit lyckligt besparad från marinor och överexploatering, precis så som man vill att det ska vara. Inte konstigt att yachtägare gör sitt bästa för att hålla det hemligt.
För sexton år sedan stod Hubert Winston på en strand i Dominicas Prince Rupert Bay och såg när yachterna seglade förbi i horisonten. ”Det såg ut som en flottilj,” minns Winston, som precis hade återvänt till ön från Florida.
”De reste mellan Martinique och Guadeloupe men ingen stannade här. Jag förstod det inte. Vi hade så mycket att erbjuda.” Utan några marinor eller en internationell flygplats representerade den grönskande, bergiga ön ett stort X på superyachternas sjökort. Kaptener var motvilliga att ta sig till Dominica för att inte riskera att bli strandade med motorproblem eller inte kunna hitta passande ankrings – platser. De besökte hellre dess franska grannar med otaliga marinor istället för att riskera det okända, hur lockande den gröna ön än verkade på avstånd. Än idag är Dominica en väl bevarad hemlighet bland superyachtägarna. Det visar sig att besättningarna, oftast unga, rastlösa och äventyrliga sådana, började besöka ön för att slappna av och berättade sedan för sina ägare om vilket paradis det var.
Ön har getts smeknamnet ”Nature Island” då här finns en otrolig kombination av bergsterräng, regnskog, sovande vulkaner och rev utan motstycke i Karibien. Hos lokalbefolkningen finns samma autentiska välkomnande som man upplevde på andra öar för 30 år sedan innan det försvann tillsammans med intåget av exploateringen och aktiemarknadens rusningar. Tack vare dess relativa otillgänglighet har Dominica inte tagits över av stora fastighetsmagnater. Känslan av orörd avskildhet har visat sig bli en havsnymfssång för superyachterna som nu sakta börjar samlas i Prince Rupert Bay och i mindre, mer intima bukter bland mindre segelbåtar och den lokala fiskeflottan med sina färgglada träskrov. Ön döptes av Christopher Columbus som först såg den under sin andra seglats 1493. Den koloniserades senare av fransmännen för att sedan bytas fram och tillbaka mellan Frankrike och England under 1700-talet.
De galliska resterna finns kvar även om de få fästningarna på vattnet byggdes av britterna för att motstå de franska attackerna. Landet blev självständigt från britterna 1978. Utöver renommén för sina bananer, grapefrukter och apelsiner har landet i stort förblivit en oförstörd lustgård. Hur kliché det än kan låta så kan ön beskrivas ha en ”rustik charm”. Längs med vattnet ligger det kaféer med namn som ”Keepin’ it Real” och ”Cocoyea” som serverar fisk och skaldjur från närliggande vikar och nyplockade tropiska juicer. Scener från Pirates of the Caribbean filmades på ön just på grund av dess obefläckade skönhet. Dominica ”är för en viss typ av kund som älskar att uppleva naturen på riktigt,” säger Gina Robertson, en chartermäklare för Fraser Yachts med äventyr som innefattar kanot och kajakupplevelser och vandringar längs med naturleder.
”Nuförtiden vill charterbesökarna inte bara göra det vanliga och många är här under längre stopp för att ha mer tid att utforska öarna på riktigt.” Andrew ”Cobra” O’Brian var en av pionjärerna som introducerade Dominica till superyachtbesökarna. För att tävla mot de andra öarna och dess livfulla marinor grundade han Cobra Tours & Yacht Services för att erbjuda bränsle, proviant, mekanik- och tulltjänster och privata guidade turer av ön. Cobra Tours var instrumentala i att öppna upp Dominica och demonstrera att även utan marinor skulle sjöfararna bli väl omhändertagna. ”Vi brukade gå på mässor i Monaco och Fort Lauderdale för att berätta om vilken fantastisk destination Dominica är,” säger han. Hans firma gick med i grupper som International Superyacht Society för att höja öns rykte bland chartermäklare. ”Förra säsongen var den bästa vi någonsin haft när vi tog hand om 30 eller 40 superyachter.” Han tillägger att ofta anländer de efter att ha fått sin dos shopping och exklusiva restauranger på Antigua eller St. Barts. ”95 procent av yachterna snubblar inte längre över Dominica,” säger O´Brian. ”Det är en destination.” Det har dykt upp flera andra firmor som tar hand om besökande fartyg där Winston´s Dominica Yacht Services är en av dem. Winston, som bland annat har jobbat i Floridas marinindustri innan han återvände hem, såg en outnyttjad marknad.
”Tidigare fanns det inte men vi fick upp ögonen hos yachtägarna,” säger han. ”Vi förändrade uppfattningen att man kunde fastna i Dominica.” Ön har tidigare attraherat bland andra Paul Allens 414-fots Octopus, Nat Rothschilds Planet Nine, Audrey Melnichenckos 390-fots Motor Yacht A och Steve Jobs Venus. Bill Gates, Robert De Niro och Edward Norton har setts ombord på superyachter i Prince Rupert Bay. Femstjärniga resorts som Secret Bay och Cabrits Resort & Spa med pirer i Douglas Bay har välkomnat yachtägare till deras barer och restauranger. Innan covid så klart. Reglerna har ändrats, det krävs ett negativt PCR-test 24 till 72 timmar före ankomst och besökare tar också ett snabbtest vid ankomst som måste vara negativt för att komma in. Besökaren måste sedan sitta i karantän i ett, av regeringen, utsatt ställe och ta ytterligare ett test dag fem. Om resultatet är negativt kan de röra sig fritt.
För tidsbegränsade ägare och chartergäster så är det otänkbart att sitta ombord i sex dagar, speciellt med den vackra men onåbara bakgrunden. Men i Dominica är tankarna kring karantän inte lika stela som på andra ställen. Myndigheterna har satt upp ett program som heter ”Safe in Nature” där besökare kan bo på några av öns mest exklusiva resorts och besöka godkända sevärdheter (de bästa på ön) med en privat covid-certifierad guide. Alla resortsen tillåter inte gästerna att röra sig utanför deras områden men de två där jag bodde, Secret Bay Resort på norra sidan ön och Jungle Bay Resort & Spa på södra sidan, gör det. Jag kunde röra mig hyfsat fritt runt ön men kunde också ta mig mellan de två resortsen under mina sex dagar på ön. Covid eller inte, Dominica fortsätter vara mer eller mindre oupptäckt i jämförelse med de tungt trafikerade öarna. Med nästan 700 kvadratkilometer kullar och berg och majoriteten av dess population på 74 000 boende längs med kusten är det mesta av landet outvecklad mark. ”Alla har kryssat bland brittiska Virgin Islands,” säger Winston. ”Vi erbjuder något annorlunda, något speciellt. Besökare förälskar sig i lugnet.” För yachterna handlar det om det som händer på de norra och södra kusterna.
Bukterna på norra sidan erbjuder sublima, ljusblåa vatten, vidöppna ankringsplatser och enkel tillgång till staden Portsmouth med tenderbåt. Bukterna lever ofta upp till sina namn. Secret Bay gör det sannerligen med sina två stränder och rev färgade av tropiska fiskar. Även om det bara ligger runt hörnet från Prince Ruperts Bay som är desto livligare så brukar kaptener undvika den på grund av dess utsatthet för vändande vindar och brukar istället lägga ankar vid utkanten och skicka in tenderbåtar. Norr om Prince Rupert Bay ligger en sträng av vykortsliknande bukter (Douglas, Toucari, Marceau och Connor), perfekta för ankring med inlandsdestinationer som Cold Sulphur Springs (en sovande vulkan som ger ifrån sig karamellfärgat, svavelingivet vatten) och Chaudiere Pool, en nio meter djup tjärn vid foten av ett vattenfall. Vi åker på fyrhjulingar längs med trånga bergsvägar till Chaudiere och passerar små går – dar med ananas och kokosnötter. Runt varje hörn dyker ytterligare en makalös utsikt upp. Trots sin storlek har Dominica en mångfaldig terräng. Indian River är som en biflod till Amazonas med långsamt strömmande bräckt vatten och tjock vegetation längs sidorna. Jag tillbringar ett par timmar med att ro tillsammans med ”Fire”, en rastafarian i 50-årsåldern i en handgjord röd, gul och grön träbåt.
Fire läser upp de engelska, kreolska och franska namnen för i stort sett varenda träd och växt vi passerar. Högst upp stannar vi på en plantage där det står skrivet på en kaféskylt: ”Time stands still at the bush bar.” Det är känslan jag har hela veckan. Antalet besökare till Dominica är en bråkdel av vad det skulle vara under en normal säsong så jag verkar ha floden, och nästan allt annat, för mig själv. På Secret Bay Resort fokuseras allt kring avskildhet med bara 10 villor som alla har utsikt över havet. Här får jag en privat kockupplevelse med F ábio Fernandes. Resortets Executive Chef föddes i Lissabon, utbildades i en Michelinstjärne-restaurang i Portugal och arbetade hos prisbelönta restauranger i Österrike, Afrika och UK. Han planerar dagliga menyer runt mig under tiden som jag äter på terrassen på Zing Zing Restaurant. Fernandes använder sig av lokalt fångad tonfisk och grönsaker från närliggande gårdar och förhöjer dem till otroliga höjder med kreativa presentationer och oväntade smakkombinationer. Hans paradrätt, Zero Miles Tuna, sammanför kvalitetssushi, shado beni-emulsion, mango och ingefärsgeléer och pumpapuré.
På den södra sidan ön handlar allt om vatten, även inåt land. Trafalgar Falls, Titou Gorge och Boiling Lake bönar mer eller mindre om att bli fotograferade och delade medan det sydvästra hörnet är en av världens högst rankade dyk- och snorklingsplatser. Området söder om Champagne Beach och ner till den skyddade landstungan vid Scott´s Head är en del av Soufrière-Scott´s Head Marine Reserve och här måste yachterna ankra norr om i L´Anse Bateau. Besökare måste också anlita lokala guider för dykning och snorkling. Reservatet är mestadels en tillflyktsort för revfisk men delfiner och kaskelotter ses ibland på besök. ”Vid bra förhållanden kan man se 25 meter under ytan,” säger Weefers Jules, min guide från Jungle Bay Resort som har varit dykmästare på Dominica i 20 år.
Efter att ett oväder precis passerat förbi är vattnet idag grumligt så vi tar en kajak till L´abym, eller Avgrundet, nedanför Witch´s Point där stranden övergår i ett rev som sträcker sig 300 meter ner. Vattnet är svalt och vinden blåser oss längs med stranden en bit. Här finns en mångfald färgglada, tro – piska fiskar, ålar och rockor. 100 meter bort finns en grupp fridykare. Trots tusentals dyk i ryggen säger Jules att han aldrig tröttnar på det marina livet i Soufrière Bay som utgör öns avgränsande linje mellan det lugna karibiska havet och de mer aggressiva vattnen i Atlanten. Soufriére-reservatet, som är ett UNESCO World Heritage Site, erbjuder ett antal dykplatser i världs – klass såsom Scott´s Head Pinnacle som börjar med en klippformation vid namn Swiss Cheese och leds till en vulkanisk krater som sträcker sig så djupt som 600 meter ner.
”Det finns hundratals ”soldier fish” vid ingången,” säger han. ”När du vänder dig om finns det humrar och ålar i sprickorna längs klippan.” I norra hörnet av Soufrière-kratern finns fem undervattenstoppar vid namn Dang – leben´s Pinnacles där ett överflöd av revfiskar bor tillsammans med sköldpaddor och annat. Dominicas Atlantkust har ännu fler dykplatser, däribland spektakulära Mountain Top och öns norra sida har ytterligare ett dussintal, däribland Elephant´s Ass som är så undangömt att även majoriteten av lokalbefolkningen inte vet om den. Det finns också möjlighet att simma med kaskelotter.
På grund av covid-relaterade avbokningar kan den vanligtvis treåriga väntetiden vara bara ett par veckor. Efter min snorkling återvänder jag till Jungle Bay, mitt hem på södra sidan ön. Det är ett eco-resort med privata villor byggda av lokalt trä och sten, två yogastudios, en restaurang med utsikt över vattnet och ett zen-liknande spa. Naturspår, bananplantor och stenväggar tillsammans med en enorm Buddha definierar resortet. Precis som Secret Bay är det en fristad. Det är denna fristad som tillsammans med en känsla av exklusivitet lockar superyachtägare till Dominica. Och är anledningen till att de inte berättar om det för sina vänner.
Av: Michael Verdon
