Surfa inte på den här vågen… såvitt du inte heter Hamilton, Slater eller Moore

Den olympiska surftävlingen 2024 kommer att hållas på Tahitis Teahupo’o, en monstervåg som reser sig upp över ett rakbladsvasst rev. Jakten på guld kan vara dödligt.

Det är dag två av surftävlingen Tahiti Pro 2023. Jag sitter uppe på taket på en VIP-båt 400 meter från Teahupo’o, en av världens farligaste vågor. Surfikonen Kelly Slater har precis blivit uppslukad av en glupsk vägg av turkost vatten. Jag är så nära händelsernas centrum att när han till slut spottas ut igen från den vilda ”åkattraktionen” blir mitt ansikte helt fuktigt av havsstänket. Nedanför mig sitter australiensaren Jack Robinson – som för övrigt kommer att vinna hela tävlingen – på kanten av båten och gör andningsövningar inför sitt heat. Runt omkring mig bildar en guppande flottilj av kajaker, vattenskotrar, surfbrädor och mindre båtar en naturlig läktarplats för fansen.

För många av de tävlande – och de cirka 1 400 invånarna i byn med samma namn – är årets tävling en generalrepetition inför ett evenemang med en betydligt större global status som ska gå av stapeln om några månader. Medan många av världens främsta idrottare kommer att resa till Frankrike i juli för de olympiska spelen i Paris 2024, kommer de mest begåvade surfarna att bege sig hit, till Teahupo’o på den lilla halvön Tahiti Iti i sydvästra hörnet av Tahiti, för att tävla om guldet i blott den andra surftävlingen i OS-historien.

OS-arrangören kunde ha valt en plats utanför Frankrikes kust, till exempel i någon av surfstäderna Biarritz eller Hossegor, men historiskt sett brukar Moder Jord skänka större vågor till Tahiti under sommarmånaderna. Dessutom har surfing starka kulturella band till regionen. Surfing har sitt ursprung i Polynesien och kan spåras så långt tillbaka som till 1100-talet när sporten praktiserades av polynesiska kungligheter.

Teahupo’o är dessutom en våg i världsklass som utmanar den mentala och fysiska skickligheten även hos de mest erfarna surfarna. Det stora riskmomentet med att surfa på just denna plats är en garanti för OS-arrangören att det kommer att bli höga tittarsiffror. Beläget i det ginklara vattnet i södra Stilla havet med en bakgrund av berg som verkar vara draperade i jadegrön krossad sammet, är Teahupo’o (uttalas TAY-a-hoopoh-oh) en av sportens mest ökända svallvågor. (Namnet kan lite humoristiskt översättas till ”dödskallarnas plats”.) Enligt skriften ”Memoirs of Marau Taaroa, Last Queen of Tahiti” som trycktes 1893, var det faktiskt en kvinna från ön Raiatea som på 1800-talet blev den första personen att surfa på jättevågen. Inte förrän på 1980-talet vågade någon sig på att försöka igen, och den första tävlingen hölls först i slutet av 1990-talet. Det före detta surfproffset Chris Malloy som sedermera blev filmskapare har kallat Teahupo’o ”vågen som har förändrat surfingen för alltid”.

Under rätt förhållanden kan Teahupo’o torna upp sig drygt sex meter. Det kan låta lite futtigt jämfört med till exempel monstervågorna i ”Jawsområdet” på Maui eller i Nazaré i Portugal där vågorna kan bli nästan 25 meter höga. Men det är inte höjden som gör ”Chopes” (ungefär ”en stor stark” på svenska), som vågen kärleksfullt kallas, så speciell. Det är vikten. När surfare beskriver en våg som ”tung” syftar de på dess kombination av den tjocka ”läppen” (den kraftfulla delen som börjar böja sig) och mängden vatten som böljar upp bakom den.

Liksom de flesta surfbrytningar som finns i hela Franska Polynesien är Teahupo’o en revbrytning, vilket innebär att vattnet rinner över en yta av knivskarpa koraller. Chopes är unik på det sättet att havet sjunker mer än 15 meter knappt 50 meter utanför revet. När dyningarna kommer mot stranden gör övergången från djupt till grunt vatten att de ”lyfter” på korallerna innan de snabbt kraschar ner med enorm kraft.

– Revet är perfekt utformat för att absorbera vågens energi på kortast möjliga avstånd, för att skapa detta naturliga underverk, säger surfstjärnan Laird Hamilton till Robb Report.

– Det är en våg som ställer sig rakt upp och skapar en enorm ”pipe”, ungefär som en stor tunnel av vatten. Det är en av de mäktigaste vågorna på jorden.

År 2000 skrev Hamilton ett nytt kapitel i surfhistorien när han surfade på vad som har kommit att kallas The Millennium Wave just i Teahupo’o. Fram tills dess ansågs Teahupo’o vara alltför farlig att försöka sig på när den nådde en viss storlek. Hamilton, en pionjär inom ”tow surfing”, lät en vattenskoter bogsera in honom i vad som fortfarande anses vara en av de tyngsta vågorna som någonsin surfats på. Surfer Magazine publicerade ett minnesvärt reportage från händelsen, med bild på Hamilton på framsidan där han surfar i Teahupo’os gigantiska pipe. Artikelns rubrik var helt enkelt ”Oh my God…” på grund av den extremt farliga bedriften.

På vissa ställen lurar revet bara en halvmeter under vattenytan, och vågens läpp kan fungera som rena giljotinen om den slår ner innan surfaren har hunnit lämna vågens ihåliga rör, alltså det som allmänt kallas pipen. Om Hamilton hade följt med vågen endast en kortare sträcka till, så hade han inte haft någon flyktväg…

Byn Teahupo’o har alltid säkerhetspatruller ute på vattnet för att vaka över idrottarna under tävlingarna. Ändå har en handfull surfare mist livet här, och många åker hem med allvarliga skador. Jag är själv en ivrig amatörsurfare och bor på Maui på deltid för att kunna nyttja Hawaiis vågor, men även under dagar med stiltje skulle jag aldrig försöka mig på att surfa Teahupo’o.

Ombord på min båt tar Caitlin Simmers, en 18-årig talang från Kalifornien, på sig en hjälm inför
sitt heat som ett extra skydd. Hon berättar för mig att ärren på hennes ben är souvenirer från revets vrede. (Hon slutade tvåa i damernas tävling och knep en OS-plats.) Till och med proffsen närmar sig denna plats med bävan. Kvinnan som besegrade Simmers, Caroline Marks, en amerikanska som också kommer att tävla i de olympiska sommarspelen, har sin bild klar när det gäller Teahupo’o.

– Det är en av de vackraste men mest skrämmande maskinliknande vågor jag någonsin surfat på.

Tahitierna Kauli Vaast och Vahine Fierro, som båda kommer att representera Frankrike på den olympiska scenen nästa sommar, har båda fått ”wild cards” för att delta i Tahiti Pro, men det är uppenbart att de känner sig förtrogna med havet i detta område. Vaast bor bara ett stenkast bort och surfade på Chopes för första gången vid åtta års ålder. Fierro beskriver det hela försynt som ”en våg med många konsekvenser”, och erkänner för Robb Report:
– Jag var 15 år gammal när jag surfade där för första gången, men jag blev så rädd efter det att jag inte surfade igen på två år.

Den tid hon har tillbringat i dessa vatten har dock hjälpt henne att förstå – och utnyttja – kraften i Teahupo’o. Hon lyckades till och med komma före den regerande olympiska mästaren, hawaiianska Carissa Moore i resultatlistan.

Om du inte är surfare så finns Tahiti Iti förmodligen inte på din radar. Med utgångspunkt från den största staden Taravoa slutar sydkust-vägen just vid byn Teahupo’o. Därav dess smeknamn, ”vägens ände”. Samhället, som bara ligger knappt 500 meter från vågen, är raka motsatsen till glittret och glamouren i Paris eller till och med jämfört med närliggande Bora Bora, ön som majoriteten av amerikanska turister besöker när de reser till Franska Polynesien. Det här är en del av det tropiska paradiset som på något sätt har undgått den moderna utvecklingen. För att varje dag kunna följa tävlingen parkerar jag i slutet av vägen, därefter promenerar jag över en enfilig bro och följer en sandig stig som passerar ett lokalt villaområde.

– Alla dina sinnen är skärpta här, säger den före detta världsmästaren i surfing C. J. Hobgood till mig när jag springer på honom på evenemanget.
– Det är inte bara vågen – det är hela ön. Allt ser femdimensionellt ut. Bergen ser ut att vara staplade ovanpå varandra och lyser intensivt gröna. Sedan svänger du av åt höger och ser dessa ”blåare än blå” vågorna brytas mot reven. Då kan plötsligt en regnbåge dyka upp på himlen. Den råa skönheten är näst intill överväldigande att ta in när du först anländer till den här platsen.

De surfare som kommer hit brukar tala om att de känner ”mana”, ett polynesiskt ord för andlig energi. Det kanske låter lite hokus-pokus, men jag får onekligen en alldeles speciell känsla när jag anländer efter en 90 minuters bilresa, strax sydväst om den hotelltäta hamnen i Tahiti Nui, öns större och mer utvecklade område.

Tahiti Itis tomma stränder och vattenfallsfyllda, frodiga omgivningar påminner mig om en lugnare, mer vibrerande version av Hana, ett litet hörn av Maui med bara ett hotell, en handfull restauranger och mil av orörd natur. I en tid av överturism så får man ta denna typ av oskuldsfulla renhet med en kompromiss: Du hittar helt enkelt inte femstjärniga hotell eller restauranger med kändiskockar på Tahiti Iti. Faktum är att det inte finns några hotell alls – och det kommer inte att öppna några heller före spelen.

Lokalbefolkningen har varit orubblig i sin övertygelse om att den infrastruktur som brukar kopplas samman med olympiska spel ska förbli minimal. Bland annat har det föreslagna byggandet av ett tre våningar högt domartorn, direkt på revet vid Teahupo’o, varit ett stort bekymmer både bland invånare och miljögrupper. Den enda olympiska förbättring som lokalbefolkningen har accepterat och välkomnat är en ny bro som kommer att ansluta till stranden precis framför Chopes.

”Alla dina sinnen är skärpta här. Det är inte bara vågen – det är hela ön. Allt ser femdimensionellt ut. Den råa skönheten är näst intill överväldigande att ta in när du först anländer till den här platsen.”

Jag checkar in på nybyggda Villa Mitirapa på landsbygden i Afaahiti, 25 minuters bilresa från Teahupo’o. Gigantiska snidade trädörrar leder till ett vardagsrum utomhus, en avsvalkningspool med utsikt över lagunen, och varje kväll kommer en kock förbi med en utsökt anrättning gjord på dagens fångst. I byn Teahupo’o hittar du familjeägda pensionat som exempelvis Vanira Lodge, bestående av tre bungalows som ligger undangömda i Te Pari (”klipporna” på tahitiska), eller A Hi’o To Mou’a, ett Bed & Breakfast som drivs av ägaren till vandringsföretaget Heeuri Explorer.

Vanligtvis är proffssurfarna inneboende hos samma lokala värdfamiljer år efter år. (Under OS kommer idrottarna att inhysas på ett fartyg som ligger förankrat i ett sandigt område utanför kusten för att undvika att skada havsbottnen.) Hobgood berättar för mig att han återkom till sin tahitiska värdfamilj år efter år under nästan två decennier. Under de senaste fem åren har han kommit till Teahupo’o för att hjälpa till att coacha Moore och bor nu hos hennes värdfamilj.

– De tar oss med på vandringsleder som vi annars aldrig skulle få tillgång till och berättar spännande historier kring varje plats vi kommer till, säger han. Och all mat de tillagar åt oss under vandringarna – från passionsfruktssylt till chilisås – är hemlagad.

Det näst bästa efter att bli ”adopterad” av en tahitisk familj är att anlita Raimana van Bastolaer som guide. För en förstagångsbesökare kan Tahiti Iti vara mycket svårare att ”komma åt” än andra öar, vilket kanske är anledningen till att så få människor utforskar halvön. Du behöver en lokalbo för att få veta vilka platser du ska besöka, och van Bastolaers information får dig att känna dig som en urinvånare.

Född och uppvuxen i huvudstaden Papeete var han en av de första i lokalbefolkningen som surfade på Chopes, och under årens lopp har hans ingående kunskap om vågen gett honom smeknamnet ”gudfadern av Teahupo’o”. Han var ute i kanalen med Hamilton dagen då amerikanen gjorde sin historiska åktur, och John John Florence och Kelly Slater är två av de surfare som brukar hänga med honom när de är i stan. Under en period verkade dessutom van Bastolaer som deltidstränare på Surf Ranch, Slaters vågpark i centrala Kalifornien. Med sin kraftiga kroppsbyggnad, sin enorma atletiska förmåga och oavbrutna strävan efter att helt enkelt ha kul, är han något av surfingens superidol. Alla vill vara i hans närhet. van Bastolaer, som nu är 48 år, har blivit den absolut populäraste guiden för exklusiva besökare, som exempelvis Julia Roberts, Margot Robbie, Jason Momoa, Mark Zuckerberg och prins Harry, för att nämna några.

– Jag får skrika på prinsar och direktörer, skämtar han. Jag är ute i vattnet med dem och talar om för dem när de ska dyka och när de ska paddla, och de älskar det!

Tahitis inofficielle ambassadör lever och andas surfing. Genom sitt företag, Raimana World, tar han endast emot en eller två gäster åt gången på privata och exklusiva surfturer genom Franska Polynesiens två centrala skärgårdar: Sällskapsöarna (där Tahiti ingår) och Tuamotus. Han planerar dessutom att addera Fiji till sin surfkarta snart. En del av hans kunder huserar på sina egna yachter eller chartrar en via Pelorus. Yachtspecialistens Tahiti-portfölj inkluderar 254-fotaren (drygt 77 meter) La Datcha, med två helikopterplattor, en undervattensfarkost och ett spa. Andra kunder hänvisas till exklusiva fastigheter, som Motu Nao Nao, en ny 25 hektar stor resort på en privat ö i den ceruleanska lagunen Raiatea. I det stora området finns endast tre enorma villor byggda av korall, trä och snäckor. En ambulerande bar på en flakcykel levererar specialdesignade cocktails till gästerna under tiden som de utforskar ön, och den franska kocken – inspirerad av det asiatiska och nordafrikanska köket – sätter en ära i att aldrig upprepa en maträtt, oavsett hur länge gästerna stannar.

Raimana van Bastolaer får endast en eller ett par klienter per år som är tillräckligt erfarna för att coachas in i en pipe på Teahupo’o.

– De flesta vill bara komma nära vågen för att känna dess energi och höra den brusa, säger han. Bara det är fullt tillräckligt för att ge dig en adrenalinkick. Lokalbefolkningen är otroligt beskyddande när det kommer till deras surfplatser, och van Bastolaer håller sig borta från populära brytningar.

– Av respekt tar jag inte ut kunder om det är mer än endast ett fåtal personer i vattnet. Som tur är har jag tillgång till ett antal ”leksaker” som kan ta oss bort från folkmassorna, säger han.

Han ”ö-hoppar” med helikopter, yacht eller jetbåt och transporterar sedan gästerna till olika surfställen via jet-ski eller höghastighets-RIB-båtar (rigid inflatable boat). De flesta dagar surfar han i genomsnitt två till tre timmar. Förutom det ägnar han sig åt andra aktiviteter som snorkling, valskådning (juli till november) och grillkvällar i sitt hus.

Papara, den vackra svarta sandstranden där van Bastolaer finslipat sina färdigheter, ligger cirka 45 minuter från Teahupo’o. Under OS kommer platsen att förvandlas till en supporterzon med storbildsskärmar och olika aktiviteter. Papara är en av de mest förlåtande ”surfbrytarna” på Tahiti, och jag brukar ta mig hit på min longboard. La Plage de Maui, en enkel restaurang med sandgolv, plaststolar och utsikt över lagunen, fungerar som min dagliga aftersurfing-plats. Platsen är belägen i västra Taiarapu, 40 minuter öster om Papara. Hit, till detta lilla paradis med sin för ön unika vita sandstrand, leder endast en enkel kustväg genom små lokala bostadsområden. Det här fantastiska området kan mycket väl vara en av Tahiti Itis bäst bevarade hemligheter.

Efter en barfotapromenad längs stranden bryr jag mig inte om att ta på mig skorna igen innan jag går in i restaurangen, där servitörer stolt bröstar upp sig i sina Tahiti Pro T-shirts och där väggarna pryds av affischer på olika surfproffs. Jag tar plats vid ett bord alldeles intill vattnet och betraktar de regnbågsfärgade papegojfiskarna och ”moorish idols” (kirurgfiskliknande zanclidaer) i den spegelblanka lagunen. Jag är ganska säker på att jag skulle kunna leva på en diet av lokal Hinano-öl och ”poisson cru”, Tahitis nationalrätt som är rå fisk marinerad i limejuice och kokosmjölk. Min sista dag frågar jag min servitris om hon är orolig för att OS riskerar att överexponera den här avspända, ofta bortglömda enklaven. Jag får endast ett skratt till svar…

På vägen tillbaka till min villa minns jag vad van Bastolaer sa till mig när vi möttes för första gången för ett år sedan:

– Tahiti Itis unicitet går förlorad för dem som söker nattliv eller bungalows med utsikt över vattnet. Det här är en plats som du inte lär känna bara över en dag. Ön kommer att uppenbara sig långsamt för dig, bit för bit. Och även om van Bastolaer är din guide under vistelsen kommer han inte att avslöja alla platsens hemligheter…

Om du är sugen på att åka hit: Den olympiska surftävlingen går av stapeln 27–30 juli. Air Tahiti Nui flyger från Los Angeles till Papeete.

Av: Jen Murphy