En allt mer synlig grupp av framstående personer i 60-, 70- och till och med 80-årsåldern håller på att skriva om regelverket för när man ska gå i pension – eller om man överhuvudtaget ska göra det.
När mediemagnaten Rupert Murdoch signalerade att han var redo att gå i pension vid 92 års ålder, så
blev många chockade. Redan nu? Den 81-årige Joe Biden, som är drygt ett decennium yngre, skämtade nog bara, kan man anta, när han meddelade att han kommer att söka nytt jobb efter sitt presidentskap. När allt kommer omkring är hans generation mer än väl representerad i Vita huset, som den politiska korrespondenten Andrea Mitchell fortfarande bevakar vid 77 års ålder. Samma förhållande råder på Capitol Hill, där mer än en tredjedel av senaten är över 70 år. På andra sidan Atlanten fortsätter Bernard Arnault att expandera sitt LVMH-imperium (Moët Hennessy Louis Vuitton) av lyxvaror vid 75 års ålder, en arbetsför ålder som alltmer börjar framstå som ung i jämförelse.
Excel-filer, deadlines, aktieägarkrav – åh, de gyllene åren! Vad blev det av golf, trädgårdsarbete eller att koppla av med en saftig le Carré? Är det verkligen någon som går i pension nuförtiden? För många med höga statuskarriärer – oavsett om det är inom finans, myndigheter eller företag med ditt eget namn på dörren – är svaret i allt högre grad ”Varför skulle jag?”
Ta Anthony Fauci till exempel, som förra året lämnade sin post som chef för det nationella institutet för allergier och infektionssjukdomar, vid 82 års ålder! Förvänta dig inte att hitta honom på någon parkbänk för att mata duvor. Han accepterade snabbt en professur vid Georgetown University och gav i år ut sina memoarer, On Call: A Doctor’s Journey in Public Service (Jour: En läkares resa i allmänhetens tjänst).
– Jag tänker inte gå i pension! Efter mer än 50 år i statlig tjänst planerar jag att gå vidare till nästa fas i min yrkeskarriär medan jag fortfarande har så mycket energi och passion för mitt område, förklarade Fauci.
Även de som officiellt går i pension gör ibland en U-sväng tillbaka till jobbet innan de har fått kläm på hur man tar en tupplur mitt på dagen. Barry Schwartz, den bästsäljande författaren till The Paradox of Choice (Valets paradox) meddelade att han vid 69 års ålder skulle gå i pension från sin professur vid Swarthmore College, nära Philadelphia, för att komma närmare familjen på västkusten. Men psykologen hade inte ens avslutat sin sista termin på elitskolan för humaniora när ett slumpartat samtal under en akademisk konferens ledde till en ny lärarroll vid UC Berkeley. Det bästa var att det var ett lättare uppdrag, vilket gav honom gott om tid för att umgås med barnbarnen.
I efterhand sa Schwartz:
– När jag gick i pension hade jag inte tänkt på vilken typ av aktivt intellektuellt liv jag skulle ha. Jag underskattade vikten av sociala nätverk och att kunna prata med människor.
Under ett århundrade sågs det som en välförtjänt rättighet att lämna arbetet för ett liv av ren fritid
– endast avbrutet av en gratulation med guldklocka, en pension och kanske en avskedsfest. Att ge sig ut på ett lyxigt pensionärsäventyr, typ internationella resor, eller att skaffa ett nytt hem på det ena eller andra stället var liksom en statussymbol i sig själv. Något att avundas av dem som inte hade råd att upprätthålla sin livsstil utan en regelbunden lönecheck.
En hel industri – och till och med städer – uppstod för att ta hand om pensionärer när de semestrade och flyttade till nya samhällen under 60- och 70-talen. Faktum är att fram till 1978 års federala lag som förbjöd obligatorisk pensionering före 70 års ålder, och en lag från 1986 som avskaffade den föregående federala lagen helt och hållet, så krävde många arbetsgivare att folk skulle sluta arbeta vid 65 års ålder, vilket i sin tur skapade en förväntan om att karriären skulle komma till ett tillfredsställande slut under livets sjunde decennium.
Av någon anledning under kommande år blev 65 det nya 45. Några skäl är uppenbara: Framsteg inom medicin och personliga träningsrutiner har fått människor att leva längre och mer aktivt, vilket förlänger de beteenden och sysselsättningar som dagens medelålders människor hade under sin ”glansperiod”. Tekniken gör det möjligt för människor att arbeta mer flexibelt än någonsin. Kulturen är mer omfamnande när det gäller att göra affärer utanför det traditionella kontoret. Trots allt krånglar Zoom och Teams ungefär lika ofta i en skyskrapa i centrum som i en villa i södra Frankrike, vilket gör arbetslivet bekvämare och ofta mindre fysiskt ansträngande.
Attitydförändringar kan också i tysthet underblåsa de yrkesverksammas ambivalens inför att lämna sina jobb för gott. Tillfredsställelsen med att gå i pension har minskat stadigt sedan åtminstone 1998, enligt resultat från Employee Benefit Research Institute. Det året rapporterade 60,5 procent av pensionärerna som tillfrågades av institutet för University of Michigans i deras mångåriga (30 år) studie av hälsa & pension, att de kände sig ”mycket nöjda” med sitt val att gå i pension. År 2022, det senaste året för vilket data finns tillgängliga, hade den parametern sjunkit till 48,2 procent.
En möjlig förklaring till denna nedgång är att arbetet har blivit den primära sociala gemenskapen för många yrkesverksamma, som resten av livet kretsar kring.
– Har du läst Bowling Alone (att bowla på egen hand)? undrar Kira Schabram, professor vid University of Washington’s Foster School of Business.
Hon syftar på Robert D. Putnams inflytelserika bok där han jämför upplösningen av samhällen med seriespel i bowling. Människor i modern tid skriver under färre petitioner, går med i färre klubbar, känner färre grannar och umgås mindre i allmänhet – ja, vi är helt enkelt mindre samhällsengagerade – enligt Putnams forskning.
– Att gå i pension är ett tillfälle då du plötsligt måste skapa dessa gemenskaper för dig själv, men det
är mycket svårare än det var tidigare, menar Kira Schabram, som studerar och forskar kring ”meningsfullt arbete”.
– Du kanske har resurser att göra vad du vill, men hur ska det gå till när det inte finns ett ramverk eller en samhällsstruktur?
Dessutom riskerar seniorer som är vana vid att bli respekterade för sin enorma makt och hyllas för sina prestationer att förlora den positiva feedbacken och därmed förvisas till ”emeritus-sektionen” längst bak i klassrummet.
– När du säger till någon; ”Hej, jag är pensionär”, så tenderar folk att addera en mening till ditt uttalande, vilket är; ”Åh, du är glad över att inte vara produktiv”, säger Mo Wang, en psykolog vid University of Florida som studerar pension och dessutom är biträdande dekanus vid skolans Warrington College of Business och leder dess forskningscenter inom Human Resource.
Tänk på de synonymer för ”pensionering” som förekommer i Oxford Languages ordlexikon och i Merriam-Websters ordböcker: ”Ensamhet”, ”isolering”, ”dunkelhet”, ”ödslighet”, ”tillbakadragenhet”, ”avståndstagande”, ”avsky”. Usch…
Med tanke på alla dessa uttryck är det inte att undra på att den genomsnittliga pensionsåldern för amerikaner har krypit uppåt i 30 års tid, från 62 till 65 för män och från 59 till 63 för kvinnor, enligt uppgifter från U.S. Census Bureau. Det är talande att det är vanligast att arbeta längre bland personer med högre utbildning, egenföretagare och de som ligger i toppskiktet inom sina yrkeskategorier och vars identiteter är nära knutna till deras karriärer. Även om dessa personer också hör till den kategori som verkligen skulle ha råd att upprätthålla sin levnadsstandard utan att fortsätta att få en lönecheck.
Förmögna amerikaner är särskilt mottagliga för argumentet att arbeta för evigt.
– I USA tenderar vi faktiskt att låta arbetet definiera vårt värde, säger Mo Wang.
– Vi låter vårt jobb definiera hur viktiga vi är.
Det är därför ingen större överraskning att framgångsrika människor ofta vill fortsätta jobba. Och fortsätta. Och fortsätta…
I höstas släppte 85-årige Francis Ford Coppola sin senaste film, Megalopolis, med Adam Driver och Aubrey Plaza i huvudrollerna. Den amerikanske senatorn Chuck Grassley fortsätter att bedriva politik vid 91. Gregg Popovich tränar alltjämt San Antonio Spurs vid 75 års ålder. Till och med proffsidrottare kämpar hårt för att förlänga sina karriärer. Serena Williams lade tennisracketen på hyllan vid 40 års ålder, efter att ha tävlat flera år efter det typiska ”bäst-före- datumet” för idrottsstjärnor. Tom Brady var ännu äldre, 45 år, när han gick i pension från NFL (National Football League).
Ungefär en tredjedel av dem som föreställer sig att njuta av ett pensionärsliv gör i stället en hastig reträtt. Det är betydligt vanligare att det är män som väljer att avstå från att gå i pension vid uppnådd ålder, än kvinnor som tenderar att ha lättare att förlika sig med sitt beslut, enligt en rapport från University of Michigan.
– Folk går i pension och inser att de inte vill gå i pension, fortsätter Mo Wang.
Jim Murren, den tidigare ordföranden och verkställande direktören för MGM Resorts, lovade sina söner att han skulle sluta innan han fyllde 60. Så vid 59 års ålder, med tanke på att han hade behandlats
för melanom – cancern som dödade hans far och bror – informerade han företagets styrelse om sin avsikt och började vidta åtgärder för en mer avkopplande livsstil: Han köpte en 110 hektar stor gård vid Chesapeake Bay, byggde sig en konststudio så att han kunde börja måla, och tänkte också att han skulle ägna mycket tid åt att fiska.
Men efter att en chefsrekryterare varnade Murren för att han snart skulle bli ”gårdagens nyheter” gav sig hans ”typ A-personlighet” till känna igen och hans pensionsplaner gick i stöpet nästan omedelbart.
– Jag kände mig orolig helt enkelt, säger Murren, som nu är 63 år gammal.
Numera är han ordförande i styrelsen för den kommersiella spelmyndigheten i Förenade Arabemiraten och en av Cirque du Soleils ordföranden (en av världens främsta nycirkusgrupper). Han är dessutom styrelseordförande och verkställande direktör för Ritz-Carlton Yacht Collection och reser kors och tvärs över jordklotet mellan fyra hem, från Abu Dhabi till Caymanöarna.
Så hur är då hans balans mellan arbete och privatliv?
– Om jag berättar det för dig, så kommer det inte direkt att låta som att jag är pensionerad, erkänner Murren.
Ändå hittar han tid för att fiska nuförtiden, och när MGM Resorts kasinon hackades för att få ut lösensummor under förra året – vilket lämnade gästerna utelåsta från hotellrum och kontantsystem – så tackade Murren universums makter för att någon annan tog hand om förödelsen.
Under de år som gått sedan hans egna pensionsplaner förvandlades till det nya lärarjobbet vid UC Berkeley har psykologen Barry Schwartz gjort en gradvis professionell nedtrappning tillsammans med sin fru, den hyllade kognitiva neuroforskaren Myrna Schwartz.
– Jag bestämde mig för att det var viktigare att vara nära mina barn.
Det var inte så att jag var trött på att undervisa. Det var bara det att barnbarnen förändras så mycket
från ett besök till ett annat, och jag kommer ju inte att leva för evigt, säger Barry Schwartz.
Nu är han 78 år och har också lämnat Berkeley för att undervisa i en kurs vid Osher Lifelong Learning Institute och arbeta på en ny upplaga av verket The Paradox of Choice. Hur vill han då beskriva sig själv idag?
– Ja, inte som pensionär i alla fall. Jag brukar säga att jag är författare, svarar Schwartz.
Ingenting tyder på attyngre generationer firar att de äldre håller fast vid sina hörnkontor långt in i det åttonde och nionde decenniet. Tvärtom verkar bitterhet vara den förhärskande inställningen, och äldre rapporterar att de känner sig subtilt pressade att stiga åt sidan, trots att de inte har någon lust att slå sig till ro i ”ensamhet, isolering, ödslighet eller dunkel”.
En miljardär och investmentbankir, som kunde ha gett upp allt för länge sedan för att njuta av sina barnbarn, fortsätter att leda affärer med höga testosteronvärden trots att han är i 65-årsåldern. Han säger att kunderna ofta uttrycker förvåning över att han vill stanna kvar i ”grottekvarnen”, och han är irriterad över att han så ofta får frågan när han tänker att gå i pension.
– Det är för roligt helt enkelt. Jag gillar det här. Jag älskar det, säger bankiren om sitt arbete inom storfinansen.
– Det är det som är det värsta med att vara 66 år. Man vill jobba som om man vore 36, men folk i din närhet vill att du ska vara 66.
Det är dock inte alla som älskar det de gör så mycket att de vill göra det för evigt. Jürgen Klopp hyllas som en av de bästa fotbollstränarna i historien, men i år – i ett besked som chockade många fans och spelare – avgick han vid endast 57 års ålder från att leda Liverpool, Premier League-laget som han har lett till en mängd titlar.
– Jag kan förstå att det kom som en chock för många människor, sa Klopp och uteslöt tränarjobb men lämnade dörren öppen för någon annan roll inom fotbollen en vacker dag.
– Det känns som att jag, hur ska jag säga det… håller på att få slut på energi. Jag vet att jag inte kan göra jobbet om och om och om och om igen.
Vissa skulle kanske kalla det utbrändhet, vilket är en viktig anledning att sluta arbeta – oavsett ålder. Det är vad Joe Coccimiglio kände när han gick i pension från Wall Street vid 43 års ålder. Som en aktieanalytiker med stjärnstatus på Prudential hade han ansvarsområden som krävde ständiga resor (och tillhörande jetlag), och han kände sig uttråkad av en aktievals-rutin som han inte kunde vila från.
– Jag kunde aldrig stänga av. Jag är väldigt tävlingsinriktad och ville inte förlora mot någon, säger han.
Att komma ut som homosexuell år 2000 – banbrytande i finansvärlden på den tiden – ledde till ett antal pinsamma situationer på kontoret. Ganska snart kände han sig tvungen att hoppa av.
– När jag kom ut var det helt enkelt inte så bekvämt, fortsätter han.
– Jag var utbränd på säljsidan och less på att ständigt vara borta från min partner, Ken.
Coccimiglios pensionering ledde till att han övergav de belöningar som går hand i hand med höga ambitioner i branschen – och det i en ålder då hans kollegor fortfarande klättrade på diverse karriärstegar.
– Det är ju den där egotrippen. Där finns pengarna. Där finns prestigen. Och när du väl har lämnat, så är du inte längre någon. Du är bara Joe Coccimiglio, säger han.
– Jag var rätt deprimerad i en månad.
Men ganska snart piggnade han till. Paret köpte ett hus på Fire Island och flyttade sedan till Fort Lauderdale, där de mest på kul byggde ett nytt hem. De köpte en lägenhet i Barcelona och reste en hel del. Coccimiglio lärde sig spanska och började spela turneringstennis.
– Jag ägnade dagar åt att planera våra middagsmenyer och Ken började baka. Det var de lyckligaste åtta åren i mitt liv, säger han.
Hans val att lämna sitt yrke sammanföll med en rörelse som började växa fram ungefär samtidigt, kallad FIRE (Financial Independence – Retire Early). FIRE förespråkar att människor lever sparsamt och lägger undan alla pengar de överhuvudtaget kan avvara i 20- till 30-årsåldern, och sedan slutar arbeta när de har samlat ihop ett kapital motsvarande minst 25 gånger deras årliga levnadskostnader.
Man kan hävda att det inte nödvändigtvis är tillräckligt för att leva ett tryggt pensionärsliv, särskilt inte när man når den faktiska ålderdomen. För Coccimiglio, som nu är 67 år gammal, har en del hälsoproblem börjat visa sig. Efter att ha sålt sina hem i Florida och Barcelona förberedde han och Ken sig för tredje akten i sin relation, när de köpte en lägenhet med tre sovrum från förkrigstiden i New Yorks stadsdel Sutton Place, nära både sina familjer och utmärkta medicinska vårdinrättningar.
– Jag ser tillbaka på dessa goda år, med vetskapen om att det var just därför jag arbetade på Wall Street och tjänade så mycket pengar, säger Coccimiglio.
Ändå gav han upp 25 årslöner och bonusar. Om han ångrar något?
– Jag har förstås mycket mindre pengar än vad vi skulle ha om jag fortsatt, säger han och låter ändå rätt sorglös.
– Men idag är vi ändå värda dubbelt så mycket som vi var när vi gick i pension.
I mänsklighetens historia är begreppet pensionering i sig relativt ungt, och har sitt ursprung i den industriella revolutionen som ett sätt att belöna arbetare. År 1881 föreslog Otto von Bismarck, kansler i det tyska riket, att man skulle betala ut en pension till tyskar som överlevde 70 års ålder. Det blev snart ett internationellt fenomen. Offentliganställda i amerikanska städer började få pensioner ungefär samtidigt, och på 1920-talet hade idén spridit sig även till privata amerikanska företag som ett sätt att locka till sig och behålla arbetare.
Det kan ändå varavärtatt notera att bilden av den så emotsedda pensionen inte är helt okomplicerad. Terapeuter behandlar pensionen som en viktig livshändelse, i samma härad som äktenskap, skilsmässa och dödsfall.
Det vill säga tillstånd som kräver försiktighet, planering och ibland psykologisk behandling. Psykologen Mo Wang citerar forskare som har kommit fram till att de flesta människor – om de får tid att anpassa sig – behåller sitt välbefinnande när de går i pension. Cirka fem procent av arbetarna, vanligtvis de som haft stressiga eller fysiskt krävande jobb, upplever en anmärkningsvärt ökad tillfredsställelse efter att de gått i pension.
Men – en relativt hög andel av pensionärerna upplever milda depressioner eller rapporterar en försämring av den känslomässiga hälsan. Dessa människor, likt Murren och Schwartz, lämnar ofta högstatusjobb och förlorar både de förmåner och den sociala ställning som gick hand i hand med deras yrkeskarriärer.
Senatorer, domare i Högsta domstolen, VD:ar, artister och andra professionella yrkesmänniskor är särskilt sårbara för denna brist på bekräftelse och tillfredsställelse om de inte har hittat andra meningsfulla nya belöningar efter sina karriärer. Faktum är att det är en viktig anledning till att många människor som lyckas pensionera sig på ett framgångsrikt sätt, ser pensionen som en möjlighet att sätta upp nya mål – mål som är betydligt mer omfattande än endast en hobby. Ofta handlar det om något de alltid drömt om att göra, men inte kunnat på grund av sina yrkeskarriärer.
För Cary Grant var det att uppfostra ett barn. År 1966 lämnade filmstjärnan en Hollywoodkarriär som fortfarande blomstrade och vid 62 års ålder tog han på sig ett uppdrag som för de flesta börjar i 20- eller 30-årsåldern: Han omfamnade faderskapet och började uppfostra den nyfödda dottern som han hade fått med sin dåvarande fru Dyan Cannon, vars egen karriär som skådespelerska precis hade tagit fart.
Producenterna och hans mångårige advokat och manager, Stanley Fox, försökte locka tillbaka honom till skådespeleriet.
– Men han brukade bara säga; ”ge upp, Stanley”, minns Jennifer Grant som ser sin fars pensionering som en gåva till hela familjen, särskilt eftersom han dog vid 82 års ålder medan hon var borta på college.
– Han hade modet att vända på ”manuset” till traditionella manliga/ feminina roller, och i stället var det min mamma som gick till jobbet, fortsätter Jennifer Grant.
I själva verket hade Cary Grant tagit på sig en ny heltidsroll som genomsyrade hela hans liv i ytterligare två decennier.
– Vi åt frukost, därefter körde pappa oss till skolan och hämtade oss igen efter skoldagen, berättar Jennifer Grant.
Vanligtvis kommer ”elitpensionärer” att vilja skriva böcker, undervisa, föreläsa eller fokusera på investeringar. Barry Schwartz fru Myrna, som var med och grundade det berömda Moss Rehabilitation Research Institute i Pennsylvania, är nu en politisk aktivist i Bay Area och använder sin analytiska förmåga för att studera straffrätt.
– Hon jobbar 30 timmar i veckan och är en plåga för alla hon kommer i närheten av, säger Barry Schwartz stolt.
– Hon tycker att engagemanget är otroligt givande.
Den legendariska konstgalleristen Paula Cooper, 86 år, fortsätter att vara involverad i det självbetitlade New York-galleriet som hon grundade 1968. Men för tre år sedan släppte hon in nya delägare och tog ett steg tillbaka från vissa uppgifter i en manöver som forskarna kallar för ”Bridge Retirement” (typ övergångs-pension).
Faktum är att det inte alls är ovanligt att människor som har älskat det de gör, fortsätter att göra det i en utsträckning som de lättare kan hantera. På smyckesföretaget David Yurman är 42-årige Evan Yurman
nu verkställande direktör för familjeföretaget och lägger sin energi på att utöka varumärkets butiker och smyckeskollektioner. Men hans föräldrar, grundarna David och Sybil Yurman, båda 82 år, fortsätter att vara ordföranden och leda varumärkets kreativa riktning.
– Man startar inte en sådan här verksamhet med tankar på att man en dag ska sluta, jag menar ingen vill inse att man faktiskt börjar bli till åren, säger Evan Yurman.
– Eller som min pappa alltid brukar säga; ”Man arbetar för att leva – och man lever för att arbeta”, avslutar han.
Text: Christina Binkley
Illustrationer: Owen Gatley
Läs liknande artikel – Klicka här
