Hur en anspråkslös stad vid havet i Toscana blev centrum av superyachtfenomenet.
”Ge mig den största yachten i världen, större än någon någonsin har sett”, beordrade han. Det var en banbrytande beställning för Benettivarvet för över 40 år sedan från en kund angelägen om att visa upp sin förmögenhet. Den italienska firman hade redan blivit känd för att tillverka kvalitativa båtar men detta skulle komma att bli ett nytt fartyg, en ”superyacht”. Benettis designers tog helhjärtat till sig uppdraget och resultatet. Även om det kanske inte var den största yachten någonsin var den det mest glamorösa som seglat på haven. 282 fot lång med fem däck med elva hytter, en biograf och avgastuber som vinklades utåt för att göra att en helikopter kunde att landa enklare. Det fanns till och med ett diskotek, det var trots allt 1979. Kostnadsuppskattningarna upp gick så högt som 100 miljoner USD, en enorm summa för ett skeppsvarv. Och än viktigare, nu när 80-talet var på ingång så öppnades det upp helt ny kategori av lyxartiklar: en enkel yacht räckte inte längre till, bara en superyacht var god nog. Och dit man tog sig för att beställa en var till Benetti och de toskanska skeppsbyggarnas hemstad, en liten stad vid kusten vid namn Viareggio.
Under de årtionden som har passerat sedan skeppets monumentala sjösättning har Viareggio blivit världens centrum för byggandet av superyachter. Det finns ingen formelstandard för klassen men en tumregel definierar den som vilket fartyg som helst över 98 fot. Av de cirka 750 som byggts i världen sedan 2016 byggdes 44 procent i Italien enligt branschmagasinet SuperYacht Times, och de allra flesta i denna stad med en liten population på bara 62 000 människor. Fenomenets stamfader, som idag heter Azumut Benetti, är världens mest aktiva superyachttillverkare. I början på 2021 hade de 3,5 kilometer under konstruktion. På en nära andra plats hittar man grannen Sanlorenzo på 3,05 kilometer. Faktum är att ett dussintal kända firmor har sammansvetsats på en gata som är knappt en kilometerlång med namn som Mangusta, Rossinavi, Codecasa och många fler. Via Michele Coppino, som ligger precis intill Darsena (Viareggios hamn) kallas ofta för yachtägarens svar på Rodeo Drive.
Jämförelsen kan, vid första anblicken, verka orättvis. Den ganska anonyma gatan som kantas av fasader i diverse färger ger inte direkt ett stilfullt intryck. Enligt Monaco-baserade chartermäklaren Paola Scalabrino är det dock kanske precis det som är avsikten. ”De ligger alla bredvid varandra och du vet inte var den ena slutar och den andra börjar”, säger hon. ”Det är en av de viktigaste platserna i världen för yachtägare men det är på ett diskret sätt. Du behöver läsa mellan raderna.” Kliv in på ett närliggande kafé, ta en snabb espresso, promenera (kör inte bil för det är omöjligt att parkera), och du börjar upptäcka vad det är som ger liv åt denna lilla stad. Högljudda eller viskande konversationer kan vara mäklare som förhandlar eller rivaliserande varv som gör upp om gammalt groll. ”Så många verkstäder, så många skjul, så många båtar”, säger en annan invigd jag talar med. ”Hela staden andas yachter.”
Viareggio har inte alltid varit en pengadriven jet-set-metropol. När jag besökte staden som barn hade jag ingen aning om att världens mest förmögna yachtentusiaster fullkomligt kastade pengar på de gamla varven som jag brukade se på vägen till parken. Jag hade fokus på strandpromenaden med butikerna, restaurangerna och glasstånden. De flesta av de stora fastigheterna är i Belle Époque-stil, ett tecken på tiden när staden förändrades från fiskeby till turistdestination. Viareggio är en del av en cirka 20 kilometer lång väg känd som Versilia där stränderna är breda och guldfärgade; tomma dukar för de milanesiska barnen att bygga sandslott på när de är här under somrarna. Byggnaderna påminner om Cannes men Viareggio har den där ofrånkomliga italienska, mässingsliknande elegansen. Detta hörn av Toscana har också en konstnärlig historia. Stenbrotten i närliggande Carrara levererade till exempel det enorma marmorblocket som Michelangelo förvandlade till David. Det är också därför det här området blev en så stor del av min barndom. Min far var konstnär och drogs hit på 60-talet av dess historia och min familj återkom hit regelbundet under de kommande 30 åren där vi bodde längs med kusten, i Viareggio eller längs Versilia, för att njuta av livets lugna rytm.
Men trots alla oräkneliga besök funderade vi aldrig någonsin på att ge oss ut med båt. Om vi hade det hade jag kanske träffat Giovanna Vitelli. Idag är hon vice VD för Azimut Benetti, varvet som tillhör hennes familj och som är den överlägset största och viktigaste skeppsbyggaren. Tillbaka i tiden när det var bara Benetti så satte byggandet av den första superyachten företaget i konkurs och Vitelli-ägda Azimut kom in och köpte upp konkurrenten. Vitellis tidigaste minne är när hon satt ombord på en båt i Darsena. ”Jag satt på flybridge och tittade på kaptenen”, minns hon. ”Han seglade från vårt inre varv nerför kanalen till havet och det är ganska trångt, bara ett par centimeter till övers på varje sida. Han fick det att se så enkelt ut när han samtidigt skojade med mig och knappt tittade ner. Det var så spännande.”
Precis som många av varven här så sträcker sig hennes rötter tillbaka till sena 1800-talet eftersom stadens skicklighet inom båtbyggande går mycket längre tillbaka än superyachtens inträde på marknaden. Behovet av att frakta marmor från Carrera till ett överkomligt pris ledde till den första kommersiella hamnen här 1819. I över ett århundrade fokuserade man på att bygga stora, starka träfartyg i kommersiellt syfte, främst frakt och fiske. Men det var den industrin som hjälpte till att etablera ett imponerande antal talangfulla, lokala skeppsbyggare som kunde dra nytta av fördelarna när yachterna kom att bli en del i jet-set-livet under dolce vita-eran. I takt med att efterfrågan ökade anpassade sig varven snabbt till att istället börja bygga fartyg i glasfiber och metall som hellre skulle lugnt skvalpa på öppet hav än snabbt leverera stenar till London eller New York. Viareggios fartyg fick snabbt ett rykte för sin stil och elegans som de tidigare varven i norra Europa inte kunna tävla mot, även om de kanske inte var lika pålitligt konstruerade som sina tyska och holländska rivaler. ”Det var en revolution för Viareggio”, säger Vitelli.
”Precis efter kriget, under 50-talet, fanns det ett behov av att komma tillbaka till livet och njuta av det.” Kanske är det därför inte så konstigt att hon är mest stolt över den stundande sjösättningen av den 121-fot långa superyachten Motopanfilo. Snabb och kompakt är den i minsta laget för en superyacht, en medveten nickning till de tidiga glansdagarna; tänk dig rundade akterskepp och kurvformade teakfästen. Vitelli säger att den nya modellen inspirerades av Mini Coopern, en annan klassisk design som har modifierats och återuppfunnits samtidigt som den har hållit sin estetiska grunddesign i årtionden. ”Det är det som är kärnan, ett sätt att visa världen vår koppling till det förgångna men underbart omtolkat på ett modernt sätt. Det är något som bara kunde göras i Viareggio för vi behöver de skickliga hantverkarna här som vet hur man borstar teaken och böjer träet för att kunna göra det. De har gjort det här under en lång, lång tid.”
Vitelli betonar att hon är angelägen att fler ägare besöker henne på plats och ser deras fartyg under tiden de konstrueras istället för att lämna över ansvaret för projektet på sina mäklare. Det som lockar att göra resan är utan tvekan både den gästfrihet som både Vitelli och andra varvsägare erbjuder, men också områdets naturliga charm. Dessutom är Florens bara en kort helikoptertur bort. Scalabrino uppmuntrar också hennes kunder att komma hit och har upptäckt att fler och fler är nu sugna på att se arbetets gång. ”Det är som barn som leker med Lego, att se bakom kulisserna innan alla bitar har fallit på plats, motorrummen, den tuffa processen”, säger hon. ”Kunder kommer kanske tillbaka med veckovisa intervaller för att följa konstruktionsprocessens olika steg.”
Se till att öronmärka åtminstone ett besök under Viareggios årliga karneval som oftast sker i februari. Det är en härlig blandning av Saturday Night Live och NY:s årliga Macy´s Thanksgiving Day Parade, ökänd i Italien för sin obarmhärtiga satir. Förr i tiden byggde skeppsbyggarna paradnummer för att visa upp sitt kunnande, men även om trä och metall idag har bytts ut mot papier-mâché så deltar fortfarande många av varvsarbetarna. Att besöka ett varv låter också köparen ge sin egna input. Italienska varv är generellt kända för sin flexibilitet, speciellt mitt i byggandet, och de är både villiga och kunniga i att kunna anpassa ritningar efter kundens senaste idéer. Varv i norra Europa kan också modifiera saker under arbetets gång men har ett rykte om att motarbeta denna typ av kursändringar.
Det är lättare att inte vara lika rigorösa när firman är till största delen privat och familjeägd som Codecasa är. Ennio Buonomo är chefsansvarig och hans svärfar är ordförande. ”Om du ringer hit så är det någon i familjen som svarar och vi vet att folk, speciellt amerikaner, gillar det”, säger Buonomo. ”De är mer bekväma med att prata med ägaren så att de kan förklara vad de är ute efter och får ett svar inom ett dygn.” Precis som Vitelli så välkomnar han folk som letar efter en ny yacht: ”Vi säljer fler båtar på restaurangen eller golfklubben än vi gör på båtmässan.” Giorgio Armanis Main, en 213-fots superyacht, byggdes här och sticker ut i vilken marina som helst med sitt mörkgröna skrov (en personlig specifikation från designern), likväl som mediamogulen Jim Gabberts 164-fot långa Invader. U2:s gitarrist, The Edge, delar ägandet av ytterligare ett Codecasa-fartyg, den 160 fot långa Cyan.
Det är stadens designrykte som drar sofistikerade köpare som dessa hit. Varje varv har också ett eget estetiskt uttryck. Erstwhile-magnaten Sir Philip Greens 295-fot långa Lionheart är en stilfull, modern design från Benetti men han äger också 108-fotaren Lionchase som används som tenderbåt för moderskeppet. Den mindre båten har en toppfart p på 37 knop, typiskt för varvet som byggde den: Mangusta, kända för många för deras sportiga, futuristiska skapelser. Mangusta är relativt nya i branschen och grundades under superyachternas tidiga år under 1980-talet. Rossinavi bygger inte fler än fyra fartyg per år men deras anhängare är villiga att vara tålmodiga då de ofta får vänta två till fyra år för leveransen. Firman är känd för sitt kreativa problemlösande precis som i briefen för den 206 fot långa Utopia IV som byggdes för Miami-baserade Market America´s grundare JR Ridinger.
Vattnen mellan downtown Miami och stranden är för grunda för de flesta yachterna att ge sig in i utan att gå på grund. ”Utopia IV är ett undantag”, förklarar Rossinavis Federico Rossi stolt. ”Bara fem skeppsvarv i världen har teknologin att bygga ett snabbt deplacementsskrov i aluminium. Den har inte en vanlig propeller utan en vattenjet, mer som en Jetski,” säger han. ”Det betyder att ägaren kan använda yachten nere i Miami vilket är en fantastisk upplevelse.” Bli inte heller förvånad om den även styrs av en skeppare från Viareggio. Tack vare Crew Network, en rekryteringsfirma med kontor i både Fort Lauderdale och Viareggio, finns det många italienska seglare i södra Florida som ofta agerar besättning på yachter som deras vänner eller släktingar varit med och byggt.
När det gäller den allra första superyachten så har den efter många år kommit hem, eller den är i alla fall inte långt borta. Fartyget har bytt ägare (och namn) flera gånger sedan det lämnade Benetti-varvet. Den epokdefinierande 282-fotaren ankrades i många år på International Yacht Club of Antibes men tillbringar nu det mesta av sin tid i marinan i San Remo, Italien, där den onekligen borde känna sig som hemma. En vanlig förbipasserande skulle inte ha en aning om att en hel genre av superyachter föddes av just denna. Viareggio fortsätter att inte beröras av varken kändisskap eller pengar. Varje gång jag går längs med promenaden som vuxen så ser det likadant ut som i min barndom, även om den grälla blåa glassen som en gång var så populär tack och lov inte längre finns i glasstånden. Vattnet bortom stränderna här fylls av fiske- och fritidsbåtar och det är osannolikt att de flesta besökare ens skulle uppfatta att detta är superyachtens spirituella hem – om de inte råkar få syn på ett magiskt nytt fartyg som tar sig igenom Darsena på väg mot sin jungfruresa.
Om du åker…
Principe di Piemonte är det mest fashionabla hotellet i Viareggio. Detta femstjärniga ställe mittemot stranden har en tvåstjärnig Michelin-restaurang och en meny av Giuseppe Mancino. I annat fall, testa Plaza e de Russie med sina 44 rum och som även de har en Michelinstjärnig restaurang eller Villa Ariston som är mer hemtrevligt men med direkta kopplingar till yachting-världen då det ägs av Codecasa-familjen. Det lyxigaste hotellet i Versilia är Augustus, undangömt bland barrträden i en egen park i Forte dei Marmi, en 25 minuter bilresa norrut längs med kusten. Den 120-kvadratmeterstora sviten Lidino ligger allra närmast den privata gången till stranden.
För att äta finns varvens egna matsalar, däribland Il Porto, ett exklusivt ställe på via Michele Coppino med en terrass som ser ut över vattnet eller avslappande trattoria Cicero; beställ spaghettin med arselle (småmusslor) eller brazino all´isolana (med potatis, tomater och oliver), båda lokala specialiteter. I över sju årtionden har da Giorgio, en kort promenad norrut, lockat skeppsbyggarna med sin fiskmeny som förändras beroende på vad fiskarna har fångat på morgonen. Det är värt den korta bilturen upp i bergen till staden Camaiore när det är middagsdags för att äta utomhus längs floden på Osteria Candalla, en ombyggd vattenkvarn med toskanska delikatesser som vildsvin och tordelli, Versilias version på ravioli. Om du är seglare är vattnen utanför kusten klara men ointressanta.
Det är bättre att istället ta dig ut till den toskanska skärgården, ett halsband av öar i de liguriska och tyrrenska haven som till utseendet liknar Sardinien med sina skinande klara vatten och vackra stränder. Elba är den största och mest befolkade men de andra är mer tilldragande. Ankra i bukten utanför Giannutri, hem för knappt 20 personer, eller bege dig till andra sidan ön för att besöka de fantastiska ruinerna av en romersk villa. Förutom karnevalen är Viareggio också känt för sin Puccini-festival som går av stapeln varje juli och augusti precis söder om centrum i den lilla byn Torre del Lago. Det är här kompositören av La Bohème, Tosca och andra verk levde under längre perioder i sitt liv. De första konserterna hölls här 1930, bara sex år efter.
Text: Mark Ellwood
Foto: Matteo de Mayda
