Att starta en egen ideell organisation kräver mer än endast ett tydligt uppdrag – stålsätt dig inför travar av pappersarbete och en ändlös jakt på pengar. Så här ser vägen till mållinjen ut.
Foto Nicole Craine
Jack Griffin , som nu är 25 år, gick andra året på high school i Atlanta när han såg en sändning av 60 Minutes om hungersnöden i USA. Han blev förfärad och bestämde sig för att vara en del av lösningen – en matkasse i taget – genom att arbeta som volontär i en lokal matbank. Det fanns bara en hake; han kunde inte hitta någon. Då slogs han av en tanke: Vad hände med alla desperata, hungriga människor som inte heller kunde hitta någon matbank i Atlanta?
Griffin var förvisso inte den första tonåringen som drabbats av dåligt samvete av den svåra situationen för de som var sämre lottade – han hörde däremot till den sällsynta skaran som identifierade ett behov, tänkte ut en lösning och fullbordade den. Vid 16 års ålder grundade han sin helt virtuella ideella organisation, FoodFinder. Det började som en webbplats med en lista över en handfull matbanker i området. En lista som han snickrade ihop medan hans föräldrar körde honom till möten med en massa vuxna ”experter”, som var ”snabba och ivriga att sticka hål på mina idéer”, som Griffin minns det. Ett decennium senare har dessa experter bokstavligen tvingats tugga i sig att de hade helt fel… Idag driver Griffin (nu VD på heltid) och hans tio personer stora FoodFinder-personal den största databanken för matassistans i historien. Det har växt till en mångfacetterad, rikstäckande resurs som listar och ständigt uppdaterar information om 55 000 matbanker och har anslutit 2,3 miljoner familjer till ”måltidsprogrammet”.
Det har varit en mödosam resa – en resa som det var nära att Griffin inte ens gav sig ut på. Som ett eko av en allmän känsla som är vanlig i den ideella gemenskapen säger han:
– Jag kunde bara inte tro att något sådant här inte redan fanns.
Enligt National Center for Charitable Statistics (nationellt center för välgörenhetsstatistik), så fanns det mer än 1,54 miljoner IRS-erkända (den amerikanska federala skattemyndigheten) skattebefriade organisationer i USA 2019 – det senaste året för vilket data finns tillgängliga – plus tusentals trosbaserade verksamheter, vilket innebär att de som vill skänka till behövande inte behöver springa ut och starta sin egen ideella organisation.
Förutom att skänka tid och pengar till befintliga organisationer, så kan man själv skapa finansiella instrument som exempelvis donationsfonder eller en privat stiftelse (som skulle verka enligt något annorlunda regler än en välgörenhetsorganisation). Men för den som har visionen, drivkraften och målmedvetenheten att etablera en givarstödd, uppdragsbaserad ideell organisation, så ligger en djup tillfredsställelse över att göra skillnad i potten. Och förstås; ett och annat hinder att övervinna…
Steg ett; när du sveps med i den första entusiasmen, bör du stanna upp och tänka igenom saker och ting. När Audra Zuckerman, en icke-praktiserande advokat, och hennes man, Mitch Rubin som är verkställande direktör för ett familjeföretag, inte kunde hitta en skola i New York City med den inkluderande inriktning de ville ha för sin son, som har Downs syndrom, kom de och två andra familjer till samma slutsats på en väldigt ambitiös dröm: De borde starta en egen skola.
– Vid den tidpunkten fanns det egentligen två frågor: Kan vi göra det här? Och ska vi göra det här?, säger Zuckerman. Dessa till synes enkla frågor ledde till komplexa diskussioner.
– Det kanske låter fånigt, fortsätter hon, men det bästa första steget vi tog var att bestämma oss för att träffas regelbundet. Alla är så upptagna i sina liv att idéer har en tendens att bara gå upp i rök om man inte tar tag i dem.
Många brainstorming– sessioner senare kallade de till ett stormöte med 30 yrkesverksamma, inklusive skoladministratörer, lärare och neuropsykologer bland andra, och en handledare guidade gruppen steg för steg genom den förberedda visionen. Till slut hade deras idealskola – som nu passande nog kallades IDEAL School (idealskolan) – tagit form. Det har dock funnits gott om farthinder längs vägen, några av dem Kafka-artade:
– Vi kan börja med det mest elementära, minns Rubin. För att ansöka om få tillstånd för att starta en privat skola som finansieras av staten, så behöver man en adress. Och för att få hyra en ledig skollokal och därmed få en adress så behöver man tillstånd för att starta en privat skola…
Men nu, 17 år efter att ha välkomnat de första eleverna, får nu nästan 200 barn undervisning i den blomstrande IDEAL School, K-12, plus ytterligare ett program för 18 till 21-åringar, med över 100 lärare och personal i ett nytt femvåningshus i New York Citys finansdistrikt.
När sedan de potentiella grundarna har bestämt sig för att starta en välgörenhetsorganisation, så blir nästa uppgift att få en ”501(c)(3)-beteckning” från skatteverket IRS. Denna etikett gör inte bara att din organisation blir skattebefriad, utan möjliggör även för givare att få skatteavdrag på sina gåvor. Tillvägagångssättet är tillräckligt komplicerat för att en – om än blygsam – industri har vuxit upp kring att underlätta hela processen för den som söker den här typen av tillstånd och även se till att de följer reglerna efteråt.
Min fru (artikelförf. Richard Nalley), Claire Nalley, och jag vände oss till en sådan organisation, Foundation Group, 2016 när vi sökte en 501(c)(3) för vår egen ideella organisation, kallad ManitosUSA, som hjälper barn med cancer i Paraguay. Den första raden i det första e-postmeddelandet från Foundation Group löd: ”Vi vill göra er medvetna om att det kan vara stressigt att bilda en ideell organisation.” Dussintals dokument, e-postmeddelanden och telefonsamtal senare säger Claire:
– Det var årets underdrift. Men jag tycker faktiskt att processen var bra, för den gjorde att vi verkligen var tvungna att tänka igenom det arbete vi ville göra, och vem som skulle sitta i vår styrelse och varifrån vi skulle få finansiering. Jag kände att det var bråttom, men att agera endast utifrån en känslomässig reaktion är inte alltid bra när det gäller att faktiskt hjälpa människor.
Efter att ha fått sin 501(c)(3)-stämpel blir nästa steg att försöka navigera utifrån det välgörenhetsveteranen Owen Robinson kallar ”sexmånadersproblemet”. Robinson lämnade sitt jobb på en etablerad stiftelse efter att ha träffat New York-kardiologen Jim Wilentz under den gigantiska förödelsen efter den massiva jordbävningen i Haiti 2010. Den unika organisation som de var med och grundade för att ge haitiska barn tillgång till hjärtkirurgi, Haiti Cardiac Alliance, har klarat sig förvånansvärt bra trots den anarki som följde i spåren av mordet på landets president 2021. Välgörenhetsorganisationen har transporterat sjuka barn över bergen i bussar eller flygplan så att de kan opereras i Dominikanska republiken.
Men först var Haiti Cardiac Alliance tvungna att konfrontera något betydligt mer vardagligt, men ändå avgörande för framgången.
– De första sex månaderna var knepiga, minns Robinson. Vi var tvungna att få hela den administrativa strukturen på plats: bokföring, webbplats, e-post, server, kontorsutrymme, kostnadsersättning. Och under tiden var vi ändå pressade att samtidigt börja visa resultat. Vi måste helt enkelt bevisa att vår förändringsteori faktiskt fungerade där ute i den verkliga världen för att få donatorer att börja bidra.
För att komma igång under de första sex månaderna krävs att man säkrar den initiala finansieringen och sätter ljuset på själva grundproblematiken – ingen liten bedrift när man bara lever på hoppet och faktiskt inte har några data som bevis.
– I början, minns Wilentz, finansierade vi helt enkelt rubbet med mina kreditkort.
Planering, professionell rådgivning och att fråga runt i den ideella gemenskapen kan hjälpa till att skydda en ny 501(c)(3) från att slås ut av oförutsedda kostnader – till exempel om en stor givare plötsligt drar sig
ur, eller att viktig materiel drabbas av oväntade prishöjningar – händelser som en grundare kanske inte har någon tidigare erfarenhet av.
– Mitt råd är att gå in i det här med stor ödmjukhet, säger Eric Gimon som sedan länge är styrelseledamot i sin familjs båda välgörenhetsorganisationer, William and Flora Hewlett Foundation och Flora Family Foundation.
– Du bör inse att de beståndsdelar som ledde till ditt kommersiella företags framgångar kanske inte kan översättas direkt till framgång inom filantropin.
Ett exempel på detta är det mycket uppmärksammade projektet som syftade till att reformera det offentliga skolsystemet i Newark, New York, 2010. Mark Zuckerberg stod för grundbidraget på 100 miljoner dollar, med förbehållet att motsvarande belopp skulle matchas av andra givare, vilket i slutändan visade sig bli ett misslyckat experiment. (De matchande donationerna förverkligades inte fullt ut och projektet gick i stöpet.) Eller som Newarks borgmästare Ras Baraka ska ha sammanfattat det hela i en analys 2018: ”Man måste engagera sig fullt ut i de samhällsproblem som redan finns. Att bara förutsätta att andra ska hänga på riskerar att skapa problem.”
Om din organisation inte har lika djupa fickor som Facebook- miljardärens kommer nästa drag att vara att generera finansiering för att fortsatt uppmärksamma ett specifikt samhällsproblem. Precis som när det gäller administrationen av ideella organisationer, så har en ny bransch vuxit fram kring att erbjuda råd kring insamlingar och ge handledning till potentiella givare. Mot betalning förstås. Dessa konsulter kan vara till stor hjälp, men också oproportionerligt dyra för ett relativt blygsamt resultat, och vissa av deras tjänster kanske du kan hantera helt på egen hand i stället. (Som ett exempel har en av mina vänner i den ideella sektorn delat med sig av en lösning för att spara pengar så att du kan generera egna givarkedjor: Hitta de organisationer vars DNA är mest likt ditt eget, ta fram deras årsrapporter och se vem eller vilka som donerar till dessa.)
Alla som någonsin har bidragit till en välgörenhetsorganisation vet att dessa organisationer kan vara lika ihärdiga när det gäller att kontakta dig som en politisk kandidat eller din gamla mamma, och av precis samma anledning: Det är dyrt att rekrytera donatorer (drygt 140 dollar per donator, enligt Nonprofit Hub), men de som redan är donatorer representerar en ”givar-pool” med extremt stor potential. Tricket är att utveckla metoder som gör att du kan hålla kontakt med de donatorer som du har en etablerad relation med tillräckligt ofta för att hålla dig ”top-of-mind”, men inte så ofta att du skrämmer bort dem.
Bland de många verktyg som finns till buds för att locka till sig gåvor – allt från sociala medier och e-postutskick till personliga telefonsamtal och insamlingsgalor – så ska man inte glömma bort det gamla hederliga ”loppis-konceptet”. Vi har skapat en modifierad loppisstrategi på ManitosUSA, där vi från bakluckorna på våra bilar säljer kashmirkläder som vi har låtit sy på beställning. Förutom att ge ett tillskott (om än blygsamt) till vår budget, så fungerar dessa evenemang som ett unikt ”visitkort” för vår verksamhet. Och ännu viktigare; evenemangen exponerar oss för nya ansikten som har potential att bredda vår givarbas. Att endast återkomma till samma donatorer år efter år är inte en fungerande strategi – det är snarare ett grundrecept för sämre avkastning.
En annan lärdom på vägen: För alla personliga evenemang skapas en ny energi om en grundare finns med i rummet, dels för att ingen annan så väl kan kommunicera den grundläggande passionen för uppdraget och dels för att potentiella donatorer vill känna en personlig koppling till ”din sak”. Kom ihåg att de flesta av de personer som du bjuder in till dina evenemang också efterfrågas av många andra välgörenhetsorganisationer. Om du förväntar dig att de ska se ditt uppdrag som något utöver det vanliga, missa inte ett tillfälle att berätta om det personligen för dem.
För många ideella organisationer står bidrag från privata stiftelser, statliga organisationer eller bidragsgivare från olika företag för en betydande del av intäkterna. Att få en gåva på 50 000 dollar från en välbeställd stiftelse är uppenbarligen en gamechanger när du har ägnat tid och pengar för att samla ihop 50 personer som bidrar med 1 000 dollar per person.
– Vi har en tendens att ofta tänka på oss själva som något av riskkapitalister, säger Gimon. Vi är snabba att skriva ut en check för något behjärtansvärt ändamål – för att hjälpa katastrofoffer i Marocko eller något liknande. Å andra sidan kan vi också vara mycket tålmodiga och ha ett långsiktigt perspektiv. Det finns några organisationer som jag har finansierat i 20 år, och en del av vårt värde som donatorer är att vara en partner som alltid finns där, som verkligen tror på det den ideella organisationen gör och därför fortsätter att finansiera den.
Tänk på att de flesta bidragsgivare vill se en verifierbar meritlista.
– Så många ideella organisationer går under under de första fem åren, säger Jessica Newman från JustWorld International, som driver ett program för att bekämpa fattigdom för barn i Asien och Nord- och Sydamerika. Newman, som tidigare tävlade i det amerikanska ryttarlandslaget, använde finansiering från det personliga nätverk som hon skapat i den internationella ridsportvärlden för 20 år sedan, för att skapa JustWorld. Organisationen är nu baserad i Wellington, Florida, några hundra meter från Winter Equestrian Festival Horse Show.
Foto Saul Martinez
– Om du tar dig igenom de första fem åren känner folk att du är mer solid. Efter 10 år säger de: ”Okej, jag
kan öka min investering – den här organisationen kommer att finnas kvar.”
Den andra haken är att många stiftelser inte accepterar ”oombedda” förslag – de måste hitta dig. De flesta större organisationer har kommittéer som har en enda uppgift, nämligen att söka efter potentiella kunder (och kom ihåg att privata stiftelser i USA enligt lag måste avstå från fem procent av sina tillgångar varje år).
– Du måste hitta sätt för att öka sannolikheten för att stiftelser kommer att komma i kontakt med just ditt arbete, säger Robinson, oavsett om det handlar om att du dyker upp i media, publicerar akademiska artiklar eller deltar vid olika konferenser.
Ett annat alternativ; den gyllene handskakningen. Zuckerman säger att goda relationer är viktigast av allt.
– Alla betydande bidrag som vi på IDEAL School har fått genom åren är resultatet av att en förälder, förvaltare, lärare eller annan person nära skolan har kopplat ihop oss med stiftelsen, säger hon. Även om vi idag har utexaminerade studenter – både med och utan funktionsnedsättning – och därför lätt kan bevisa att vår inkluderingsmodell fungerar, så är det fortfarande extremt svårt att få kontakt med stiftelser utan en personlig kontakt.
Trots alla förhoppningar, all välvilja, alla timmars arbete och all den frustration som människor lägger ner i sina ideella organisationer, finns det stunder av tillfredsställelse som troligtvis inte kan hittas i något annat bemödande. Som Wilentz beskriver det:
– Man har inte längre den där känslan av att man har tappat kontakten med sina medmänniskor. Det här är människor som varken är bättre eller sämre än du och som förtjänar precis lika mycket som du, men som aldrig kommer att få det.
Och trots de över en miljon befintliga 501(c)(3) (välgörenhetsorganisationerna), så kommer det alltid att finnas utrymme för nya tillvägagångssätt.
– Vi är alla snabba med att tvivla på om våra idéer verkligen fungerar, säger Griffin. Men om du bara vågar ge dig ut och börjar lära dig saker, ser dig omkring och har förmågan att omvärdera när det krävs, så kan du faktiskt komma till en helt annan plats än du någonsin hade föreställt dig. En mycket bättre plats.
Text: Richard Nalley
Illustration: Sam Chivers
