Historien om 50 lyxföremål

Historien om 50 lyxföremål – En alternativ titt på de produkter, ideér och bilder som formade den moderna världen.

✜ Kleopatras pråm

Historiens första superyachtägare var Ptolemaios IV, som styrde Egypten från 221 till 205 före Kristus. I hans kungliga flotta fanns en drygt 90 meter lång katamaran som tornade upp sig nästan 20 meter över Nilen, framförd av tusentals förslavade män. Men det var hans ättling Kleopatra, som regerade nästan två århundraden senare, som verkligen fick igång fantasin hos poeter, dramatiker och Hollywoodproducenter. Kleopatras pråm var det första exemplet på det nautiska modeuttrycket – ett brinnande fartyg som inkluderade silverfärgade åror, färgglada segel och ett guldtäckt skrov.

Shakespeares referens i Antonius och Kleopatra var så inspirerande för George Crowninshield Jr. – som kom från en rik köpmannafamilj i Salem, Massachusetts – att han döpte sin yacht till Cleopatra’s Barge (pråm) när den sjösattes 1816. I en tid då ingen kryssade för nöjes skull ansågs den 25 meter långa skonaren vara USA:s första superyacht. Träskrovet och den pråliga interiören ska ha kostat över en miljon kronor (motsvarande drygt 21 miljoner i dagens penningvärde).

Inuti var Kleopatras pråm ett nöjespalats med utsmyckade paneler, guldbjälkar, sammetsrep, öppna
spisar och ljuskronor. I den stora matsalen användes det bästa porslinet, silverbestick och kristallglas. Året efter att båten levererades seglade Crowninshield och hans besättning till Europa och som en goodwillgest lät de allmänheten få komma ombord för att beskåda skapelsen. När båten låg i hamn i Barcelona fick tusentals människor komma ombord. Crowninshield dog sju veckor efter att ha återvänt till Salem, och Kleopatras pråm såldes så småningom till Hawaiis kung Kamehameha II, som ägde den tills den förliste på ön Kauai utanför Hawaii i slutet av 1824.

Trots att den bara var i drift i åtta år har båten skapat ett prejudikat för moderna giga-yachter – från Aristoteles Onassis påkostade 100-metersyacht Christina O, som byggdes om från en kanadensisk fregatt från andra världskriget till Jeff Bezos nyligen sjösatta 127 meters Koru, världens största segelyacht.

✦ Keeping Up With The Joneses

Lusten att kunna leva lika vidlyftigt som våra välbärgade vänner och grannar var huvudtemat i en tecknad serie, ”Keeping Up With the Joneses”, av Arthur R.

”Pop” Momand. Serien publicerades i amerikanska tidningar från 1913 till 1938 och är ursprunget till att uttrycket populariserades. Men ordspråkets ursprung kan dateras tillbaka ungefär ett sekel tidigare, när en New York-familj vid namn Jones tog kontroll över Chemical Bank och började överträffa till och med de andra extremt förmögna klanerna i den snabbt växande staden när det gäller kapital – eller, åtminstone, viljan att skylta med sin förmögenhet. Edith Wharton, född Jones, uppfattades som den mest fulländade överklasskrönikören under Manhattans gyllene år.

Huruvida uttrycket redan hade slagit rot i något av Manhattans lyxkvarter när Momand skrev sin satirserie är omtvistat. Serien sammanfattade vad som var, är och alltid kommer att vara en av de främsta drivkrafterna för lyxindustrin: avundsjuka.

✶ Mugghållare

För många bilentusiaster representerar mugghållaren början till slutet. Och det är inte mer än rättvist: Mugghållaren skapar definitivt en ”lågpriskänsla”, jämfört med till exempel den typ av fanérglänsande bord som kan fällas ut från baksidan av framsätena på exklusiva bilar.

Man behöver helt enkelt inte någon hållare för champagneglaset, så länge föraren gör det hen ska bakom ratten. Det förmedlar inte direkt något budskap om att din bil är en renodlad prestandamaskin. Det var också anledningen till att tyska och italienska prestigemärken låtsades att mugghållaren överhuvudtaget inte existerade, ända tills köparna tvingade dem att inse det… Mugghållaren var en amerikansk uppfinning (föga förvånande) som inledningsvis gick att hitta i mini-vans på 80-talet och har sedan dess spridit sig, överallt, från Porsche och Ferrari och till och med till motorcyklar.

Men det verkliga geniala med mugghållaren är det sätt på vilket den förutsåg att bilens cockpit så småningom skulle gå från att uppfattas som en arbetsplats till ett hem med alla tänkbara bekvämligheter som kan omsluta föraren under färden. Idag kan du diktera din inköpslista till Apple CarPlay, dyka in i en avslappnings-session i din Mercedes EQS eller spela Mario Kart på din Teslas pekskärm. Och saker och ting kommer bara att bli ännu bekvämare när den självkörande tekniken har slagit igenom på allvar – allt tack vare (eller på grund av) den anspråkslösa mugghållaren.

✶ Smoking

Henry Poole var en pionjär inom herrmode. Den brittiske skräddaren, som gjorde sig ett namn för sina uniformer under Napoleonkrigen, var den förste som öppnade butik på Savile Row. Det var i själva verket hans son som gjorde om den bakre ingången till deras verkstad till huvudingång i stället.

Poole skapade en opretentiös rökjacka av siden med matchande byxor för prinsen av Wales (senare kung Edward VII) att bära vid mindre formella middagar på sitt lantställe på 1860-talet. Poole hade flera kunder i delstaten som troligen kopierade prinsens exempel några år senare. När de bar de svanslösa aftonkläderna på höstbalen på Tuxedo Park Club, norr om New York City, blev namnet på platsen den amerikanska beteckningen på plagget och designen. Invånarna i Tuxedo Park gillar att berätta historien bakvänt, alltså att det var de modemedvetna Park Club-besökarna som inspirerade kungligheten och inte tvärtom. Men bevisen tyder ändå på att denna innovation har sitt ursprung på vår sida Atlanten. Hur som helst förblir smokingen, i alla sina inkarnationer, symbolen för maskulin elegans.

✢ Rambo Lambo

Lamborghini LM002, kallad Rambo Lambo, var lika visionär som den var extrem och förebådade med årtionden ökningen av lyxiga högpresterande SUV:ar. Prototypen av LM-serien (Lamborghini Militaria), med kodnamnet Cheetah, var ursprungligen (1977) utvecklad för militärt bruk för att konkurrera på Jeep marknaden – vilket på den tiden framför allt innebar de väpnade styrkorna. Efter att en underdimensionerad, ganska undermålig version (en bakmonterad 5,9-liters Chrysler V8-motor) inte slog igenom, verkade Lamborghinis LMA002-prototyp från 1982, med märkets egen Countach V12 framtill, ha fått ordning på saker och ting. Ett kontrakt med den saudiska militären såg lovande ut, även om det inte blev verklighet. Utan att låta sig skrämmas av motgången reviderade Lamborghini konceptet som LM002 och presenterade det på bilsalongen i Bryssel 1986.

På något sätt kan man säga att Rambo Lambo förutspådde vår nuvarande förälskelse i nyttofordon som inte bara är lyxiga utan också stora. LM002 var nästan två meter bred, 4,90 lång, drygt 1,80 hög och vägde över tre ton, inklusive bränsletanken på 170 liter.

Endast 328 exemplar tillverkades mellan 1986 och 1993, men med tanke på hur udda den var på sin tid kan den siffran betraktas som en stor framgång. Snabbspola fram till 2024 och nästan varje lyxmärke – från Ferrari till Rolls-Royce – har en SUV. Ju större, djärvare och ”blingigare”, desto bättre. Men Lamborghini och Rambo Lambo var först.

✜ Amforor

Vin har funnits sedan stenåldern, men det förvarades ursprungligen i djurhudar, vilket säkerligen inte förbättrade smaken. Omkring 6000 före Kristus fick någon, troligen i det som nu är Georgien, idén att förvara vinet i lerkrukor. Den regionens ”qvevri-kärl” (som vissa fortfarande använder idag) öppnade dörren för ytterligare jäsning och lagring. Ännu viktigare är att tekniken ledde till skapandet av amforor, som gjorde det möjligt att transportera vin långa sträckor.

Deras användning spreds genom Mellanöstern och Medelhavet och fördes över land och hav av fenicierna och grekerna.

Vid tiden för Alexander den store (356-323 f. Kr) hade egyptierna fulländat amfororna genom att göra bottnarna spetsiga, vilket gjorde det möjligt att ställa dem upprätt i sanden i ett skepps lastrum.
(Som en föraning om 1900-talets inflytelserika vinkritiker skrev köpmännen också in krukorna med vinanteckningar som inkluderade tillverkarens namn, ursprungsområde och smakobservationer.) Alla dessa innovativa grepp hjälpte till att sprida vinframställningskulturen till västra och norra Europa under romarriket och lade grunden för vinstockar som skulle planteras i det som nu är Bordeaux, Rhône- och Moseldalen och ännu längre bort.

✦ Servostyrning

Om du någonsin har kört en Porsche 356, en Jaguar E-Type eller till och med bara en ”entry- level open wheel race car”, vet du hur överlägset det är med servostyrning på en bil. Men den här uppfinningen handlar inte bara om att förebygga att överkroppen automatiskt gör motstånd i låga hastigheter eller i snabba kurvor. Nej, det handlar också om vart de tekniska framstegen har lett oss idag. Servostyrningen, som introducerades på Chrysler Imperial 1951, var den första bilinnovationen som på allvar minskade beroendet mellan bil och förare och lade till en hydraulisk mekanism som översatte – snarare än svarade direkt på – en mänsklig input. Under årtiondena sedan dess har sådana system spridit sig och blivit elektroniska, från ”push-to-park” till ”steer-by- wire”. I många av dagens bilar är det maskinen och elektroniken som bestämmer exakt hur mycket gas, styrning eller bromsning du verkligen behöver – och när du verkligen behöver det.

Slutmålet är en helt autonom bil, en lösning som de verkliga bilentusiasterna avskyr. Men även om det är ett kärleksfullt arbete att vara en skicklig bilförare, så är lyxen att bara bli transporterad – som den alltid har varit – en kärlek till att inte behöva utföra något arbete överhuvudtaget.

✧ Skottgluggen

Den runda öppningen i skrovet som har definierat oceangående fartyg i mer än 500 år började som ett sätt att beväpna krigsfartyg. När kung Henrik VIII beställde skeppet Mary Rose år 1510 var det enda sättet att använda tunga kanoner att skära hål i skrovet för att skapa portar för kanonerna. Skottgluggen, som det kom att kallas, fanns snart överallt i hela den maritima världen. Främst för att cirkulära öppningar kändes mer strukturellt tilltalande än kvadratiska.

Fönsterventilerna släppte in ljus och luft i mörka kabiner, medan deras ogenomtränglighet för yttre tryck gjorde dem motståndskraftiga för ubåts- och raketskeppsangrepp. De blev populära arkitektoniska inslag på 1920-talet med Streamline Moderne- och Art Deco- design, som ofta refererade till oceanångare. Men i takt med att glastekniken har mognat har de ersatts av stora fönster som ger betydligt bättre ljus och utsikt. Vissa av dagens superyachter – som den knappt 50 meter långa ”This Is It” – har skrovsidor som består av glas till nästan 80 procent.

✻ Armbandsur

Man skulle kunnatro att kunna se vad klockan är på sin egen handled skulle vara en praktisk sak avsedd för en svunnen generation män. Men faktum är att det första armbandsuret skapades för en enda kvinna. År 1810 gjorde drottningen av Neapel (även känd som Napoléon Bonapartes yngsta syster, Caroline Murat) en beställning hos Abraham-Louis Breguet på en ganska ovanlig tidtagare. En som skulle kunna fästas runt hennes handled i form av ett armband av hår som vävts ihop med guldtråd. Det färdiga verket hade en komplex minutrepeterande funktion samt en termometer.

Armbandsur blev snart populära bland andra kungligheter och adelsmän, åtminstone bland kvinnorna. Det var inte förrän i slutet av 1800-talet till följd av modern krigföring som armbandsuret blev vanligt även hos män. Till exempel designades Cartier Santos-Dumont som en pilotklocka 1904, medan Cartier Tank inspirerades av Renault FT 17-stridsvagnen 1917. När första världskriget tog slut hade drottningen av Neapels unika armbandsursbeställning blivit standard, och dagens hela klockmarknad på 1 065 miljarder kronor har henne att tacka för den försäljningssuccén. (Faktum är att Neapel-drottningens armbandsur ”Breguets Reine de Naples” fortfarande finns kvar – med remmar gjorda av fint läder, stål och ädla metaller.)

✶ Den vattentäta klockan

Trots den utbredda uppfattningen om att Rolex skapade den första vattentäta klockan när
dess Oyster-modell debuterade 1926 – ett bevis så gott som något på att klockmärket och dess logotyps (kronan) marknadsföringsförmåga har varit finjusterat i nästan ett sekel – så säger verkligheten något annat. Den officiella katalogen för ”the Great Exhibition” i London 1851 visar nämligen W. Pettit & Co:s fickur upphängt i en vattenfylld skål omgiven av fiskar och berättar om dess förmåga att hålla tiden trots att den är nedsänkt i vatten. Och sju år före Rolex Oyster skapade den amerikanske urmakaren Waltham Depollier en vattentät klocka, tillverkad för militärt bruk som kallades Thermo. Men likväl; Rolex var ändå först med att få ut en damm- och vattentät modell i bred produktion.

Efter andra världskriget, när även civila började utforska dykning som en hobby, tog urmakarna tillfället i akt att börja producera kommersiella dykklockor för civilt bruk, och försäljningen tog fart. Omega Marine låg tidigt i startgroparna och hade varit tillgänglig för industriell användning sedan 1932 och kommersiellt sedan 1939, men snart kom Blancpain ut med Fifty Fathoms 1953 och Rolex lanserade sin Submariner 1954. De två sistnämnda undervattensklockorna satte tidigt standarden för den här typen av produkter och är fortfarande två av de mest omtalade modellerna som fortfarande är i produktion. Det trots att många av dagens anhängare helt enkelt vill ha en vattentät klocka som de kan bära när de simmar. Eller en som bara ser cool ut på handleden när man är på stranden…

✻ Reseguidernas rangordning

Den engelska författaren Mariana Starke var en orädd kvinna före sin tid. I början av 1800-talet åkte hon runt som en flipperkula i Frankrike och Italien på en soloresa som få i det litterärt sinnade systerskapet skulle ha vågat sig på. Men hon hade ett uppdrag: Starke ville ge vägledning till alla dem som valde att följa i hennes fotspår. Hon började skriva redogörelser för vad hon såg och rangordnade dem efter betydelse med utropstecken, och tilldelade varje plats mellan ett och fem utropstecken beroende på hur respektive plats imponerade på henne. Att få den eftertraktade femman var en sällsynt prestation – freskerna i Sixtinska kapellet, till exempel, fick den utmärkelsen, medan Mona Lisa bara fick en. Hennes ”Resor på kontinenten” blev en omedelbar succé.

Denna instinkt att erbjuda en kvalitets-kvantifierare visade sig vara ”spot on” och inspirerade många andra – inklusive den mer kända Baedeker – att göra liknande rangordning av besöksmål. Baedekers guide använde dock endast en eller två stjärnor. Det var inte förrän 1958 som femstjärnesystemet växte fram i sin fulla form. Det var året då den första upplagan av ”Mobil Travel Guide – en handbok för boende på motell och värdshus längs vägen” med Magnolia Oil (nu en del av Exxon Mobil) som avsändare. Publiceringsåret 1958 täckte den reseguiden bensinstationskedjans territorium i Arkansas, Louisiana, Oklahoma, Texas och New Mexico. Varje boende betygsattes av författarna Marion och Alden Stevens på en skala från en till fem stjärnor, vilket cementerar det system för att bedöma kvalitet som nu är erkänt runt om i världen.

✢ Sobelhårspensel

Konstnärer haranväntpenslar gjorda av fjädrar eller djurhår i årtusenden, men när de för flera hundra år sedan började använda verktyg för att sätta färg med de silkeslena, anpassningsbara borsten från den sibiriska vesslan, eller sobeln, kunde de presentera nyanser och detaljer i målningen som aldrig tidigare. Utan den tekniken skulle den finess och precision som så många gamla mästare visat prov på – oavsett om det är en mjukt sexig Raphael Madonna eller ett oroväckande verklighetstroget Holbein- porträtt – gå förlorad, och de färdiga målningarna skulle uppfattas som suddigare och mindre bländande.

✦ Anilinfärg

Dramaserier somutspelarsig under den viktorianska eran gör ofta samma nybörjarmisstag, nämligen att klä skådespelare i tråkiga, grådaskiga färger, som om drottningens flera decennier långa hängivenhet till sorg vore ett samhällsomfattande diktat. Faktum är att när man promenerade längs gatan på 1870- eller 1880-talen var rika kvinnor och män klädda i klatschiga, fluorescerande nyanser – en blinkning till den nyfunna uppfinningen som förändrade modedesignen efter 1856, nämligen anilinfärg.

När den 18-årige kemisten William Perkin snubblade över ett konstgjort sätt att färga tyg när han försökte framställa malariabekämpande kinin från stenkolstjära, öppnade han upp en helt ny palett av möjligheter. Borta var de dämpade naturliga färgämnena, ersatta av ett virvlande, iögonfallande sortiment, som började med hans signaturfärg mauve (blekt lila). När drottning Victoria bar färgen på sin äldsta dotters bröllop 1858 blev det en sensation – liksom magenta (lite skarpare lila) och andra liknande nyanser.

✜ Chanel No 5

Under en semester i södra Frankrike träffade Coco Chanel parfymören Ernest Beaux och bad honom att skapa en doft som luktade ”som en kvinna och inte som en ros”. (På den tiden, strax efter första världskrigets slut, bar förmögna damer vanligtvis doften av en enda blomma.) Beaux utvecklade flera alternativ, och den mycket vidskepliga, numerologi- besatta doftdesignern valde aromen i den femte flaskan han presenterade: en blandning av jasmin, mossa, sandelträ, ylang ylang (vanligt träd i bland annat Indonesien och Filippinerna) och citrus, med en hälsosam dos aldehyder (ett kolväte som bildas när alkohol sakta får oxideras).

Den 5 maj 1921 – den femte dagen i den femte månaden – introducerade Chanel doften tillsammans med sin nya klädkollektion i sin butik på Rue Cambon i Paris. Även om andra designers hade erbjudit parfymer tidigare, var Chanel No 5 den första som fick ett eponymiskt namn (döpt efter skaparen, eller inspiratören). Dess skenande framgång banade väg för Calvin Kleins CK One, Hermès H24, Comme des Garçons 8 88 och alla de andra väldoftande kreationerna.

✜ Dalí-Schiaparelli Collection

Konstnären Salvador Dalí var redan välkänd för sin provokativa surrealism när han i mitten av 1930-talet tillsammans med sin vän Elsa Schiaparelli, den berömda couturièren (sömmerskan), skapade en serie excentriska kläder och accessoarer. Han drömde först om en sminkdosa som såg exakt ut som en gammeldags telefonnummerskiva och skissade sedan på en kostym med fickor som efterliknade byrålådor, komplett med små knoppar. En hatt i form av en inverterad högklackad sko och en vit organdiklänning prydd med en gigantisk hummer var utan tvekan de mest kända föremålen som kom fram ur deras allians och samarbete. Cecil Beaton fotograferade till och med hertiginnan av Windsor i den subtilt vågade klänningen (skaldjuren verkade riktade mot kvinnans nedre regioner).

Paret Dalí-Schiaparelli skulle bli ett historiskt fruktbart partnerskap. Deras skapelser sträckte sig inte bara ner i modeannalerna utan sporrade också vad som har blivit en bestående och fantasifull aspekt av branschen: konstnärssamarbeten.

✶ Spegeln

På 1400-talet kunde en venetiansk spegel kosta lika mycket som ett örlogsfartyg, så värdefull var skickligheten hos de kvicksilvermanipulerande glastillverkarna. Venedig höll hårt på att försöka hemligstämpla den lukrativa industrin. Arbetarna som tillverkade de reflekterande underverken flyttade 1291 till ön Murano för att bättre skydda sig mot spioner – och ”spegelskrået” svor att inte läcka hemligheten om de så utsattes för våld eller dödshot.

När Ludvig XIV av Frankrike ville skapa det som skulle bli Spegelsalen i Versailles, vände han sig naturligtvis till venetianarna och använde sin stora förmögenhet för att muta en handfull hantverkare att hoppa av och såg dessutom till att smuggla ut dem och deras familjer ur republiken. La Serenissima (republiken Venedig, betydelse ”den mest rofyllda”) svarade med att skicka en lönnmördare till Frankrike; två av dessa arbetare dog på ett mystiskt sätt. Hemligheten bakom spegeltillverkningen hade dock äntligen läckt ut.

✧ Kreditkort

Pengar och valutor har anor från det forntida Mesopotamien, cirka 3000 före Kristus, men det var ett 1900-talskoncept som vände upp och ner på shoppingen – och med den hela lyxindustrin som vi känner den. Konsumismen kom till sin rätt med en uppfinning i visitkortsstorlek: kreditkortet.

Datasystem för fakturering på enskilda butiker hade funnits i några decennier, vilket gjorde det möjligt
för kunderna att betala sina räkningar vid månadens slut, men Diners Club var först med att marknadsföra ett kort för flera handelsplatser och introducerade sin version gjord av kartongpapper 1950. Den ursprungliga kundkretsen på ungefär 200 personer växte till 42 000 efter bara lite drygt ett år, eftersom antalet platser som tog emot det ökade i samma omfattning. Konkurrenterna var snabba att ansluta sig, och American Express lanserade sin version 1958. När banker tillät kunder att ha ett saldo gick kortanvändandet från en ren bekvämlighet till ett sätt att köpa även om du egentligen inte hade råd. Dyra varor som en gång bara var eftersträvansvärda, men ouppnåeliga, blev plötsligt möjliga att komma över – beroende på din kreditgräns, förstås.

✻ Patent-Motor-Wagen “Benz”

I november 1886 beviljades den tyske ingenjören Carl Benz patent nr. DRP 37 435 för sin trehjuliga hästlösa vagn – passande nog döpt till Patent- Motor-Wagen ”Benz” – som anses vara världens första serietillverkade bil. Visst, det kan hävdas att Nicolas- Joseph Cugnots ”fardier à vapeur” (ångvagnen, skapad cirka 1770), var det första helt mekaniserade fordonet. Men fardier à vapeur med sin vikt på 2,5 ton och en topphastighet på 8 km/h kom aldrig förbi testerna och får nog betraktas som en mycket flyktig besökare inom fordonstillverkningen. Benz innovativa maskin var ett kvantsprång i jämförelse. Modellen hade en rörformad stålram med ekerhjul klädda i gummi och bar en 220 kilo tung, encylindrig fyrtaktsmotor (som levererade mindre än 1 hästkraft) baktill.

Den allra första provkörningen slutade i en krasch, men så småningom, uppskattade uppfinnaren senare, nådde han en hastighet av 16 kilometer i timmen. Det var hans fru och affärspartner, Bertha, och deras två söner som verkligen satte detta nya transportsätt på kartan när de reste drygt 180 kilometer med den tredje versionen. Världens främsta vagnbyggare plockade upp tyglarna (eller, mer exakt, tappade dem) och började designa allt elegantare karosser för den begynnande bilindustrin. Inom tre decennier var även biltillverkare som Rolls-Royce, Aston Martin och Bentley med och konkurrerade. Patent-Motor-Wagen introducerade en omvälvande maskin till civilisationen – en maskin som vid sin höjdpunkt fortfarande är en av de mest påtagligt njutbara markörerna för det goda livet.

✻ Tourbillon

Urmakaren Abraham Louis Breguet var ett prototech-geni i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet – sin generations Steve Jobs, skulle man kunna säga. Många av hans uppfinningar, från hårfjädrar till automatiska uppdragningssystem, var revolutionerande och är än idag signaturer för klocktillverkning.

Men ironiskt nog är det tourbillonen, officiellt patenterad av Breguet 1801, som han är mest ihågkommen för, trots att den praktiskt taget är föråldrad som en funktionell komponent inom modern klocktillverkning.

Tourbillonens syfte var att neutralisera effekterna av gravitationen i fickur, så att de kunde hålla tiden bättre. Mekanismen, som är franska för ”virvelvind”, är en liten roterande ”bur” som infattar urverkets gånghjul och balanshjul och kompenserar gravitationens effekt även när klockan förblir statisk (till exempel att den ligger i fickan, eller på ett bord). Vid tillkomsten av armbandsuret blev tourbillonen helt överflödig, när klockbärarens egna tredimensionella rörelser räckte för att hålla urverkets noggrannhet i schack. Ändå är tourbillon fortfarande otroligt populär bland elitklockmärkena som en demonstration av teknisk briljans. På så sätt är tourbillonen den perfekta symbolen för modern lyxur-tillverkning – helt överflödig ur funktionell synvinkel men älskad för sin komplexitet, ingenjörskonst, hantverksskicklighet och skönhet.

✶ Goodyear Welt

Även om Charles Goodyear Jr. inte kom på idén om en sko som kunde sulas om ett obegränsat antal gånger, så fick den typen av sko en kvalitetsstämpel som efterfrågas av herrklädesentusiaster över hela världen.

Ända sedan 1500-talet hade man ”randsytt” skor för hand genom att placera ett tunt stycke läder mellan sulan och ovandelen och sedan sytt ihop dem. När sulan var utsliten kunde en skomakare ta bort den skadade komponenten och fästa dit en ny.

I slutet av 1860-talet förvärvade Goodyear rättigheterna till en maskin med en böjd nål som underlättade den processen. Efter att ha gjort vissa förbättringar satte han sitt eget namn på patentet 1871.

Nuförtiden betraktas termen som en förkortning för överlägsen kvalitet, inte bara för att det antyder livslängd utan också för att det fortfarande kräver en hög grad av hantverksskicklighet. När Crockett & Jones installerade sina första Goodyear-maskiner i början av 1900-talet gick deras skomakare ut i strejk. Idag är alla skor som säljs ”Goodyear-randsydda”.

❖ Ål

Att handla mat i det antika Grekland innebar många förbehåll och restriktioner, och fiskmarknaden var särskilt reglerad. Faktum är att allt som köptes där styrdes av en så kallad fisklista, en genomgång av
vad demokratiälskande medborgare borde beställa, alltså mest skarpsill och andra vardagsfiskar. Att välja godsaker som ål var en överdådig gest som förmedlade en känsla av överlägsenhet och förakt för ”pöbeln”. Fisk och skaldjur – från ikejime sushi i Japan till rysk störrom – har förblivit markörer för en privilegierad och sofistikerad samhällsklass allt sedan dess. Läs mer under rubriken ”Hummer på burk”.

✧ Santa Maria Novella Acqua Della Regina

Även om många anser att väldoftande parfym är en fransk innovation, så var det italienska aristokrater som först bar den. När Katarina av Medici trolovades med Henrik, hertig av Orléans, 1533, beställde hon en ny doft från apoteket ”Florens Santa Maria Novella” (som fortfarande var i drift, även om det inte längre drevs av munkar) som en gåva till Henrik. Hopkoket – citrus blandat med rosmarin, lavendel och kryddnejlika – var världens första kända cologne som kokades ihop med en alkoholbas istället för traditionell olivolja eller vinäger. Denna nyckelingrediens gjorde inte bara att doften varade längre på huden utan spred också lukten längre genom luften än vad som tidigare varit möjligt. Idag, nästan 500 år senare är denaturerad alkohol fortfarande basen för de allra flesta parfymer, och den centrala doften i Katarina av Medicis gåva, som heter Acqua Della Regina, blev en sådan sensation att företaget fortfarande säljer den. På engelska betyder namnet ”drottningens vatten”.

✜ Remuage Rack

Glöm Dom Pérignon, munken som felaktigt blev ihågkommen för att ha uppfunnit champagne (han löste helt enkelt det kroniska problemet med att flaskorna exploderade). Beröm istället Barbe-Nicole Ponsardin – mer känd som madame Clicquot – för att verkligen ha revolutionerat branschen. Det var hon som kom på remuage-systemet, tekniken för att rensa det mousserande vinet från grumlig jäst efter jäsning: hon fyllde sitt köksbord med hål som var tillräckligt stora för halsen på en flaska och förvarade sitt lager upp och ner, så att resterna av jästen lade sig nära öppningen, där de lätt kunde degorgeras (bli av med jästfällningen), och lämna efter sig ett gnistrande klart mousserande vin. De hyllor som används idag representerar bara en finslipning av hennes Aha!-ögonblick.

✢ Baguetteväskan

Visst, Hermès Kellys och Birkins hade lojala fans med imponerande uthållighet, och Chanels quiltade, kedjebandade handväskor hängde nonchalant över välbärgade axlar över hela världen. Men det var inte förrän Fendi (italienskt modehus) presenterade Baguette-väskan 1997 som termen ”It-väska” (ungefär Väskan med stort V) invaderade modekulturen.

Den bedårande kompakta, kortremmade baguetten, som stoppades in under armen precis som sin kolhydratnamne, kom i ett allt mer samlarvänligt utbud av färger, mönster och material, vilket fick både tonåringar och mormödrar att svimma. Den extra ”älvstoftmagin” och exklusiviteten kom till tack vare Fendis marknadsföringsteam, som såg till att utbudet alltid var begränsat. Plötsligt såg alla rivaliserande modehus dollartecken i accessoarer. Men baguette-väskans påverkan på marknaden kan också spåras långt bortom lädervaror till sneakers, till elektronik och andra lyxkategorier som har antagit formeln; innovation + exklusivitet = avlöningsdag.

✦ Boeing 707

När Pan Am flög 111 passagerare från New York till Paris den 26 oktober 1958 ombord på en splitterny Boeing 707 utgjorde det närmast en revolution för branschen. Färdplanen, som inkluderade ett enda snabbt tankstopp i Newfoundland, öppnade äntligen upp för bekväma långdistansresor. Fram till dess var flygplanen tvungna att tanka flera gånger, vilket gjorde det svårt att resa jorden runt. Den tekniskt avancerade 707:an skapade en helt ny kundkategori uppkallad efter fenomenet: jetsetarna. De rika och berömda människorna som hoppade ombord på det ständigt glamorösa Pan Am-planet och dess 707-opererande rivaler var lika mycket psykografiskt segmenterade som demografiskt (ungefär personlighet/ värderingar kontra kön/ålder/ inkomst). De var sociala och äventyrliga och samlades kring utvalda ”hot spots”, som till exempel Acapulco eller Cannes.

Det här sättet att ”hoppa hage” över jordklotet nådde nya höjder 1976, med den första kommersiella passagerarflygningen med Concorde. Överljudsresor löste ett särskilt ”enprocentsproblem” genom att låta dem som hade mer pengar än tid använda det förstnämnda för att köpa det senare. Concorde fick flygförbud för gott 2003, men detsamma gällde inte jetsetarna. Den spridda användningen av privatflyg har tagit igen det med råge!

✧ Den pläterade pincetten

Som så många av de restauranger som amerikanska matgäster lyfter som sina favoriter, så har även pläterande pincetter sitt ursprung utomlands. I mitten av 1990-talet började europeiska kockar använda små kirurgiska pincetter för att sätta ihop intrikata maträtter vars små, delikata ingredienser skapade en fräsch visuell effekt. Med hjälp av redskapen fick dessa kockar samma kontroll över matlagningsprocessen som deras asiatiska motsvarigheter hade haft i århundraden tack vare ätpinnarna, men pincetten var betydligt lättare att bemästra. Dessutom gjorde pincetten att det blev möjligt att placera ätbara blommor på en tallrik utan att riva dem i bitar.

Den detaljrikedomen och finessen är nu ett kännetecken för fina middagsupplevelser över hela världen. Kocken Anne Sophie Pic använde dem för att arrangera krabb- och hummerförrätten som serverades till kung Charles III vid den franska regeringens statsmiddag i Versailles i höstas. Och som det kanske ultimata beviset på pincettens värde i den kulinariska sfärens lyxiga verktygslåda, så förser Grant Achatz från Chicagos Alinea (tre Michelinstjärnor) två specialtillverkade pincetter till varje ny kock som anställs.

❖ Adlercykeln

När den 23-årige Bauhaus- studenten (ursprungligen universitet i Weimar) Marcel Breuer återvände till sin gamla skola för att undervisa 1925 var en av de första sakerna han gjorde att köpa en Adler-
cykel. Den unge föreläsaren och snickarmästaren gjorde långa cykelturer runt staden Dessau, dit Bauhaus hade flyttat från Weimar. Även om hans personliga ”medium” var trä kunde han inte låta bli att beundra cykelns stålrörsram, som var hållbar men också lätt och flexibel. Han funderade på om materialet även kunde formas till möbler.

Cykeltillverkaren Adler avvisade hans idé om ett samarbete, så den blivande designern bestämde sig för att försöka på egen hand – även om han behövde hjälp av en rörmokare som kunde hjälpa till att svetsa rören. Den första modellen hade rygg, säte och armstöd gjorda av dukremsor som sträcktes över den nickelpläterade ramen, vilket eliminerade den traditionella ”kuddämpningen” som utmärkte vanliga stolar, och i stället skapades en elegant ny silhuett som Breuer döpte till B3. Även om han fortsatte att mixtra med den radikala designen under ytterligare några år hade Breuer hittat en avskalad, lättproducerad möbel som utlöste ett stilistiskt skifte i branschen och bidrog till att föra in modernismen i kontorslandskap och vardagsrum även på global nivå. B3 döptes senare om till Wassily-stolen för att hedra Breuers vän, den abstrakta målaren Wassily Kandinsky.

✜ Den rosa bordsduken

I slutet av 1800-talet finslipade César Ritz många detaljer som fortfarande utgör basen för femstjärnig gästfrihet idag, oavsett om det handlar om 24-timmars rumsservice eller att placera reservationskort på borden för stammisar på restaurangerna. Men troligtvis var ingen nymodighet smartare, eller enklare, än hans insisterande på att använda ljusrosa dukar. Den färgen var betydligt mer smickrande för damers hy än vit, förklarade han.

Ritz iakttagelse att designen är lika central som själva matlagningen för topprestauranger är alltjämt en högljudd riktlinje för hela branschen (det högljudda absorberas förhoppningsvis av konstfullt dolda ljuddämpande paneler i restaurangen).

✶ Taxfree

Det här lyxkonceptet globaliserades av en man som fick sin inspiration av att använda ett flera hundra år gammalt kryphål i sjöfarten för att skapa ett nytt företag. På de brittiska öarna kunde sjömän ta med sig rom eller whisky på en lång sjöresa utan att betala tull. Brendan O’Regans resonemang gick ut på att även han skulle kunna sälja sprit till de passagerare som passerade genom Shannon Airport på Irland, där han arbetade i mitten av 1900-talet. Då fungerade flygplatsen som en viktig mellanlandning för tankning för transatlantiska flygresor. År 1951 drev han världens första taxfreebutik, känd som Shannon Free Zone.

Lite mer än ett decennium senare slog detaljhandelskonceptet igenom i stor skala, tack vare Chuck Feeney och Robert Miller, som grundade det som nu är LVMH:s (Moët Hennessy Louis Vuitton) dotterbolag känt som DFS Group (och gjorde sig själva till miljardärer i processen). Idag är taxfree en grundläggande försäljningskanal för lyxvaror över hela världen. År 2023 nådde Dubai Duty Free – den största rörelsen i sitt slag i världen sett till försäljning – intäkter på nästan 23 miljarder kronor.

✻ Superfakes (fejkade lyxvarumärkesprodukter)

Ta en promenad längs Canal Street i New York City idag och du kommer att hitta billiga ”karbonkopierade” designerhandväskor för ett utropspris på cirka en femhundring. Om du frågar runt lite mer, så kommer du sannolikt att föras in i ett hemligt bakre rum för att titta närmare på lite dyrare förfalskningar som kallas ”superfakes”. Medan en vanlig förfalskning är ett tvivelaktigt försök att replikera en åtråvärd design, så är en superfake en väska som tillverkas av den ursprungliga tillverkaren, helt enligt föreskrifterna och som på något sätt sedan kommer ut på den svarta marknaden, ofta helt enkelt för att den ”försvinner” under produktionen.

Superförfalskningar är i alla avseenden den äkta varan, men de som säljs via en obehörig kanal. Men för en viss typ av konsumenter är det ändå en tilltalande kompromiss, en chans att slå tillbaka mot prishöjningarna som accelererar på grund av den status som dessa lyxprodukter har.

Så hur kom det sig att det blev så? I takt med att lyxsektorerna har vuxit som svampar ur jorden har även många av de mest exklusiva märkena flyttat produktionen utomlands, mestadels till Kina. Men när fabriker ligger långt ifrån ett varumärkes huvudkontor och tillverkar tusentals väskor är det lätt för ett fåtal att ”försvinna”. De kan vara märkta som skadade eller av sämre kvalitet, när de helt enkelt är öronmärkta för olaglig försäljning.

Framväxten av superfakes har sammanfallit med en förändring inom lyxhandeln. En gång i tiden tog personalen i exklusiva butiker anställning för att göra karriär, och de var lika vassa experter på varumärket som självaste VD:n eller chefsdesignern. I takt med att modehusen har expanderat så kraftigt, så har det blivit komplicerat att bemanna butikerna i stor skala: De som tas in är ofta mycket mindre kunniga om – än mindre investerade i – den produkt de är där för att sälja. Eller inte sälja rättare sagt, eftersom det faktiskt har blivit så mycket svårare att köpa en väska på ett legitimt sätt på grund av leveransproblem. Det är mycket lättare att lura kunderna med en orörd superfake, som sedan ursäktande returnerar väskan efter semestern för återbetalning från någon återförsäljare som verkar pålitlig. Denna superfake kommer sedan in i ”näringskedjan”, eftersom den nyligen godkänts som autentisk. Det faktum att många märken idag har avskaffat sina officiella reparationsprogram för denna typ av lädervaror – ytterligare en metod för att ”tvätta” olagliga föremål – är underförstått ett tecken på att man känner oro inför problemet.

✦ Louis Vuitton Steamer Trunk

Visst, den här kofferten kan vara synonym med lyx nu – ursprungshistorien för ett av världens mest långlivade och exklusiva märken. Men glöm allt detta och betänk att ångbåtskofferten var ett symptom
på en samhällsförändring bland de välbärgade, och representerade ett ”måste” för reguljärt resande.

Unga europeiska adelsmän hade alltid gjort någon typ av långresa, men på 1800-talet blev frekventa, nöjesinriktade resor nästan obligatoriskt för överklassen, som precis nyligen hade fått möjlighet att ta sig till olika platser med ånglok eller kryssningsfartyg. Dessa moderna transportsätt krävde ett smidigare sätt att transportera passagerarnas ägodelar. Därav ångbåtskofferten, den ultimata bekvämligheten för tidiga globetrotters och en direkt föregångare till vår tids ständigt närvarande fyrhjuliga resväska.

✢ Hummer på burk

Före mitten av 1800-talet var hummer betraktat som vardagsmat på arbetarklassens middagsbord i New England. En familj med hummerskal i soporna antogs leva i fattigdom. Några kontraktsanställda i ett hushåll drog till och med sina arbetsgivare inför rätta och vann ett domslut som slog fast att de endast kunde tvingas äta skaldjuren tre gånger i veckan. Det första försöket att exportera hummer utanför de lokala regionerna som en delikatess kom när konservfabrikerna etablerades i området 1841. Tyvärr ledde den ökade efterfrågan till överfiske, vilket fick den begynnande industrin att implodera. Men senare under århundradet – tack vare ett utbrett järnvägsnät och möjligheten att frysa in produkter i is under transporten – kunde välbärgade semesterfirare i området ta med sig skaldjuren de hade njutit av tillbaka till sina herrgårdar i Boston eller Philadelphia. På det sättet förvandlades den anspråkslösa hummern till en finare middagsbjudning, och middagsvärdarna kunde därmed rehabilitera ryktet även för de traditionellt ”mindre finare” varorna. Se även avsnittet Ål.

✶ Teorin om en överklass som inte behöver arbeta, av Thorstein Veblen

Thorstein Veblens magnum opus från 1899, The Theory of the Leisure Class, kan betraktas som en föregångare till den beteendeekonomi som är så populär nu. När Veblen bevittnade konsumismens ”gyllene år”, noterade han att alla varor inte betedde sig likadant. Till skillnad från råvaror som mjöl eller kol blev lyxiga statussymboler mer åtråvärda när priserna på dessa varor steg. Dessa ”Veblen-varor”, som de kom att kallas, var immuna mot förändringar i utbud eller efterfrågan. Det är svårt att skuldbelägga någon för den utvecklingen, men faktum är att akilleshälen för dessa statusvaror är en typ av ”diskontering”, vilket gör att auran av prestige det innebär att äga eller köpa en sådan vara naggas i kanten.

Under de senaste två decennierna har priserna på många lyxvaror stigit mycket snabbare än inflationen. År 2005 kostade Chanels Medium Classic Flap Bag (klassisk vintage-väska) drygt 17 000 kronor. 2023 bröt den 100 000-kronorsgränsen. Den höga prislappen har med andra ord inte minskat efterfrågan det minsta – och det går faktiskt att förstå väskans dragningskraft, tro det eller ej.

I en studie från Stanford University ombads frivilliga att prova tre cabernet sauvignon och ange sin favorit. Det vin som fanns i den dyraste flaskan fick konsekvent de största lovorden, en påminnelse om att höga priser kan vara en garant för god och pålitlig kvalitet.

✜ Valaze hudkräm av Helena Rubinstein

Helena Rubinstein svor på att det ursprungliga, hemliga receptet på den fuktighetskräm som skapade hennes förmögenhet skänktes till hennes mamma av en apotekare i hennes hemland Polen. Om det var sant kan diskuteras, eftersom Valaze – den produkt som Rubinstein lanserade 1902 när hon bodde i Australien, var baserad på en ingrediens som det fanns väldigt gott om i det fåruppfödande landet, nämligen lanolin. Hennes avgörande uppfinning var dock inte formeln, utan snarare hennes affärsmodell; mass-marknadsföring av lyxig hudvård.

Rubinstein öppnade salonger runt om i världen för att sälja sina produkter och den livsstil som är förknippad med dem, och erbjöd allt från hudanalys till etikettkurser. Hennes innovationer byggde till största del på forskning och utveckling. Den första vattenfasta mascaran var ett bra exempel på ett ”Rubinstein-drivet” utvecklingsprojekt. När hon dog i New York 1965 vid 94 års ålder var hennes nettoförmögenhet så stor att hon förvarade sina smycken i alfabetisk ordning i ett arkivskåp (D för diamanter och så vidare). Rubinstein var inte ensam; Elizabeth Arden, som hon med särskild entusiasm låg i konstant fejd med, antog en liknande banbrytande strategi. Detsamma gällde Charles Revson från Revlon och den Hollywood-smorde Max Factor. Men det var Rubinsteins mall som dessa stora namn – liksom otaliga efterföljande skönhetsmärken – har imiterat och följt.

❖ Privata swimmingpooler

Det var inte förrän i slutet av 1800-talet som simsporten gick från att vara en ”fitnessaktivitet” till att bli en ren fritidsaktivitet för rika husägare som började installera egna pooler. En av dessa rika husägare var tidigt ute genom att anställa unge George W. Vanderbilt, som lät bygga en av landets första privata utomhuspooler vid Pointe d’Acadie i Bar Harbor, Maine, 1891.

Vid det laget hade byggandet redan påbörjats av Vanderbilts berömda Biltmore Estate i Asheville, North Carolina, som när den stod klar 1895 lade ribban som den största privata bostaden i USA. Designad av arkitekten Richard Morris Hunt hade den välplanerade, drygt 16 000 kvadratmeter stora herrgården med 250 rum, 65 eldstäder, 42 badrum, en bowlinghall, ett gym och framför allt en uppvärmd inomhuspool bland ett flertal andra ”plaskande extrafunktioner”. Inomhuspoolen låg i källaren, innehöll 265 000 liter vatten och brann av undervattensljus – ett tekniskt mirakel under elektricitetens tidiga år. Andra välbärgade typer följde Vanderbilts exempel, inklusive Thomas Edison, som konstruerade en ”under jord-version” i sitt hem i Florida 1910. Mellan 1924 och 1936 installerade förlagsmagnaten William Randolph Hearst inte bara en utan två pooler vid sitt berömda Hearst Castle i San Simeon, Kalifornien, och på 1950- talet kunde ingen affärsmogul eller Hollywoodstjärna med självrespekt leva utan en egen swimmingpool.

✜ Mahogny

Ursprungsbefolkningen var de första som använde mahogny för havsgående farkoster när de byggde urholkade kanoter i det som idag är Karibien och Centralamerika. När spanska upptäcktsresande anlände insåg de snabbt träets värde för skeppsbyggnad. Träden är solida, flytande och motståndskraftiga mot röta och växer ofta till höjder på drygt 45 meter. En jämn ådring och rödbrun nyans ger också estetik.

På 1600-talet var detta ”röda guld” en vara som skördades av förslavad arbetskraft, vilket ofta ledde till lokala revolter, storskaliga konflikter och distributionsstörningar. Under mahognyns så kallade guldålder, från 1720-talet till 1820- talet, peakade efterfrågan hos båtbyggare såväl som hos engelska möbeltillverkare som Chippendale, Sheraton och Hepplewhite. Vid tiden för fritidsbåtens uppgång i början av 1900-talet var de stora mahognyskogarna i Karibien och Centralamerika allvarligt utarmade, men träslaget var fortfarande det givna valet för exklusiva motorbåtar och andra avancerade produkter. Märken som Gar Wood, Hacker Craft, Chris-Craft och Riva tävlade inte bara med hästkrafter, utan också med de blankfernissade skrovens skönhet. I början av 60-talet blev Riva Aquarama nöjesbåtens nya stjärnskott. Den kurviga och snabba Aquarama är vördad av både kungligheter och Hollywoodstjärnor och kostar mer än den dyraste Rolls-Royce-modellen. Även om glasfiber snart blev det primära materialet inom båtbyggnad – främst tack vare dess enkla underhåll – är mahogny fortfarande normen för klassisk elegans.

✶ ”The Blue Boy” av Gainsborough

I början av 1900-talet gjorde Joseph Duveen sig en förmögenhet genom att importera gamla mästermålningar från Europa, så att hans kunder kunde göra snabba klipp. Henry Clay Frick var det främsta exemplet, men även William Randolph Hearst och J. P. Morgan ingick i kundkretsen.

Men Duveens roll i förvärvet av det mest kända porträttet i världen vid den tiden – Gainsboroughs The Blue Boy, som då ägdes av hertigen av Westminster – befäste hans rykte. Duveen orkestrerade försäljningen till Huntingtons i Kalifornien, i vars samling (nu ett museum) den fortfarande hänger idag. Målningen gjorde till och med en avskedsturné i Storbritannien. Mer än 90 000 människor kom för att se den på National Gallery i London innan den skeppades över Atlanten.

Men Duveen var så mycket mer än en mellanhand i det här kapitlet av konsthistorien. I praktiken skapade han en hel yrkeskår – den som konstrådgivare. Få samlare skulle idag överväga ett större köp utan input från en expert som Duveen, samtidigt som hans brutalitet vid affärsuppgörelserna hjälpte till att definiera en konkurrenskraft som är ett arv i sig. När en kund en gång nämnde att han ville köpa en 1500-talsmålning från en rivaliserande handlare, sade Duveen: ”Hmmm, jag tycker mig känna doften av nymålat…”

✦ Issey Miyakes polokrage

Det som började som ett försök att skapa en simpel arbetsuniform slutade med att man producerade en mall för anspråkslös lyx, där anspråkslösheten underskattades rejält. Steve Jobs kontaktade Issey Miyake efter att ha sett en ribbstickad nylonuniform som den japanske designern hade tagit fram för Sonyarbetare i början av 1980-talet.

Jobs undrade om han kunde presentera något liknande för ett visst företag i Cupertino, Kalifornien, som Jobs drev. Miyake var ett jagat villebråd, men Apple-teamet stod på sig, deras amerikanska individualism stod ju på spel!

Jobs blev dock vän med Miyake och drev idén vidare på ett annat sätt, och i början av 1980-talet tog han i stället fram en egen uniform via designern; den svarta polotröjan, inspirerad av beatnik- kulturen. Det hjälpte till att definiera Apple-VD:ns personliga varumärke och gjorde honom omedelbart igenkännbar – faktiskt i den utsträckningen att bedragaren Elizabeth Holmes från Theranos härmade Jobs garderob i sitt försök att utstråla en aura av genialitet.

Jobs brydde sig inte nämnvärt, och hade inte så mycket annat att ta på sig. Hans garderob innehöll bara just det klädesplagget, men det var tillräckligt för att han skulle kunna bära den svarta polon dagligen under resten av sitt liv. (Miyake ”pensionerade” plagget 2011, samma år som Jobs dog, men återintroducerade den – om än något modifierad – sex år senare som Semi-Dull T.) Mer symboliskt signalerar plagget ett distinkt förhållningssätt till lyx. Issey Miyakes polokrage omfamnar kvalitet utan pråliga logotyper eller fransiga detaljer, vilket tyder både på ett utstuderat ointresse och samtidigt ett djupt engagemang för stil. Det är en signal och ett tecken – något som bara ”den som förstår” kan tyda.

✢ Madrassen

Olika typer av madrasser har funnits sedan forntida egyptisk och romersk tid, även om människor inte sov på något i närheten av vad vi är vana vid idag. Tidiga madrassversioner inkluderade upphöjda plattformar av trä eller metall som kröntes av kuddar fyllda med mossa, träspån, halm och till och med sjögräs. Men 1852 grundades Hästens med idén att tillverka sadlar, stoppning och madrasser. Alla med samma vadderingteknik. Det familjeägda svenska företaget fyllde sina handgjorda varor med högkvalitativa naturmaterial som tagel, bomull, ull och lin och blev snart en favorit hos eliten. Ett sekel senare utnämndes Hästens till kunglig hovleverantör av Sveriges kung Gustaf VI Adolf. Idag är femstjärniga madrasser allerstädes närvarande i välutrustade hem och lyxhotell runt om i världen.

✻ Château Haut-Brion

Château Haut-Brion var världens första lyxmärke. Jovisst, det konkurrerar med märken som Latour och Margaux, men det har en ryktbarhet som de mer kända rivalerna inte har. Dess ägare såg nämligen värdet av marknadsföring århundraden innan den disciplinen blev formaliserad. I stället för att bara sälja ”rött vin” valde de att märka sina flaskor så att Haut-Brion på egen hand blev ett namn mer känt än Bordeaux i sig.

Vingården har ägts av den amerikanske bankiren Clarence Dillons familj under det senaste århundradet eller så, och de har grävt djupt i sina arkiv i jakten på skryträttigheter. Och där har de bland annat grävt fram referenser från den brittiske 1600-talsdagboksförfattaren Samuel Pepys som skryter om att ha druckit ”Ho Bryan” och anser att det är ”gott och mest speciellt av alla”. Kanske är det senaste exemplet på vinets ryktbarhet lika viktig; det var Haut Brion som TV-serien Successions Connor Roy sågs smutta på vid sin katastrofala repetitionsmiddag i seriens sista säsong.

✧ Kashmir

Cashmeres – eller på svenska kashmirs – stämpel är intimt förknippad med resterna av det brittiska imperiet. Den tidigaste dokumenterade användningen av denna getull går tillbaka till 1300-talet i Central- och Östasien, men det tog 400 år för den att bli en uppskattad ”lyxbagatell”.

I Storbritannien och Frankrike längtade kvinnor efter en värmande sjal för kyliga kvällar. Vanligtvis bar man empireklänningar, det vill säga moderiktiga kortärmade neoklassiska klänningar med hög midja. Därför kändes det innovativt och självklart att välja ett värmande material från någon av de regioner som européerna hade bråttom att kolonisera. Fibern fick sitt namn från Kashmir, som då utgjorde navet för tillverkningen.

Spinnerierna som senare dök upp i Storbritannien som ett resultat av den industriella revolutionen blev bearbetningscentra för ull av alla de slag, inklusive kashmir. Faktum är att skotska fabriker än idag är specialiserade på kashmir, även om ”imperiet” också försökte sig på att driva verksamheten på egen hand, eftersom ull behövdes i stora mängder för att uniformera Storbritanniens globetrottande soldater.

✜ Strömbrytaren

Det är en passande uppfinning från någon som trodde att vi alla kan få tillgång vårt inneboende ljus… John Henry Holmes var den brittiske kväkaren som uppfann den första strömbrytaren på 1880-talet, precis när elektriciteten började ersätta stearinljus runtom i världen. Nästan 150 år senare har det blivit en metafor för den enkelhet som borde vara ett kännetecken för alla lyxupplevelser.

På 2010-talet var det en tidskrävande process att checka in på ett femstjärnigt hotell. Främst på grund av de detaljerade förklaringar som krävdes när man kom in i rummet, där varje moment verkade onödigt tekniskt komplicerat (tänk: en iPad för att öppna persiennerna). Det var höjden av övertänkande i allt som gällde design, knappar, skärmar och skumma enheter som totalt störde helhetsupplevelsen, snarare än förenklade och förbättrade den.

Idag har den typen av överdrifter mestadels minskat, till stor del tack vare den ”allenarådande digitala enheten/kontrollen” vi håller i vår hand. Men också tack vare att hotellägarna återigen har erkänt den inneboende lyxen av enkelhet. En enda huvudströmbrytare, som dämpar eller lyser upp hela rummet med ett klick, är fortfarande – i modern tid – en symbol för smart design.

✻ Den ”Lilla Svarta”

År 1926 gjorde Gabrielle ”Coco” Chanel mer än att ”bara” designa en klänning. Hon återtog en hel färg. Fram till det ögonblick då hennes långärmade klänning i sidencrepe de Chine var med i ett nummer av amerikanska Vogue, var svart reserverat för sorg och tjänare – buret för att uttrycka sorg eller för att dölja den smutsiga verkligheten i butiksarbete eller skurning av golv. Cocos kreation var ett lågmält radikalt drag som än idag ekar i varje svart klänning på galan. Liksom i varje chic klänning i samma nyans som vilar i garderober över hela världen i väntan på att rädda sina ägare från den universella ”jag har inget att ha på mig”-paniken. I en berömd (men möjligen något tvivelaktig) story fick ärkerivalen Paul Poiret syn på Coco Chanel på en gata när hon bar en av sina nya LBD:s (Little Black Dresses).

– Vem sörjer ni? frågade han syrligt.

– Jag sörjer för er, käre monsieur, svarade hon snabbt.

Den troliga inspirationen till LBS förbises ofta. Sju år tidigare dödades Chanels älskare, Arthur ”Boy” Capel, i en bilolycka och lämnade Coco i en ofattbar sorg. Beslutet att ta tillbaka det ”begravningssvarta” kan ha utlösts av hennes beslutsamhet att göra sig av med sorgens bojor…

✧ Tulpaner

På 1630-talet drabbades holländarna plötsligt av ”tuliomani”, en frenetisk känsla på Bitcoin-nivå under vilken en enda lök kunde inbringa mer per gram än diamanter (åtminstone tills marknaden kraschade nästan över en natt). Två århundraden senare verkade viktorianska britter lida av en variant av viruset, kallat ”orkidélirium” – en helt uppslukande besatthet av de ömtåliga exotiska växterna som första gången kommersialiserades i början av 1800-talet. Från 1830-talet och framåt blev blommorna markörer för ett elegant, exklusivt hem. Båda exemplen visar att en blomma kan vara den ultimata lyxvaran – delikat, vacker och flyktig.

✶ Scannern

Fotografiet hade länge setts som måleriets mindre styvbarn, som sällan eller aldrig fick samma respekt i konstvärlden som oljebestrukna dukar. Under 1900-talet har olika konstnärer – från Man Ray till Cindy Sherman – gradvis förändrat den ståndpunkten. Men en snillrik uppfinning hjälpte till att lyfta mediet till målningens eller skulpturens nivå; digitala bildscannrar.

Även om en bild för första gången scannades in digitalt i en dator 1957 (ett svartvitt foto av en dataingenjörs nyfödde son) tog det några decennier innan pixlarna multiplicerades exponentiellt, vilket möjliggjorde att högupplösta bilder kunde skrivas ut i större storlekar (ibland hopfogade eftersom pappersstorleken inte hade hängt med i tekniken). Scannrar gjorde det också möjligt för fotografer att manipulera bilder digitalt, vilket förlöste en våg av kreativitet bland nya generationer konstnärer, från Jeff Wall till Carrie Mae Weems.

❖ Farnsworth House

Vilken designfantast som helst kan rabbla upp den tyskfödde arkitekten Ludwig Mies van der Rohes största hits: exempelvis Barcelonas paviljong, New Yorks Seagram Building och Lafayette Park i Detroit. Men det är det 140 kvadratmeter stora Edith Farnsworth House i stål och glas som skulle få det starkaste inflytandet på arkitekturens framtid.

Byggnaden beställdes under en middagsbjudning av Edith Farnsworth (som i egenskap av kvinnlig läkare på 1940-talet själv var något av en ikon) som en helg-retreat i Plano, Illinois, och utformades i internationell stil.

Tillsammans med Mies mantra ”less is more” är den rektangulära formen i princip en glaslåda. Fönster från vägg till vägg och golv till tak förenar interiören med det omgivande landskapet, samtidigt som vardagsrummen, som är avdelade som ett modernt loft, visas upp i sin helhet. Ett revolutionerande koncept på den tiden. Till och med Philip Johnsons förmodligen mer kända Glass House hämtade sin inspiration från Farnsworth, vilket Johnson villigt erkände. (Hans byggnad i New Canaan, Connecticut, färdigställdes först, men han hade varit invigd i Farnsworths ritningar och hade till och med satt samman en utställning 1947 av Mies verk på Museum of Modern Art som inkluderade designen för residenset i Illinois.)

Medan en utdragen och offentlig juridisk strid mellan Mies och hans klient – de två ryktades också ha
varit älskare – försenade bygget och ställde själva huset i skuggan under en period är det nu erkänt att projektet under processen skrev om det amerikanska arkitektoniska språket, populariserade modernismen och blev ett av de viktigaste arkitektoniska bostadsprojekten under 1900-talet.

✦ Hissen

I det antika Rom var lägenheterna högst upp (kallades insulae) i de förvånansvärt höga byggnaderna de billigaste, främst tack vare de extra trapporna. I århundraden därefter förblev de översta våningarna minst önskvärda (tänk tjänarkvarter och vindsrum i Paris) tills den kommersiella passagerarhissen uppfanns på 1850- talet. Det var industrimannen Elisha Otis som vände upp och ner på den traditionella prestigen som gällde höga byggnader. Hans ”omnibus på övervåningen” (lägenheter för alla) gjorde det möjligt för byggherrarna att döpa om dessa rum med låg hyra till penthouses, takvåningar, för att säljas eller hyras ut till högre priser på grund av deras oöverträffade utsikt och renare luft.

✻ Fiskbensmönstrad tegelstensbyggnad

Besökare iFlorensärbekanta med känslan av den omvända svindel som uppstår när man svänger runt ett hörn i en mörk labyrint av gränder och snubblar över den massiva marmorbasen i Santa Maria del Fiore och plötsligt ser sig själv kisa upp mot dess berömda kupol, 115 meter ovanför huvudet.

Ändå är kupolens verkliga underverk mycket mindre än dess höga exteriör, och dess arv mycket större, nämligen det anspråkslösa teglet – eller, mer specifikt – det geniala murningsmönstret som arkitekten Filippo Brunelleschi banade väg för, och vars banbrytande design har legat till grund för de flesta kupolbyggnader sedan dess.

Brunelleschi vann en tävling 1420 som gick ut på att skapa en kupol ovanpå de nyligen uppförda väggarna i Florens katedral, känd som Duomo. I hans uppdrag ingick kravet på att kupolen skulle vara 25 meter i diameter utan inre stödbågar och strävpelare, och dessutom helt utan några byggnadsställningar.

Inspirerad av betongkupolen i det romerska Pantheon föreslog Brunelleschi ett fantasifullt dubbelskal; en yttre, dekorativ kupol som stöddes av en inre kupol byggd med ett fiskbensmönster (spina pesce på italienska), där en spiral av vertikala tegelstenar virvlar genom de horisontella lagren och skapar en serie självbärande bågar.

Brunelleschis kupol var det första fristående exemplet sedan klassisk tid, och kupolen är fortfarande än idag världens största murverksversion. Sedan dess har kupolbyggare över hela världen hyllat Brunelleschis genialitet. Michelangelo använde samma teknik för Peterskyrkan, likaså arkitekterna bakom Panthéon i Paris och Kapitolium i Washington D.C.

Många stora, efterföljande exempel efterliknar också Brunelleschis vindlande trapphus mellan två fasader, och i Florens kan besökare fortfarande se och röra vid spiralen som sammanförde konst och vetenskap för 600 år sedan.

✶ Lear Jet

Den berömda Lear Jet 23 började som det schweiziska stridsflygplanet P-16, en krigsfågel som aldrig kom i tjänst. Men designen var så tilltalande att William P. Lear – vars uppfinningar inkluderade den första bilradion och åttaspårsbandet – omedelbart förstod dess potential att revolutionera luftfarten. En handfull andra affärsjetplan hade redan kommit ut på marknaden, bland annat Lockheed JetStar, men ingen av dessa hade samma attraktionsvärde som den eleganta, futuristiska Lear Jet. Med sina stabbiga små vingar och T-formade akter liknade jetplanet det amerikanska flygvapnets Mach 2 F-104 Starfighter, det allra hetaste flygplanet på 1950-talet.

Planet som kunde ta sex passagerare certifierades 1964 och köptes upp av företag och rika privatpersoner. Bland dem Frank Sinatra, som använde det för att transportera ”The Rat Pack” mellan Los Angeles, Las Vegas och Palm Springs. Lear Jet 23 var en symbol för 60-talets coolhet, men visade sig vara för snabb och oförutsägbar för många piloter, så därefter introducerades de mer stabila 24- och 25-modellerna, därefter blev Lear Jet 35 dess storsäljare. I takt med att tekniken fortsatte utvecklas så har även efterfrågan ökat. Ett personligt jetplan är ett av de mest sublima tecknen på rikedom och prestige, oavsett om du är en teknikmogul eller en popstjärna.

❖ Platina

Även om juvelerare redan på 1700-talet ibland använde platina så var det Cartier som gav ädelmetallen dess elitstatus, och andra skulle snart följa efter. Vid sekelskiftet kom inspirationen från fruktgirlanger på Versailles Petit Trianon, samt de dekorativa kransmönster som är vanliga på balkonger. Med anledning av det krävde Louis Cartiers ”girlangstil” en lättare metall. Att gjuta tiaror med de utsmyckade motiven i guld eller silver visade sig helt enkelt vara för tungt.

Cartier övervägde redan då att använda platina, men var irriterad över dess oförmåga att forma infattningar som var tillräckligt starka för att hålla diamanter eller andra ädelstenar. Enligt Francesca Cartier Brickells bok The Cartiers: The Untold Story of the Family Behind the Jewelry Empire var det undersidan av en tågvagn som gav Cartier inspirationen till hur man skulle få metallen att fungera. Genom att använda fjädrar och fackverk, som de som stöder en järnvägsvagn, skulle man kunna hålla ädelstenarna på plats. Han hämtade det värdefulla elementet från ryska gruvor och skapade vackra skapelser som var betydligt lättare än dåtidens gulddesign. Under tiarans tidevarv, som sträckte sig över jugend- och art déco-perioderna, fick platinan ett rejält fotfäste, tack vare alla kvinnor som hade tröttnat på att tyngas ner av tungmetaller.

Illustrationer: Scott Chambers

Svenskt tenn firar 100 år – Läs mer här