Ladakh, i norra Indien, låg förr längs med mytomspunna Sidenvägen. Undangömt bland Himalayas djupa dalgångar är det än idag en kulturell mötesplats som få turister får uppleva.
I den magnifika lobbyn på Oberoi Hotel i New Delhi blir jag avlastad mitt bagage av en porter som glatt frågar vart jag kommer ifrån. ”Ladakh”, svarar jag. Han ser nyfiket på mig. ”Ladakh?” upprepar han förvånat. ”Dit åker ingen!” Jag tänker tillbaka på min första natt i Ladakh när jag kurade ihop mig i sovsäcken i mitt tält djupt i Himalaya och desperat försökte inandas den tunna, iskalla luften. Viljan att andas finns där men syret finns inte.
Vi befinner oss på en höjd på 4 500 meter i Indiens nordligaste region och utomhustemperaturen är knappt över nollan. Det här är anledningen till att ingen åker till Ladakh. Ladakh är inte det Indien du tror dig känna till. Här hittar du inte tropisk hetta och tuk-tuks. Istället finns här kolossala berg, gräsiga platåer, ensamma sjöar, piskande vindar och svindlande höjder. ”Ladakh är unikt i det att det är mer Centralasien än indiskt”, säger min guide Behzad Larry. Han är utbildad historiker, född i centrala Indien med en muslimsk mor och en parsisk far, lång och med livfulla kastanjefärgade ögon och ett tjockt skägg. På huvudet har han en bredbrättad filthatt. Larry, som 2013 lanserade äventyrsresebolaget Voygr Expeditions, har länge fängslats av regionen. ”Vi befinner oss på denna globala väg där människor har passerat i årtusenden”, säger han.
Beläget i korsningen av otaliga viktiga handelsrutter, som en gång i tiden sammankopplade öst och väst längs den uråldriga Sidenvägen, är Ladakh en plats höljd i mystik. Denna del av Kashmir har varit ett omtvistat område mellan Indien, Kina och Pakistan sedan 1940-talet. Det är också historiskt svårt att dela upp. Ända fram till 70-talet var Ladakh stängt för turister och även när förbudet släpptes var områdets höga passager, som var de enda rutterna in och ut, endast avsedda för de som verkligen behövde ta sig till Ladakh. ”I Ladakh finns det ett ordspråk som grovt översatt säger: Bara våra bästa vänner och våra värsta fiender besöker oss”, säger Larry. Trots att det är otroligt ogästvänligt och svårt att ta sig igenom har Ladakhs bergsområden varit hem åt samhällen i tusentals år, hem för människor som inte bara har bott här men som också har frodats. Dess äldsta invånare, Changpanomaderna, har handlat längs med Sidenvägen och låtit sina jakar, får, hästar och Pashminagetter beta i bergsområdena i generationer.
Även om handel längs med den här delen av Sidenvägen har begränsats sedan stängningen av den kinesiska gränsen 1949 finns det anledning att tro att dessa uthålliga folk har funnit en väg runt vägspärrarna. ”Sidenvägen är fortfarande öppen idag”, säger Larry med stora ögon. Han berättar sedan för mig om en unik typ av termos som kan hittas i nästan varje restaurang och hem i Ladakh men som bara tillverkas i Kina. Det är en enkel flaska gjord i stål med vanliga tryckta mönster såsom paisley och ränder. Det är inte den mest provokativa vara som det någonsin idkats bytesaffär med, men det är bevis att inte ens hårda gränskontroller kan stoppa uråldriga handelskulturer. ”Nomaderna behöver vara smarta”, säger Larry från framsätet av en 4×4 på väg från regionens huvudstad Leh i riktning mot Lake Moriri i Himalaya där jag ska tillbringa min första natt på den extrema höjden tillsammans med sju andra resenärer (australiensare, sydafrikaner och thailändare). Changpafolket måste inte bara livnära sig i denna avlägsna del av världen, de måste också möta dagliga utmaningar när de tar sig längsmed uråldriga migrationsrutter sökande efter gräs åt deras djur.
Även om moderniseringar i subtilt närvarande (vissa äger bilar) har livet här, på flera sätt, fortsatt på samma sätt i århundraden. Ett liv bland bergen är oändligt svårt och försvåras ytterligare av den höga höjden, det kalla vädret, en ständigt föränderlig försörjning av livsmedel och vatten och dessutom vargar och snöleoparder som tar den värdefulla boskapen. Vi har kört omkring i sex timmar innan vi ser den första gruppen av nomader köra förbi oss i 4x4s överfulla av tältpinnar, jakfiltar och packkorgar. Vi fortsätter vår färd från Leh längs floden Indus och förbi lin- och malvafärgade berg. Ingen har påstått att den tibetanska högplatån är lätt att ta sig till.
När vi väl når lägret har Larrys team noggrant rest konformade canvastält nedanför snötäckta berg omgivna av olycksbådande skuggor. Temperaturen har sjunkit till iskalla minus 20 och under tiden som den rosafärgade himlen börjar skifta till svart och kvicksilvret fortsätter falla undrar jag hur nomaderna kan kalla detta sitt hem. Svaret blir uppenbart när vi vaknar nästa morgon till en blå himmel med strålande solsken som reflekteras på bergstopparna och hästarna betar i det gyllene gräset i närheten. Jag håller i en kopp nybryggt hett kaffe, benen i kroppen har tinat och framför allt kan jag andas igen. Natten innan var det extremt nära att jag gav upp och bad om den syrgasbehållare som Larry tillhandahåller sina gäster. Att kämpa för att andas är inte ovanligt på den här höjden, speciellt när du inte ger dig själv tiden att acklimatisera dig, något jag inte gjorde då jag anslöt mig till gruppen först halvvägs igenom deras 14-dagars resa då de rest genom Nubradalen och bott hemma hos lokalbefolkningen i den lilla byn Tangyar. Men tack och lov, trots min dova huvudvärk, strömmar luften nu fritt genom mina lungor. Idag är planen att hitta nomadernas nuvarande position.
Under Larrys expeditioner, som inkluderar personal om 12-16 personer som snarare tycks sköta uppgifter för 24 (matlagning, översättning, lägerresning), finns det snarare ett mål än en satt resplan, som till exempel att möta upp nomaderna eller se snöleoparder. Vart man reser lägret beror på två saker: rent vatten och var nomaderna befinner sig. Varje gäst bor i ett privat, isolerat tält med tältsäng, arktisk sovsäck, en tjock matta på golvet och en propangasvärmare. I ett enskilt och väl uppvärmt tält erbjuder personalen uppvärmda hinkar med vatten för tvagning och i det stora tältet serveras varma chapatis och lokala curryrätter tillsammans med indiska viner och spetsad äppelcider. Dagarna tillbringas ilandes igenom Himalaya med stopp så fort det är ett landskap, person eller andra scener som intresserar. Det kan vara en nomad som vallar sina jakar och Pashminagetter uppför ett berg eller munkar förenade i morgonbön. ”Det är ett annat sätt att resa”, säger Larry. ”Du får mycket mer ut av det om du släpps in.” Och tillträde är precis vad Larry ser till att du får – ett oförlikneligt möte med människorna, samhällena och landskapen som väldigt få har kommit i kontakt med.
När vi får veta att nomaderna bara är en kort sträcka från lägret kliver vi tillbaka i bilarna och kör längs en ojämn stig för att nå dem. Trots att myndigheterna började stenbelägga vissa av vägarna i Ladakh under 90-talet hör detta till nomadernas vardag. Vi kommer fram till ett kluster av runda tält resta med träpålar och nedtyngda av stenar. Genom en springa stiger jag in i ett av tälten där Tusiltimlamo, en kvinna med ett blygt leende, hälsar mig välkommen klädd i en tjock malvafärgad klänning och en scarf lindad kring huvudet. Jag sätter mig på en färgglad jakmatta omgiven av krukor, kastruller, filtar och lådor staplade till tälttaket. På en av lådorna finns ett buddhistaltare med offer såsom paketerade kakor och te. Hon tänder sin Thab, en vanlig spis, och börjar förbereda smör-te, ett populärt val för nomaderna i detta tuffa klimat.
Kraftigt börja hon skaka kokande smör och salt till te i en lång cylinderformad smörkärna. Drickande från rykande koppar delar vi historier. Trots att hon har en grupp främlingar kurade i hennes hem frågar Tusiltimlamo inte vart vi kommer ifrån eller varför vi alla sitter på hennes jakmatta. Istället är hon nyfiken på hur gamla vi är och om vi har några barn. Hon vill också veta hur jag tar hand om min hud. För nomaderna är vind- och solbränna och spruckna läppar några av de svårigheter som tycks vara ofrånkomliga.
När vi har sippat på vårt te och funnit tröst i varandras sällskap avslöjar Tusiltimlamo att hon inte vill att hennes barn ska fortsätta leva en nomadisk livsstil för att det är ”för svårt”. Trots att det numera finns en än högre efterfrågan på kashmir är det svårt att tjäna pengar, berättar hon, och att föda upp djur i hög – länderna medför för många risker. Deras värld har blivit så svår att hon funderar på att skicka iväg ett av sina barn för att söka ett bättre liv som nunna. Bland dessa nomader är frestelsen att flytta till en stadsmiljö för dess moderna bekvämligheter inte ovanlig. I takt med att globaliseringen ökar och klimatförändringarna kommer allt närmare har livet i Himalaya blivit än svårare. Men att flytta till staden för med sig sina egna svårigheter. Vissa av nomaderna finner arbete som chaufförer eller arbetare, men för de flesta är deras kunskaper i djuruppfödning och kashmirproduktion svåröversatta till andra jobb.
”Det finns fortfarande en hög efterfrågan på Pashmina-hår”, säger Larry. Men den hårda verkligheten är att klimatförändringarna har en mycket större effekt än vi vill veta om. För mycket snö, speciellt om det är hårt packat och inte smälter direkt, förhindrar boskapen från att beta och kan påverka tillväxten av sommarens gräs. Precis som i så många andra samhällen som livnär sig på marken är det en grym förestående verklighet.
Följande kväll anländer vi till ett nytt läger som Larrys team har rest i en djup dal. Vi är bara ett par steg från Changpa så vi kommer inte bara att träffa flera familjer, vi kommer också att sova invid dem. På morgonen väcks jag av ljudet av en bräkande jak och snubblar ut ur tältet och ut i den uppfriskande luften för att se nomaderna klättra uppför berget i sitt sökande efter gräs med djuren i släptåg. Jag klär på mig så många lager jag kan och promenerar bredvid Larry för att betrakta morgonens aktiviteter i grannbyn. Vi ser en kvinna värma bröd på en stenplatta, ett äldre par som samlar ihop sina getter, binder ihop dem på löpande band och mjölkar dem en efter en. När de är färdiga bjuds vi in till deras tält för en kopp te. Den gamle mannen, Tundup Tsering, drar sitt radband genom fingrarna medan hans fru förbereder teet och berättar för oss att de flyttar 12-13 gånger om året, även när bergen är täckta av snö.
Det är en betungande tillvaro men en han tänker behålla. ”Vi har självständighet”, säger han men vi noterar att han äger en fastighet i Leh och har förmodligen, till skillnad från de flesta nomader, möjlighet att välja. ”Vi stannar här för att det är vårt hem.” Senare under eftermiddagen leder Larry oss upp för ett av skifferbergen för att komma ytterligare 213 meter högre upp. Jag suger i mig den tomma luften och sätter mig på en sten för att blicka ut över de magnifika bergen som glänser i solen. Det är svårt att tröttna på Himalayas otroliga skönhet.
Ett trettiotal meter ovanför oss fortsätter nomaderna låta sin djur beta och utnyttjar varenda sekund av dagsljus innan natten börjar falla. Medan ljuset försvinner börjar vi alla ta oss nedför berget tillbaka till lägret där temperaturen har sjunkit avsevärt. Det är utmanande för de som är ovana vid att tälta i bergen. För Changpafolket är det en helt vanlig höstkväll.
Nat ten är tiden då vargarna jagar och nomadernas främsta oro är att säker – ställa att deras djur klarar sig till morgonen. Vissa vallar in getterna och jakarna i stenfållor medan andra gör som de gör med allt annat här i livet, de hoppas helt enkelt på det bästa. Det är inte vad jag är van vid eller kommer att vänja mig vid då jag vet att det är min sista natt på denna skoningslösa plats.
Och så är jag tillbaka i New Delhi, en av städerna som personifierar det moderna Indien där luftföroreningarna är så tjocka att du knappt kan se solen. Det är en stark kontrast mot den plats jag precis återvänt ifrån där solen är starkt lysande, bergen skarpa och luften uppfriskande och oförstörd. Ladakh är inte det Indien du tror dig känna till. Men att köra genom de imponerande landskapen, att träffa dess folk och att andas in den tunna iskalla luften gör det till det Indien du aldrig kommer att glömma.
Text: Mary Holland
