Letar du efter någonstans svalt och mörkt att förvara ditt vin?
Glöm källaren och bege dig istället till havet.
En lördagsmorgon för inte så länge sedan begav sig två väldigt olika båtar ut från hamnen i Santa Barbara med samma mål i sikte två kilometer från kusten. Ombord på en 85-fots katamaran med etsade fönster och en polerad bar i ädelträ fanns en blandad gästlista bestående av eleganta lokalbor och stilfulla LA-typer klädda i limited-edition-kollektioner. Den andra, en kommersiell fiskebåt, hade lastats med utrustning och ett gäng dykare i tjocka våtdräkter. Mannen som ledde dyklaget var Emanuele Azzaretto, som tillsammans med Jordane Andrieu och Todd Hahn grundade Ocean Fathoms, ett bolag som under det senaste året hade ägnat sig åt att lagra 1 800 flaskor 2016 Santa Ynez Sangiovese på ett djup på 70 meter i havet utanför Kalifornien. När flaskorna väl hade återhämtats (inte utan vissa svårigheter) bjöds gästerna på katamaranen på en ovanlig provning där flaskor från samma årgång jämfördes. Några hade lagrats enligt tradition, andra hade lämnats i de mörka, kalla vattnen som Ocean Fathoms kallar ”naturens perfekta källare”.
Fenomenet har egentligen funnits sedan de första skeppsvraken men den har nyligen fångat intresset av vinvärlden när hundratals flaskor champagne återfanns i ett närmare 200 år gammalt vrak i Östersjön 2010. Många såldes på auktion för rekorddyra summor; en enda flaska Veuve Clicquot såldes av Acker Merrall & Condit för USD 43 630. Och även om lagrandet av vin i havet må vara något av nyhetens behag så är det inte helt ovanligt. Under en provning av ett av deras skeppsvraksviner 2014 inspirerades Veuve Clicquot att skapa sin ”Cellar in the Sea Program” där champagner lagras i Östersjön på 55 meters djup i en specialdesignad behållare som döpts till ”Aland Vault”. Och för inte så länge sedan tog den patagoniska vingården Wapisa i Argentina upp 1 500 magnumflaskor Malbec. Den uppenbara frågan är så klart: ”Hur smakar de?” Waipsas ägare Patricia Ortiz beskriver hennes nedsänkta vin som ”rundare, mer elegant och med fräschare frukt”. Azzaretto, som sänkte sina första flaskor 2015, är lika övertygad som Ocean Fathoms partner Rajat Parr, en sommelier och vinmakare vars första upplevelse med havslagrade viner var när han sålde en flaska 1907 Heidsieck Monopole Gout Americain (som återfanns på ett annat skeppsvrak) för USD 4 700 när han arbetade på restaurangen Michael Mina i San Francisco. Gällande vinet minns han: ”Aciditeten var välbevarad och överlag så var det ett förvånansvärt livfullt vin.” Vinexperten och författaren Mark Oldman erkänner att han var skeptisk när han bjöds in för att prova en havslagrad cuvée hos Leclerc Briant i Épernay i Frankrike. ”Jag var inte säker på att det skulle ha en annan personlighet än deras övriga champagner, men det hade den,” säger han och tillägger att vinernas syrliga ”livskraft” övertygade honom att ta med sig flera flaskor hem till USA.
Och sammantaget sett bland gästerna på Ocean Fathoms event i Santa Barbara så uttrycktes det en skillnad: det havslagrade vinet tycktes ljusare, fruktigare. Troligtvis på grund av bristen på oxidering, det finns inget syre som kan sippra in i flaskorna som lagras på havets botten, vilket över tiden kan skapa fräscha, fruktiga aromer av en mer bakad karaktär. Azzaretto tror också att den hydrostatiska strömmen som kommer av att vattnet är i konstant rörelse har en fördelaktig effekt på vinet. Men att lagra under ytan är dyrt och svårt. Även om Ocean Fathom till slut lyckades återhämta sina viner i Santa Barbara så försenades det stora avslöjandet när burarna skulle tas upp från havet på grund av de stora vågorna. Men trots det så är processerna som används av Wapisa, Ocean Fathoms, Veuve Clicquot och andra så klart bättre än ett alternativ: se dem som ett sätt att uppleva så kallade ”skeppsvraksviner” utan skeppsvraket.
Av: Korinne Munson
