Från rymdkonditionering och neuroakustisk terapi till naturbad och andningsträning – Robb Report utforskar de senaste framsten inom wellness.
DEN EUROPEISKA DETOXEN
Jag är täckt av grön lera och står halvnaken i slangrummet. En glasögonprydd sköterska i vita Crocs sprutar en vattenstråle på mig, tillräckligt kraftfull för att släcka en brand med högsta larmnivå. Bridget sköljer inte bara av mig: den här processen är utformad för att stimulera min kropps meridianer, som en akupunktursession, men trycket är så högt att det gör ont.
Det är bara dag två av min veckolånga detox och mitt tålamod är redan på upphällningen. Kanske är det min hungerinducerade huvudvärk som gör mig paranoid. Kanske är det lukten av vegetabilisk lera som smälter samman med maskrosrotsteets barkiga jordighet och fortfarande sitter kvar i näsborrarna, som orsakar hallucinationer. Vad det än är tror att jag ser en glimt av skadeglädje i Bridgets ögon.
Även om jag ibland känner mig som om jag har kastats in i en dystopisk film, är jag faktiskt på en schweizisk anläggning som heter Chenot Palace Weggis. Det finns sedan årtionden tillbaka många Chenotspan i Italien, Grekland och på andra håll, men denna flaggskeppsanläggning vid Lucernesjön öppnade i juni 2020. Det består av ett renoverat trähotell som ursprungligen byggdes 1875, stöttat av en helt ny flygel i vitt timmer som rymmer moderna sviter och en labyrintartad, medicinsk anläggning.
Ordet ”klinik” undviks här, men alla som vill ha en gammaldags sanatorieupplevelse skulle känna sig som hemma. Slangbehandlingar är till exempel en ritual som ingår i Chenots berömda sju dagar långa, avancerade detox, kärnprogrammet som skapades på 1970-talet och anpassades med noggrann diagnostisk testning för att tillgodose varje besökares särskilda behov. Protokollet, som de andra som erbjuds här, är baserat på Chenot-metoden, utvecklad av Henri Chenot på 1970-talet för att utsöndra metaboliskt avfall och toxiner, reparera defekta vävnader och återställa hormonbalansen. Dess unika blandning av resultatbaserad vetenskap och lyxigt boende har lockat alla från Luciano Pavarotti till Naomi Campbell.
Som med varje strukturerad spa-detox är avhållsamheten det svåraste: under veckan avstår alla gäster från salt, socker, alkohol, mejeriprodukter, kött och koffein. Alla, oavsett storlek eller kön, börjar med en diet begränsad till 850 kalorier per dag, en mängd som Chenot hävdar stöder vitala kroppsfunktioner samtidigt som man främjar cellförnyelse. Som ett resultat av detta är huvudvärk vanligt och blir vanligtvis som värst runt dag två eller tre. För att citera en vän som upplevt Chenot före mig:
– Dag tre är värst. Kämpa dig igenom den.
Jag kunde nästan gissa vilken dag de andra gästerna var på. Tyskarna, fransmännen, grekerna och Hollywood-typerna, alla i beigefärgade badrockar, började sina veckor med att klaga hos personalen (som alltid tog det med ro) innan de slutligen förvandlades till små undergivna kattungar runt dag fyra. Uppenbarligen kan slangbehandlingarna få även de största egon att bli ödmjuka.
Det som imponerar mest på mig är mångfalden av medicinska tester och hur de ger mig möjlighet att förstå min kropp och dess svaga punkter. Varje gäst tilldelas en allmänläkare, en näringsläkare, en massör och en traditionell läkare i kinesisk medicin. Min vecka är upplagd enligt ett strikt schemalagt program av medicinska möten och daglig massage. Det finns även kosmetiska behandlingar om man så önskar. Men allt Chenot gör är grundat i vetenskap.
En undersökning, ett tungmetall- och mineraltest, avslöjar att jag har höga halter av kvicksilver och aluminium men att jag har lite selen, fosfor, jod och vissa vitaminer. Jag tar kosttillskott och följer en diet rik på tång och probiotika, så den här nyheten överraskar mig. Ett lungtest med spirometri avslöjar en lungkapacitet under genomsnittet, men konditionsprovet meddelar att jag har en ovanligt hög ämnesomsättning i vila – 2 414 kalorier för att vara exakt – vilket innebär att jag måste äta åtminstone så mycket varje dag bara för att gå jämnt upp. Andra tester mäter min hållning och rörelse, kärl- och artärfunktioner och bentäthet.
Slutligen identifierar ett patentskyddat biofeedback-test mina parasympatiska nivåer, vilket indikerar kroppens förmåga att stressa ner. Mina värdenär så dåliga att jag kallas till läkarmottagningen för en specialsession för att lära mig om de potentiella riskerna för mitt hjärta. Jag uppmuntras också att reglera stress med djupandnings- och meditationstekniker, som bäst utförs i anläggningens bonsaiträdgårdar. Denna information är särskilt livsförändrande för mig. Alla resultat skrivs ut så att jag kan hålla reda på saker på egen hand långt efter besöket.
En annan höjdpunkt är Chenots kroppkompositionsanalys, som bland annat bedömer förhållandet mellan två typer av fett vi alla har: det problematiska kroppsfettet, som ligger dolt runt våra organ och det subkutana fettet, som är lättare att förbränna.
– Du har tur eftersom det mesta av ditt fett är subkutant, säger min nutritionist, Maria-Anne, under vårt samtal. Många supermodeller som kommer hit verkar inte ha något fett alls, men efter testet får de veta att de har höga halter av dolt kroppsfett.
Jag tröstar mig med att veta att även supermodeller har hälsoproblem. Skadeglädjen slår till igen.
Eftersom man lever på en mycket begränsad kalorimängd avråder Chenot från för mycket träning under den avancerade detoxen. Detta är inget bootcamp. Ändå simmar jag i sjön varje dag, och jag provar några av Chenots fitnesskurser, bland dem antigravitations-löpband och vattengympa, båda idealiska för mina generation X-knän. Min tränare hjälper mig att mäta min aerobic-tröskel, som används för att bestämma min optimala hjärtfrekvens för att bränna fett i högintensiv intervallträning, information jag fortfarande använder på gymmet flera månader senare. Och en kväll kliver jag försiktigt in i den 75-gradiga värmen i kryoterapikammaren, som påstås förbättra sömnen och lindra ömma leder, men det gör inte mycket för att hjälpa mig med något av det.
Under veckan testar jag en handfull andra ovanliga, toppmoderna behandlingar. Jag tillbringar 30 minuter i ett mörkt rum med hörlurar för att uppleva neuroakustisk terapi, som använder sig av hörselsignaler för att minska det autonoma nervsystemets kamp eller flykt-läge och höja de parasympatiska nivåerna. Det sägs lugna kroppen till djup avkoppling, men jag känner mig mer irriterad efteråt. Jag provar också fotobiomodulationstester, en form av fokuserad laserljusterapi som visar exakt var kroppen upplever inflammation, och det är trevligt att se en exakt bild av min kropps stressade områden. Chenot har till och med ett internt labb där man forskar på och utvecklar högt specialiserade behandlingar för en individs specifika genetiska sammansättning.
Om det låter skrämmande att göra alla dessa bedömningar på i stort sett tom mage, kan jag berätta att begränsade kalorier i alla fall inte betyder tråkig mat. Chenots veganska kök är fantastiskt. Rätterna är små men vackert utsmyckade och presenterade, och lägger stor vikt vid färger, smaker och texturer. De skänker också ett djupt välbefinnande. Varianter av lasagne, sushi, gnocchi, risotto, ravioli och aubergineparmesan är beroende av nötkrämer och ersättningar för traditionell pasta för att säkerställa att maten är utsökt och statistiskt icke-reaktiv, och kommer enligt ryktet mindre sannolikt att orsaka inflammation eller matsmältningsproblem. Kockar och nutritionister väljer ingredienser som lurar kroppen att tro att den fastar trots att jag fortsätter att äta små måltider. Jag har till och med försökt återskapa några av rätterna hemma efter en vecka med kraftig mat och dryck.
Jag checkar ut dag sju med en förnyad känsla för min kropp och dess förmåga att läka sig själv. Och jag är full av en fokuserad, ungdomlig energi som jag inte känt sedan innan smartphones tog över världen. Jag har till och med gått ner fem kilo.
För att citera en vän som upplevt Chenot före mig; ”Dag tre är värst. Kämpa dig igenom den.”
Men den viktigaste frågan: Lyckades jag hålla den vikten? Inte riktigt. Jag gick upp ett kilo igen följande månad när Schweiz, där jag bor, återgick till semi-lockdown. Men jag har lyckats hålla resten borta i flera månader. Jag förstår nu hur man bränner kalorier bättre genom att optimera maten man äter och hur man slappnar av på ett mer intelligent sätt. Jag har också fått bättre förståelse för hur min egen kropp fungerar och känner igen varningssignalerna tidigare, inklusive att uppmärksamma mina stressnivåer och se till att jag får rätt mängd mat, varken mer eller mindre. Jag har tagit till mig Chenot-metoden. Och då och då unnar jag mig fortfarande en kopp maskroste.
Text: Adam H. Graham
–
MALIBU MÖTER ITALIEN
Leden höjer sig över frilagda rötter mellan mosstäckta kalkstensklippor. Solen letar sig ner och bildar fläckar på vägen mellan ek- och bokträd. På en högt belägen äng fladdrar en liten blå fjäril mellan gula, vita och lila vildblommor. En svag bris svalkar min varma hud. Allt är bra, mycket bra. Förutom att jag är hungrig.
Jag har kommit till Italien för att vandra, äta god mat, kanske ägna mig åt viss reflektion medan jag skämmer bort mig, och – motsägelsefullt nog för en italiensk semester – kanske går ner några kilo.
I över ett decennium har The Ranch i Malibu, Kalifornien, ägnat sig åt att låta sina gäster återfå kontakten med sig själva och med naturen i lika stor utsträckning. Ett program bestående av fyra timmars daglig vandring, träningspass, massage, yoga och en växtbaserad diet, gör att folk reser därifrån på gott humör och nedbantade. Och nu förgrenar sig ranchen. Till Italien. (En tredje anläggning kommer att öppna i Hudson Valley, New York, nästa år.) Medan moderskeppet ligger i en egen värld på ett expansivt, fristående campus som ligger på en höjd ovanför Stilla havet, är den italienska versionen belägen i det 102 rum stora Palazzo Fiuggi, 50 minuters bilresa från Rom i denna bergsby som är känd för sina hälsobringande källor.
Jag blir mött av Eduardo. Snabb och med en insiktsfull nickning förkroppsligar han hotellets iögonfallande blandning av överflöd och underförstått behov av diskretion.
– Vi på hotellet vänder oss till stor del mot en rysk målgrupp, förklarar han. Åtminstone gjorde vi det, före kriget.
Mitt välutrustade rum vetter mot de gamla kvarteren i Fiuggi husen ser ut att ha hällts ut nedför kullen utanför mitt fönster.
– Njut av ranchupplevelsen, och om det finns något vi på hotellet kan göra… säger Eduardo och bugar nästan.
Nere i ranchens hörn av palatset hittar jag amerikaner, européer, några kanadensare och en grupp saudier som samlats. Flera är Ranch Malibu-veteraner (spaet har mer än 50 procent återkommande gäster). Under nästa vecka kommer 23 av oss att äta tre måltider om dagen, vandra och ha träningspass tillsammans. Min rädsla för sådan påtvingad intimitet avtar snabbt när de som söker sitt eget utrymme lämnas att sysselsätta sig själva, medan de mer sällskapliga dras till varandra – båda inställningarna är lika välkomna. Jag är mycket förtjust i att vandra och älskar Italien, men jag är varken någon ”spa junkie” eller vegetarian, så jag inleder veckan med försiktig optimism.
Dagens fokus är morgonvandringen. Efter ett stretchpass klockan sex på morgonen, följt av en liten skål med hemlagad granola och mandelmjölk, ger vi oss ut i spåret. Att ranchen har Apenninerna att låta oss vandra i hjälper. Varje morgon tar en ny väg oss genom bokskogar till högt belägna utkiksplatser med namn som Porta del Paradiso, eller över romerska broar och längs stranden av Fiume Aniene, eller ner den gamla pilgrimsvägen Cammino di San Benedetto, innan vi får svala, lavendelindränkta handdukar för att torka bort den italienska svetten med.
Medan den tvärkulturella upplevelsen ibland anstränger sig för att passa in, som när New Age-fraser som kanske lämpar sig bättre för södra Kaliforniens DNA påtvingas en italiensk känslighet, fungerar programmet bäst när det finns plats för både ranchens varumärkesmedvetna, hälsomedvetna precision och italiensk hängivenhet till la dolce vita. Den gröna minestronesoppan smakar lika tillfredsställande som den renar, och den rödbetsfyllda boveteraviolin är lika smakfull som lätt.
Det tar mig hela veckan att ta mig igenom palatsets tre pooler, saltrum (när jag frågar får jag höra att det är för att behandla inflammation), infraröd bastu (för ännu mer inflammation), ångbad och torrbastu, flera avsvalkningspooler, hydroterapi och thalassopooler, utan tid att ens överväga mängden personliga tjänster som erbjuds på spaet förutom min dagliga eftermiddagsmassage.
Efter middagen den sista kvällen smyger jag ut genom palatsets portar, nerför backen och in i staden. Italienarna småpratar på gatan och smuttar på drinkar på uteserveringar under cypresserna medan barnen springer omkring dem. Någonstans hörs ett dragspel. På en belle epoque-restaurang, vars dörrar öppnats och släpper in kvällsluften, ger jag efter för frestelsen och hänger mig åt den bästa gelato jag någonsin ätit, innan jag klättrar tillbaka uppför backen och känner mig bara marginellt som en berusad tonåring som smitit ut trots utegångsförbud.
Känslan av kulturell whiplash framkallad av den säregna hybriden av södra Kaliforniens mindful-hälsochic mitt i italiensk laissez faire-stadskultur, samtidigt som den är insvept i ryskinspirerad lyx, avtar aldrig riktigt, men Ranch Italy håller vad det lovat. De flesta gäster går ner mellan tre och sex procent av sin kroppsvikt under en veckas vistelse, och jag är två kilo lättare när jag reser hem. Försök säga det om någon annan resa till Italien.
Text: Andrew McCarthy
–
AUGUSTEN BURROUGHS- METODEN
Det finns olycklig barndom, och sedan finns det olycklig barndom. Augusten Burroughs känner väl till hur det är. Hans bästsäljande bok som blev film, Running With Scissors, återger på ett strålande och, hur konstigt det än låter, underhållande sätt om minnena av hans mamma som dumpade honom hemma hos sin instabila psykiatriker, där den udda samlingen av invånare också inkluderade en pedofil som bodde i ett skjul på bakgården.
Men, i det första av flera telefonsamtal i våras, berättade Burroughs att hans mål med att sätta sitt upprörande förflutna på pränt, åtminstone till en början, inte var att bli en publicerad författare. Han säger att han bara ville ”laga sig själv.” Att skriva ner allt – övergivandet, de sexuella övergreppen, försummelsen – gjorde det möjligt för honom att förstå vad som hade hänt och sedan gå vidare.
– Det satte bokstavligen transformationens kraft i mina egna händer, säger han.
(Familjemedlemmar till psykiatrikern, som förlorade sin legitimation, ifrågasatte sanningshalten i många av bokens anekdoter. Deras tvist med Burroughs och hans förläggare avgjordes till sist i rätten.)
Åtta volymer senare lägger Burroughs nu sin energi på att hjälpa andra att bearbeta trauman, missbruk eller depression med en metod som han har varumärkesskyddat som fokusinriktat skrivande.
– Det är inte skrivande som är tänkt att läsas, konstaterar han. Det är en tankeprocess man går igenom.
På Five Foxes, ett wellness-retreat som öppnade i juli i det skogklädda och idylliska Connecticut och drivs av det etablerade privata rehabföretaget Privé-Swiss, kommer Burroughs att locka klienterna att gräva djupt och sedan hitta ett sätt att acceptera vad som har hänt och använda lärdomarna till något bra.
– Kunskap kan bekämpa det invanda, tanklösa och destruktiva beteendet, säger han.
Innan Five Foxes öppnar går Burroughs med på att coacha mig genom en förkortad version via telefon. Steg ett: Utför en daglig, 10 minuter lång skrivövning i form av inre monolog eller ”medvetandeström”.
– Skriv så fort du bara kan, instruerar han. Du får inte pausa för ett ögonblick, inte korrigera ett enda stavfel eller tangentbordsmiss, inte fundera över skiljetecken eller vilket ord du ska använda, inte tänka på hur du kan formulera dina tankar bättre.
Dessa snabba sessioner är inte riktigt dagboksskrivande, även om det kan finnas viss överlappning, utan ska snarare ses både som en övning för att göra det lättare för personer som vanligen inte skriver att komma in i vanan, samt som en första sondering av gästens bekymmer, ett slags strukturerad mindfulness.
– Jag uppmuntrar starkt människor att dela det med mig så jag kan nollställa det område de behöver fokusera på – det är den ”riktade” delen, säger Burroughs och kallar det en ”samarbetsprocess.”
Vissa klienter tar också med sig skrivövningarna till sina ordinarie terapeuter.
– Det är ett lysande komplement till traditionell terapi eftersom det ger terapeuten ett bra pappersspår.
Som terapi-novis bestämmer jag mig för att undersöka ett förhållande som har skadats illa och kanske inte går att reparera. Eftersom jag är professionell författare föreslår Burroughs under vårt andra samtal att jag ska hoppa till en senare punkt och skriva ett brev till den här personen – som jag kallar Alex – inte med avsikt att någonsin skicka det, utan som ett sätt att undersöka hur Alex har skadat mig. Jag tillbringar helgen med att fundera och försöka uttrycka mina tilltufsade känslor.
Vid vårt nästa samtal läser jag upp mitt brev för Burroughs.
– Det är utmärkt, säger han, det finns mycket att titta på.
Han noterar sedan skarpsinnigt att även om uppdraget var att skriva ett brev till Alex, är det slående är att redan det fjärde ordet namnger Alex make, Jordan. Vi diskuterar hur Jordan har blivit en kil mellan Alex och mig. Han påpekar också att jag använder ”mjuka ord” – ”idiot”, ”dörrmatta” – som han avfärdar som lättja.
– På rent vardagsspråk vet vi alla vad du menar, säger han. Men vi måste definiera de beteenden du har sett.
Burroughs noterar att Jordan tar det mesta av utrymmet i brevet, och lyfter tanken på att skriva ett andra brev, specifikt till honom.
– Jag petar och snokar, säger Bur- roughs. Det handlar om att komma till den absoluta botten, den objektiva sanningen, om vad som hänt dig. Först då kan klienten nå målet: integration, alltså att ”äga det.”
Det handlar om att komma till den absoluta botten, den objektiva sanningen, om vad som hänt dig.
Med hänvisning till det sexuella övergrepp han utsattes för som barn förklarar han:
– Vad det innebär att integrera detta är att acceptera att vi alla är hus byggda av tegel och varje enskild tegelsten är avgörande för strukturen. Den tegelsten som representerar övergreppet och som du vill plocka ut, får du inte plocka ut. Vi får inte förändra det förflutna på något sätt, eller i någon form, oavsett hur hemskt det är. Så vi måste acceptera fullt ut att ja, det hände. Då måste vi äga det, och genom att äga det menar jag: ”Detta har förändrat mig. Vilken ny kunskap har jag fått? Vilken gåva har jag stoppat undan i traumats gömmor?” I mitt fall hade jag redan instinktivt hittat ett sätt att ”återvinna” min skada genom att lära mina döttrar att vårda och prioritera varandra och deras relation, vilket gav mig en viss tröst och till och med lite stolthet.
I hans fall är gåvan utvecklandet av detta skrivverktyg för att hjälpa andra. – Jag är väldigt bra på att vara användbar för människor, säger han. Jag kan inte bry mig mindre om att bli författare nu.
Text: Julie Belcove
–
EN ISKALL UTMANING
Jag hackar tänder, Enya spelas på högsta volym och jag tror att jag ska dö. Så här börjar jag en av signaturbehandlingarna på Remedy Place i Los Angeles, isbadsstudion, vilket kan beskrivas som att ”sitta i 3-gradigt vatten i upp till sex minuter” (och betala för det, dessutom). Det är inte så mycket en traditionell zen-spaupplevelse som ett sadomasochistiskt test för att se hur långt människor kan driva sig själva med fysisk förbättring som mål. Överraskning: jag älskar det. Grundaren Jonathan Leary är kiropraktor och kallar lokalen, som öppnade i slutet av 2019 och öppnar en ny anläggning i New York i september, för ”världens första sociala hälsoklubb.” (Tänk Soho House med vitamindropp.) ”Kurerna” syftar till att återuppliva din kropp från livets besvär – hyperbariska kammare pumpar dig full av syre för att vända åldrandet, medan infraröda bastur hjälper till att spola ut metaller och andra uppsamlade gifter – allt i en elegant miljö.
Så varför välja det minst sexiga, mest aggressiva objektet på menyn? Det finns växande evidens (publicerad i bland annat North American Journal of Medical Sciences and Sports Medicine) för att glaciala temperaturer kan försätta nervsystemet i ett slags omstartsläge, med påstådda fördelar, bland annat förbättrad sömn och cirkulation, en dopaminökning och även en period av ökad fettförbränning. En del av framgången beror på själva genomförandet. Remedy Places Instagram- och TikTok-flöden är fyllda med videor med människor som dyker ner i iskallt vatten, chocken i deras ansikten är lika underhållande som den livliga musiken som lagts till klippen. Inte för att hypen gör det mindre effektivt.
– I kallt vatten drar alla dina blodkärl ihop sig, och när du kommer ut öppnas de upp och blodet flödar tillbaka till ytan, säger Leary till Robb Report. Sammandragningen och avslappningen av alla muskler i kroppen är i princip ett internt träningspass.
Det finns en primitiv attraktion som hjälper till att förklara traditionen med så kallade isbjörnsdyk överallt från Brooklyn till Brightons stränder i Storbritannien.
Det är otroligt hur kraftfull din kropp är och vad du kan träna den att göra med hjälp av rätt tankesätt.
– Den första känslan är obekväm, men den naturliga kicken du får efteråt är bara så värt det, tillägger Leary. Det är otroligt hur kraftfull din kropp är och vad du kan träna den att göra med hjälp av rätt tankesätt.
Proceduren börjar med tio minuters väglett, ”holotropiskt andningsarbete”, som gästerna utför i ett mörkt rum under en mysig filt till ljudcoaching levererad via hörlurar. Leary skapade den här delen kring data från Journal of Alternative and Complementary Medicine och från andra håll, vilket tyder på att du, genom att behärska grundläggande andning, kan kontrollera ditt nervsystem och dina reaktioner på yttre stimuli: sinne över materia.
Det ultimata testet av detta koncept kommer när du klär av dig och sjunker ner i ett litet svart badkar. Upplevelsen är chockerande. Dina sinnen drabbas av kaos, som om du har kortslutit. En tränare som heter Fleur Saville finns i närheten för att spela inspirerande/distraherande musik (därav Enyas ”Orinoco Flow” och ”Sail Away”) och hejar mig på. Jag är helt bedövad och försöker fokusera på hennes skrikande uppmuntran ovanför den gungande musiken.
Då kommer jag ihåg att jag kan reglera andningen, det enda jag kan använda för att avleda min hjärna från kylan. Den intensiva kylan börjar kännas som värme. Slumpmässiga minnen fortsätter att dyka upp, och jag hummar och vokaliserar okontrollerbart.
Det är ansträngande, men också roligt.
– Hur länge har jag varit här inne? frågar jag efter ett tag.
– Vad är ens tid? sjunger Saville tillbaka.
Jag skrattar och fortsätter andas. De sex minuterna känns som en evighet i ögonblicket, men en timme senare är obehaget bara ett minne. Jag mår bra efteråt och energin flödar under resten av dagen. Det mest spännande är att jag känner att jag har snuddat vid tröskeln till den plats där sinne och kropp möts, att genom att driva min kroppsliga form till en sådan extrem nivå kan jag ha fått tillgång till någon outnyttjad del av mitt metafysiska jag. Kan vanligt, kallt vatten vara nyckeln till att låsa upp sin dolda potential? Meningarna är fortfarande delade i frågan, men jag skulle gärna prova igen. Men nästa gång vill jag lyssna på Beyoncé.
Text: Max Berlinger
–
MODER NATUR VET BÄST
Kallt vatten sipprar över min högra hand och skickar en uppfriskande rysning genom min kropp. Mina ögon är slutna, handflatorna pressas platt mot den mossiga granitväggen i ett långsamt vattenfall. Den friska morgonluften luktar levande med jordnära dofter som strömmar upp från den fuktiga jorden, de daggiga ormbunkarna och tallarna som höjer sig ovanför mig. En strimma av solljus bryter igenom trädkronorna och får mina ögonlock att flimra. Jag kikar med ena ögat och noterar hur ljuset sprider sig nedför den omgivande ravinen och lyser upp granittornen som en naturlig katedral. Min skogsbadguide avbryter mina dagdrömmar.
– Vad vill naturen säga oss? frågar hon retoriskt.
På Future Found Sanctuary, en regenerativ retreat undangömd vid foten av Taffelberget i Kapstaden, är upplevelser som den här utformade för att hjälpa dig att sakta ner – vilket inte är min starka sida. Jag har rest till Kapstaden varje år under nästan ett helt decennium för att delta i en årlig turismkonferens. Förr gav jag mig ut på större äventyr: kitesurfing på Madagaskar, vandringssafari i Zimbabwe.
Men pandemin fick mig att inse hur mycket min kropp och själ längtade efter vila. När världen långsamt öppnades igen gick min takt från 0 till 100, och våren 2022 var jag både överväldigad och stressad. Så i år bokade jag en vistelse här på tre dagar och två nätter. Om jag inte kunde koppla av i de vidsträckta landskapen i den afrikanska bushen, skulle då detta bli annorlunda, undrade jag?
Anläggningen på nästan tre hektar var ursprungligen hem åt den amerikanske affärsmannen Jim Brett, tidigare VD för J. Crew. Mellan en rad krävande jobb och livet i New York City längtade Brett efter att få tillbringa tid i naturen och förvärvade därför marken 2014. Den rika miljön öppnade hans ögon för en livstakt mer i samklang med jordens naturliga rytmer – stiga upp i gryningen, varva ner vid solnedgången. För att dela sin erfarenhet med andra byggde han en andra villa plus ett spa och öppnade anläggningen för allmänheten i slutet av 2021.
Nästa år kommer Future Found att börja med gruppretreater med olika teman. Men för närvarande är varje vistelse skräddarsydd och bygger på visdomen från ett team av experter, inklusive en ljudterapeut, en andedräktsguru och University of Cape Towns chefsforskare i sömnvetenskap, Dale Rae, Ph.D. Utifrån en e-postkonversation om min stress och trötthet skapade Romy Paull, resortens hälsochef, en plan med utgångspunkt i vila, näring och omställning av kropp och själ.
Tre dagar är inte lång tid när det handlar om transformation. Spänningen rinner av mina muskler under en återställande yinyoga-session, men mitt sinne rusar fortfarande. Jag stannar kvar på min matta för en ljudbadsceremoni, ett koncept som är ännu konstigare än skogsbad och som till min besvikelse inte involverar något badkar. Instruktören sitter på en fårskinnsmatta framför ett dussin skålar av kvarts. Stämningen känns lite sektliknande, men när hon börjar rotera en klubba runt kanterna av varje skål, vaggas min hjärna till ett djupt återställande tillstånd med hjälp av de melodiska tonerna. Jag känner att mitt nervsystem går ner från ”kämpa eller fly” till ”vila och reflektera”-läge.
Min andra dag stiger jag upp före soluppgången för skogsbadssessionen. Paull gick en sexmånaders certifieringskurs i biomimetik där hon tränade på att hitta lärdomar i naturen som kan appliceras på mänskliga framsteg. (För skeptiker omfattar de verkliga resultaten av denna praxis kardborreband, baserat på kardborrar.) Hon uppmuntrar mig att göra detsamma genom att notera att fulvinsyror, som skapar mikrobiomrik skogsmark, också har visat sig stödja tarmhälsa. Jag oroar mig för att hon kommer att be mig att äta jord, men lyckligtvis är min morgon fokuserad på hur träden är planetens lungor och varför vi borde ägna mer uppmärksamhet åt kvaliteten på våra andetag.
Samma eftermiddagen deltar jag i en lektion om medveten andning. Vi andas utan att tänka varje dag, men att kraftfullt andas in och andas ut i 75 minuter utan avbrott kräver allvarliga ansträngningar och får mig att känna mig härligt hög. Senare blir jag mer bekant med jorden under en rasulbehandling. Jag går in i ett ångrum och applicerar en saltskrubb, sköljer sedan och breder sedan ett lager tjock lera över hud och hår. Leran hårdnar, och en örtinfunderad ånga fördunklar rummet. Jag kopplar av i dofterna av eukalyptus och lavendel och efter 25 minuter sköljs jag ren av ett ”regn” från taket, och min hud är babylen.
Min sista kväll bjuds jag på en fyra-rättersmiddag i healingträdgården. Medan jag smuttar på en cocktail gjord av lokal botanisk gin och sceletium (en inhemsk suckulent som San-folken i området använder som humörförstärkare), lär jag mig att fläta endemiska buskar till en botanisk krona. Vi äter i tystnad, förutom Paulls tillfälliga uppmaningar att uppleva maten genom alla våra fem sinnen. Under första halvan av måltiden är jag akut medveten om det höga krasande ljudet som åtföljer varje tugga sparris. Jag får flashbacks till barndomsstraff vid middagsbordet. Vid huvudrätten hör jag fågelsång snarare än ljudet av mitt tuggande och det känns avslappnande, snarare än besvärligt, att förlora mig i smakerna av min mat utan att behöva kallprata.
Jag reser därifrån nästa eftermiddag och upplever en känsla av förnyelse och lugn som jag inte skulle ha fått av några solovandringar uppför Taffelberget. Den meditativa tiden i naturen, ompysslandet och de ekologiska måltiderna har alla hjälpt till, men vändpunkten var Paulls milda vägledning för att få mig att tona in på omgivningarna. Alla kurer jag behövde fanns precis framför mig – jag var helt enkelt tvungen att titta och lyssna.
Text: Jen Murphy
–
RYMDKADETT
När Jim Kitchen flög ut i rymden på Blue Origins fjärde uppskjutning med mänsklig besättning i mars var han i mycket bättre form än före- taget krävde. Kitchen är strategi- och entreprenörskapsprofessor vid University of North Carolina i Chapel Hill — men det faktum att han är akademiker hindrade honom inte från att träna som en idrottsman. Han tillbringade de tio månaderna innan med att förbereda sig för tiominutersflygningen, däribland genom crosstraining med boxning och tyngdlyftning. Han förberedde sig också för ett åtta mil långt ultramarathon, genom att springa så mycket som sex mil om dagen under den sista månaden.
– Jag sprang någonstans runt 200 mil totalt, säger Kitchen.
Varför?
– Det sista jag ville var att bli diskvalificerad eftersom jag var olämplig, säger han.
Robb Report pratade med äventyraren om hans besatthet av rymden och hur man genom att överskrida sina gränser på gymmet kan lyckas nå bortom den här världen.
RR: Hur länge har du velat bli astronaut?
JK: Sedan jag var sex år. Jag såg Apollo 11-uppskjutningen tillsammans med min mamma 1969 och visste att det var det jag ville göra. Jag blev entreprenör istället, men jag var fast besluten att ta mig ut i rymden på något sätt. Jag gav mig ut på en 30 år lång resa där jag besökte alla 193 länder som erkänts av FN. 2019, efter det 193:e landet, tänkte jag för mig själv: ”Vart går min nästa resa?”
RR: Rymden?
JK: Jag visste att jag var tvungen att hitta mitt eget sätt att göra en rymdresa. Jag gjorde en audition för en realityshow men blev inte antagen. Jag var en av tiotusentals sökande till den suborbitala SpaceX Inspiration4-turen runt jorden förra året men kom inte med bland de utvalda.
RR: Men du fortsatte att försöka?
JK: Jag kunde ha fått bli en av de första 600 passagerarna med Virgin Galactic, men jag ville inte vänta. Sedan tog jag kontakt via LinkedIn med någon från Blue Origin. Jag mailade honom omkring 20 gånger – tjatade helt enkelt på honom – och i nästa sekund var jag med på marsuppskjutningen.
RR: Hur förberedde du dig för det fysiskt?
JK: 2021 började jag träna för detta ultramarathon. Jag är löpare och har sprungit över 20 marathonlopp, men jag ökade på löpträningen inför rymdresan. Förutom långdistans körde jag spårpass, mellan 400 och 800 meter. Jag ägnade mig även åt crosstraining för överkropp och hjärt-kärlstyrka genom tyngdlyftning och boxning två dagar i veckan.
Vi lärde oss samma andningstekniker som stridspiloter använder för att undvika att bli desorienterade. Det sista jag ville göra var att svimma.
RR: Hjälpte det?
JK: Ja, även om Blue Origin turen var mer intensiv än jag trodde den skulle vara. När vi lyfte och nådde 3,5 G gjorde raketen en liten sväng och lutade, vilket trasslade till det med mitt vestibulära system. Jag märkte även att uppstigningen var lite mer utmanande än nedstigningen, där vi översteg 5 G. Jag hade upplevt 6,2 G under en NASTAR-utbildning, men det var ännu mer intensivt än så. [Redaktörens anmärk- ning: National Aerospace Training and Research Center är den första Federal Aviation Administration-godkända kommersiella rymdflygskolan.]
RR: Vänta, gick du alltså en rymdförberedande kurs?
JK: Det var en två dagars suborbital rymdkurs, som omfattade träning och flygning i en specialdesignad centrifug. Kursen hjälper dig att förstå hur flygningen kommer att se ut och hur du kan motverka utmaningarna. Det var till hjälp eftersom vi lärde oss samma andningstekniker som stridspiloter använder för att undvika att bli desorienterade. Det sista jag ville göra var att svimma. Jag andades bra och njöt verkligen av utsikten där uppifrån.
RR: Låter som en bra förutsättning.
JK: Man behöver inte göra det, men jag skulle rekommendera det. Jag gjorde också paraboliska flygningar, vilket var bra eftersom jag fick reda på hur nollgravitation känns innan jag hamnade i rymden. Alla på de paraboliska flygningarna blev sjuka. Jag blev inte sjuk alls.
RR: Vill du åka igen?
JK: Min dröm är att besöka den internationella rymdstationen. Jag har varit i alla länder som FN erkänner, och jag vill se alltihop från rymden, bara utan gränser. Problemet är att jag inte har 55 miljoner dollar att avsätta till det. Men när du får smak på det vill du ha mycket mer. Det är därför det är viktigt för mig att hålla mig i ”rymdform” genom att träna två gånger om dagen och äta rätt. Jag hoppas att jag en dag kan komma ut i omloppsbana.
Text: Michael Verdon
