Vi får privilegiet att träffa ballerinan och ikonen Anneli Alhanko som berättar om sitt liv, vad som krävs för att bli balettdansös och om skolan hon har startat för att föra sin konstform vidare.
Jag kliver innanför dörrarna på Base23 sent på fredag eftermiddag när mörkret redan börjat lägga sig över stan. Från en folktom, tyst gata utanför möts jag på insidan av en energi, aktivitet och glädje som nästan går att ta på och som leder mig vidare in och nedför trappan till en värld av tåspetsskor, tights och benvärmare. Jag har blivit inbjuden att se på när eleverna tränar hos Alhanko Academy of Ballet, och sällan har jag blivit så imponerad av nivån av dedikation och koncentration som jag möts av. Men jag förekommer mig själv. Låt mig börja om. Jag stiger in på ett café på Östermalm. Jag ska träffa en ikon. En legend inom baletten. Och det är inte utan en viss vördnad som jag presenterar mig för Anneli Alhanko, Prima Ballerina Assoluta. Men knappt har jag hunnit sätta mig ner innan jag slappnar av och snabbt inser att detta kommer bli en av de trevligaste intervjuer jag någonsin gjort.
Anneli föddes i Bogota, Colombia där hennes pappa var finsk diplomat men flyttade hem till Bromma vid fyra års ålder. Hon var redan en blyg liten flicka, men under en kommande jul i Sverige blev hon så rädd för jultomten att hon blev än mer inbunden och skygg. Baletten kom att bli räddningen. Men det var inte kärlek vid första ögonkastet som man kan tro. Annelis mamma tog med henne till tre olika skolor där hon vägrade ens att gå innanför dörren. Det var inte förrän hon träffade Brita af Geijerstam som ”bara lät henne vara” som världens kanske mest kända danskarriär tog sin början.
Anneli har studerat på de bästa skolorna i världen i Stockholm, S:t Petersburg, New York, Monaco, London, Paris och Helsingfors. Hon har stått på världens förnämsta scener, dansande balettens mest eftertraktade och åtråvärda roller. Hon blev soloist på Kungliga Operans Balett 1973, och 1976 utsågs hon till deras yngsta premiärdansare genom tiderna, bara 23 år gammal. Bolshoiteatern bjöd in henne som första svenska ballerina någonsin 1984 och hon utnämndes därefter till Prima Ballerina Assoluta i Moskva, en av bara fyra i världen som kan titulera sig så. Som om det inte var nog var hon också den första att få titeln Hovdansare av den svenske kungen 1990. Sidorna i denna artikel räcker helt enkelt inte till för att ens börja beskriva Annelis framgångar på scenen och utmärkelser utanför den så istället pratar vi om vilka roller som betytt mest för henne under karriären.
Svaret är enkelt, en roll blir inte riktigt intressant förrän dansen förmedlar någonting och det inte bara är vackert, enligt Anneli. De bästa rollerna har just varit djupdykningarna där hon har kunnat lämna sin blyghet vid sidan av scenen och tagit klivet in i något annat och blivit någon annan. Rollerna som Julia i Romeo & Julia, Fröken Julie, Manon Lescaut i Manon och Tatiana i Onegin har varit just sådana roller med starka kvinnoporträtt där Anneli kanske briljerat mest. Jag frågar hur det har varit att vara en ”kändis” under åren men får men får med en gång höra hur hon absolut inte sett sig själv som ”kändis”. Faktum är att hon inte tål uttrycket. Kändis är inte något man är. Man jobbar hårt för något man älskar och brinner för och har man turen och förmånen så blir man ”erkänd” för sin konst. Balett är slitigt, det är otvivelaktigt. Det är tufft, hårt och oerhört krävande.
Så vad behöver man för att bli en riktigt bra dansare? Man måste vara både stark och mjuk med de rätta proportionerna. Gärna en lång hals och långa ben. Man måste ha musikalitet och en stor dos envishet. Men absolut viktigast är utstrålningen. Att du har något att förmedla till publiken. Egentligen behöver du faktiskt inte ha några av de andra attributen till 100 procent om du har utstrålningen, menar Anneli. Det är det viktigaste på scenen. Att du får publiken berörd. Annars är det bara gymnastik i hennes värld.
Jag känner mig lyckligt lottad som får sitta och höra henne berätta om sin makalösa karriär, men det är inte utan en viss sorg i hjärtat som jag vet att jag aldrig kommer att få se henne dansa. Vad jag inte hade gjort för att se hennes Svan som anses som den vackraste i världen. Men jag lämnar inte vårt möte tomhänt. Jag bjuds in för att se en ny generation dansare skapas. Dansare utvalda av Anneli och hennes team på Base23 och Alhanko Academy of Ballet.
Så här står jag nu, tillsammans med Karin Forslind som är verksamhetsansvarig och Mia Stagh som är Alhanko Academy of Ballets konstnärliga ledare. Och det är makalöst inspirerande kvinnor jag möts av. Båda är dansare från Kungliga Operan i Stockholm och eldsjälar för dansen, baletten och sina elever. Man känner direkt att Mia är en otroligt intuitiv pedagog och någon som vill ge sina elever redskapen till hur man tränar för att skapa deras egen motivation att hitta sin teknik och brottas med sig själva. Att faktiskt kunna styra sitt instrument, alltså sin kropp, och inte bara göra det för sakens skull, menar Mia, gör att eleverna kan plocka fram sin egen drivkraft.
Hennes filosofi är att allt är möjligt, har du en önskan har du också kraften att genomföra den. Du kan det redan någonstans inom dig men du kanske måste jobba hårt för att nå kraften. Mias förmåga att tro på sina elever ger dem utrymmet att lyfta sig själva högre än de någonsin trodde var möjligt. Karin började sin danskarriär med att åka konståkning som fyraåring, men efter en elevföreställning med operabaletten och sin antagning till balettskolan var hon helt fast i denna magiska värld. Hon har arbetat med Anneli sedan hon var 18 år gammal och minns fortfarande hur stort det var att sitta i samma logekorridor och, som nykläckt dansös, äta lunch med denna ikon.
Alhanko Academy of Ballet drivs av en stiftelse där Karin sköter allt som inte sker i balettsalen och direkt märker man av hennes närhet till eleverna och de andra lärarna. Hon leder mig genom korridorerna där vi stannar upp flera gånger för att prata med eleverna. ”Hur är det med foten, vännen, känns den bättre?” frågar hon en, ”kul att du kunde komma idag,” säger hon till en annan och hennes omtanke lyser igenom när en av lärarna tycks ha skadat sig när hon ser honom komma haltande nerför trappan på kryckor. Till sist sitter jag inne i första salen på en pall och känner mig som något av en underlighet i sammanhanget. Visst, precis som så många andra tjejer har även jag dansat balett en gång i tiden. Om än väldigt kort tid och för mycket längre sedan än jag gärna erkänner. Faktum är att jag till och med gjorde en audition på Balettakademin vid sex års ålder. Jag kom inte in men fick beröm om flexibilitet och bra motorik (enligt min mor).
Detta får mig att le brett nu när jag sitter här i salen och ser på barnen som får det att se så enkelt ut. Jag ler för att det är allt annat än enkelt. Det är hårt arbete, det är slitsamt och det är makalöst vackert. Jag kan inte slita ögonen från dem. Så unga men så dedikerade och så uppslukade av denna underbara konstform. Jag var inte ens i närheten. Men det är det som är så härligt med baletten. Du behöver inte kunna ta ett enda steg för att kunna beundra dess skönhet, dess uthållighet och dess obeskrivliga känslospektra. Det finns få saker som är så vackert, som fångar publiken med sin skönhet eller som har kapaciteten att ta med oss på en så känslosam resa som baletten. Jag tror att det finns få saker vi kan säga detsamma om här i livet.
Text: Isabel Gracián
