Spara (miljön) för framtiden

I takt med att klimatkatastrofer blir allt vanligare har filantroperna börjat fokusera sina resurser på att värna vår planet.

I början av 2020 såg Chris Larsen på sig själv som hela planetens försvarsadvokat. Larsen har skapat sin förmögenhet som medgrundare av företaget ”e-Loan and Ripple” liksom i ett antal andra tech start up-företag.

”Jag har alltid ansett att jag gör ett bra hållbarhetsarbete”, säger han till Robb Report. Klimatförändringarna har ständigt legat högt på Larsens prioriteringslista inför diverse valrörelser och när han startade med sin utlånings-verksamhet online, så kände han; ’Tänk på alla pappersansökningar som jag har eliminerat nu!’

Men sedan började klimatet bli outhärdligt i norra Kalifornien där han bor med sina barn, 12 och 15 år gamla. I augusti 2020 rasade så många bränder i hans närområde att det var direkt ohälsosamt att andas in den askfyllda luften. ”Det var mitt i covidpandemin, det var sommar och under två månader var röken så tjock att man inte kunde gå utomhus för att det var för farligt”, säger han. ”Barnen hade sina ansiktsmasker på inomhus och kunde inte gå ut och man kände bara; ’vänta nu, det här är en helt ohållbar situation!’”

Till råga på allt tvingades han ställa in familjens årliga vandringsresa till Yosemites nationalpark på grund av bränderna, en tradition som hade pågått under 20 års tid. Det var så många bränder att Chris Larsen inte kunde låta bli att tänka: ”Det kommer snart inte att finnas några träd kvar i Kalifornien.” Och hans farhågor var inte helt ogrundade.

Som förmögen filantrop hade han i många år donerat pengar till en mängd ändamål. I början av pandemin skänkte Larsen till exempel fem miljoner dollar till olika välgörenhetsinrättningar som delade ut mat till behövande i Bay Area-området i San Francisco. Men efter sommaren 2020 insåg han att han behövde ägna absolut alla sina ansträngningar åt att försöka begränsa klimatförändringarna. ”Jag var precis mitt upp i det, så det gick inte att blunda för det helt enkelt”, säger han.

Genom sin fond ”Larsen Lam Climate Change Foundation” har han sedan dess bidragit med 120 miljoner dollar till klimatkampen, och det inkluderar att han dessutom hjälper många företag som arbetar med teknik för att avlägsna koldioxid ur atmosfären. ”Det handlar i första hand om hur dessa företag ska få innovativt stöd under uppstarten och hur man hjälper dem att skala upp sina affärsidéer”, förklarar han. ”Vi kommer att behöva suga upp 500 miljarder ton kol ur atmosfären i närtid.”

Larsen har även köpt en anläggning som omvandlar sopor till grön vätgas och har – i hopp om att sporra till fler statliga åtgärder – även skänkt pengar till grupper som uppmanar republikaner att ta upp den här frågan på agendan. Dit hör exempelvis Evangeliska Miljönätverket, vars syfte är att göra klimatförändringarna till en fråga även för hängivna kristna. ”Det finns en stor potential i det arbetet, eftersom det skulle kunna påverka republikanska primärval där klimatet inte ens finns på agendan”, konstaterar han. Och Larsen är på jakt efter ännu fler entreprenörer och ideella organisationer som han kan stödja. Eller som han uttrycker det: ”I dagsläget ser jag klimatfrågorna som mitt huvudsakliga och primära arbete.”

Chris Larsen är bara en person i en ständigt växande skara av miljardärer som idag skänker rekordstora belopp till kampen för att rädda vår planet. Förra sommaren meddelade till exempel Jeff Bezos att han satsar tio miljarder dollar för ändamålet. Laurene Powell Jobs, änka efter Steve Jobs, lovade i sin tur 3.5 miljarder dollar. I september meddelade Patagonias grundare Yvon Chouinard att hans familj helt enkelt ger bort sitt företag och överför alla framtida vinster, uppskattningsvis 100 miljoner dollar per år, för att ta itu med klimatförändringarna. Organisationer som i årtionden har ägnat sig åt klimatarbete rapporterar att man märkt av en plötslig och massiv ökning av finansieringen, vilket gör det möjligt för dem att jobba ännu mer offensivt med frågan. På det här sättet fylls kassakistorna ständigt på för nya företag och projekt som har djärva och nytänkande idéer kring hur man ska kunna minska utsläppen.

”Det finns betydande summor av ”nya” pengar där ute”, säger Jorgen Thomsen, chef för klimatlösningar i Chicago-baserade MacArthur Foundation. ”Det här har tagit klimatrörelsen till en finansieringsnivå som vi aldrig tidigare har upplevt! Storleken och skalan på de belopp som skänks har varit en ”game changer” för många organisationer”, menar han.

I juni meddelade Harvards universitet att de tack vare en gåva på 200 miljoner dollar från Jean Salata, VD för Baring Private Equity Asia och hans fru Melanie, nu kan lansera projektet ”Salatainstitutet för klimat & hållbarhet”. I september hängde Stanford på och uppdaterade även sin motsvarighet, och efter en gåva på 1.1 miljarder dollar från investeraren och riskkapitalisten John Doerr och hans fru Ann, så lanserade universitetet i Palo Alto, Kalifornien en helt ny skola (den första på 70 år) med målet att utveckla både tekniska och politiska lösningar för att bekämpa klimatförändringar.

Men tiden är avgörande. Det råder total enighet i forskarsamhället om att vi måste minska utsläppen med 45 procent till år 2030 och komma så nära noll som möjligt till 2050 för att avvärja de värsta effekterna av klimatförändringarna och överhuvudtaget kunna hålla vår planet beboelig. Så medan klimatfilantropin ökar kvarstår frågan: Har vi möjlighet att skärpa till oss tillräckligt mycket – och tillräckligt snabbt – för att rädda vår planet?

I somras var det omöjligt att bortse från klimatförändringarnas farliga effekter. Båda kusterna i USA upplevde som sagt var förlamande värmeböljor. I Storbritannien var det var så många bränder att Londons brandkår registrerade den mest intensiva utryckningsdagen sedan andra världskriget. Den globala torkan har börjat påverka vår förmåga att hålla liv i vår egen planet.

”Finansiärerna är medvetna om situationen, likaså filantroperna”, fortsätter Jorgen Thomsen.

”Oavsett om man kallar det här för en serie enskilda katastrofer så ser människor idag ett mönster i det hela. Man är helt enkelt medvetna idag på ett annat sätt än tidigare, då man hade en tendens att avfärda situationen som ett mycket avlägset problem. Den medvetenheten har bidragit till att mer pengar har tillförts systemet”, menar han.

En organisation som försöker fungera både som förstärkare och mellanhand (eller portvakt som någon kallade det) för denna typ av filantropi är det tre år gamla projektet ”Climate Leadership Initiative” (CLI), som har sitt huvudkontor i San Francisco och delvis stöds av Christopher Hohn, grundare av London-baserade hedgefonden Children’s Investment Fund Foundation. CLI hjälper till att koppla ihop filantroper och givare med relevanta ideella organisationer och andra likasinnade välgörare. ”Filantroper upplever ett reellt uppvaknande på grund av alla översvämningar och bränder och deras barn påminner dem hela tiden om att klimatförändringarna har en vetenskaplig grund”, säger Jennifer Kitt ordförande i CLI. ”När man märker att det finns något som behöver fixas, blir man även mer medveten om filantropens roll i det hela”.

Även Chris Larsen har tagit konsulthjälp av CLI. Det har också John M. Sobrato, ättling till den Kalifornien-baserade fastighetsklanen och kända miljardärsläkten. Sobrato berättar för Robb Report att hans familjs stiftelse ökade sin klimatförändrings-finansiering efter det att han och hans barn satte press på den äldre generationen i släkten. ”Vårt intresse för klimatet härrör inte från någon specifik händelse, utan helt enkelt från det inflytande som min och mina barns generationer har på vår omgivning, tack vare vår stora medvetenhet och kunskap om att klimatförändringarna är det största existentiella hotet mot hela mänskligheten”, säger han. Sobrato uttrycker stor tacksamhet till CLI för att ha hjälpt honom att få med sig hela den stora familjen i flera specifika miljöprojekt. Han menar att CLI har kunnat identifiera styrkan hos potentiella partners, hur brådskande olika miljöinsatser är och hur familjens kapital bäst ska disponeras för att ge verkan. Idag är Sobratos ledande i kampen mot expansionen av olje- och gasborrning i Permian Basin i sydvästra USA – en av de största kvarvarande oljereserverna i världen. De samarbetar också med ursprungsbefolkningar och lokalsamhällen för att skydda tropiska regnskogar i Sydamerika.

Audacious Project (ung. Det djärva projektet), grundades 2018 och drivs av TED (en årlig tvärvetenskaplig konferens i Vancouver som definierar sitt tema som ”idéer värda att sprida”). Även det projektet samlar grupper av seriösa filantroper. Bland tidigare deltagare finns bland andra MacKenzie Scott och Laura och John Arnold. Audacious Project presenterar potentiella miljöprojekt för filantroperna, som de kan samarbeta kring och finansiera tillsammans. ”Allt kommer till sin spets i samma ögonblick som någon säger. ’Hej, vad kan och ska du göra för miljön?’ ”, säger verkställande direktören för projektet, Anna Verghese. Under årets möte samlade man in 900 miljoner dollar till nio olika projekt.

Eftersom Audacious Project i grunden är problemorienterat, menar Verghese att givarna har blivit alltmer intresserade av klimatförändringar. På mötet som ägde rum för några månader sedan pratade de om ämnet med ett engagemang som hon inte hade hört förut. ”Våra givare tror på fakta”, säger hon. ”De har ofta barn som de tänker på – och relaterar till – typ; ’Vad är egentligen alternativet?’ Vi måste ta itu med de här frågorna nu innan det är för sent.”

Ett axplock av de klimatorienterade grupper som finansierats i år är: Woodwell Climate Research Center – jobbar med att försöka motverkar de problem som uppstår när permafrosten tinar upp; Tenure Facility – stöder ursprungsbefolkningar i deras arbete med att säkra och försvara 50 miljoner hektar skogar; och Drive Electric – ett globalt initiativ med ett enda ambitiöst mål, nämligen att göra 100 procent av världens vägtransporter eldrivna. Då handlar det inte bara om personbilar utan även om bussar, godsvagnar, trehjulingar och motorcyklar.

De som driver dessa projekt säger att det är just detta tillvägagångssätt, alltså att samarbeta filantroper emellan, som har kickstartat igång deras ansträngningar att försöka rädda planeten. Exempelvis samarbetar Drive Electric med 70 partners runt om i världen för att försöka påverka regeringar att ändra sina policyer och i stället arbeta tillsammans med olika tillverkare för att förmå dem att byta till en renare teknik som inte bara minskar koldioxidutsläppen utan också minskar luftföroreningarna. ”När jag inledde det här arbetet för 20 år sedan var de totala globala utgifterna inom detta område mindre än 10 miljoner dollar”, säger Anthony Eggert, senior chef för ClimateWorks Transportation Program, som övervakar Drive Electric. Under de senaste få åren har han dock noterat att kostnaderna formligen har exploderat. ”Förra året var de totala globala utgifterna drygt 120 miljoner dollar. I år kommer det att landa på över 150 miljoner dollar.” The Audacious Project har öronmärkt ytterligare 300 miljoner dollar för det här ändamålet de kommande fem åren. Tack vare det menar Anthony Eggert att man är på väg att uppnå miljömålen årtionden snabbare än vad som tidigare uppskattats. Planerna är nu att all nyförsäljning av vägfordon kommer att bygga på eldrift år 2040. Övergången för bussar sker redan 2030 och för bilar 2035. ”Filantropin tar sig äntligen an den här utmaningen och inser att detta är det ögonblick där vi måste göra den största investeringen hittills”, säger Eggert och tillägger: ”Nu kan vi äntligen gå vidare till nästa nivå.”

Just den ”all-in-attityden” har verkligen hjälpt till att få rörelsen supermotiverad. Walt Reid som är vice president för miljö och vetenskap vid David & Lucile Packard Foundation (för övrigt inrymd i en nettonoll-energibyggnad i Los Altos, Kalifornien), likställer hur klimatfilantropi fungerade redan för några år sedan, med akupunktur. ”Jag menar ungefär så här; om jag nu har begränsade resurser, vilken specifik punkt eller område ska jag ”sätta nålen i” för att kunna driva på systemet och få till en reell förändring?”, förklarar han. ”Om jag kommer över ytterligare en miljon dollar, vad är då det mest effektiva jag kan göra för miljön?”

Men under de senaste åren, när fler och fler människor visade sig vara villiga att donera stora summor, började många chefer som övervakar olika klimatinitiativ att tänka ännu större.

I stället för att försöka lösa ett problem långsamt och bit för bit, började de fundera på vad som skulle behövas för att fixa hela paketet. ”Om du formar en strategi i stor skala för att vinna hela kampen, blir det mycket mer logiskt för en givare att ställa upp med finansiering”, säger Reid. ”Om man bara skrapar lite på ytan, så kanske det inte känns jättespännande direkt. Men om du i stället säger: ’Det här är vad som krävs för att vinna hela matchen. Även om det är mycket pengar så kan vi göra det här,’ det är det som känns riktigt tillfredsställande för givare och donatorer.”

Walt Reid jämför strategin med hur förmögna filantroper finansierade vaccinforskningen kring covid-pandemin. ”Det gav en omedelbar effekt i stor skala”, säger han, med givare som var villiga att till och med spendera mer än vad som krävdes. Ett av stiftelsens nuvarande fokusområden är att stoppa avskogningen, som tillsammans med icke hållbara jordbruksmetoder står för 25 procent av de globala koldioxidutsläppen. I början av 2021 satte sig Reid och andra intressenter ner och räknade ut vad det totalt skulle kosta att stoppa och vända avskogningen runt om i världen. ”I stället för att gå in i det här med utgångspunkten att resurserna är knappa” fortsätter Reid, ”frågade vi oss i stället; hur mycket behöver vi för att vinna hela kampen?’ och kanske att det faktiskt är möjligt att samla in hela den finansiering som krävs.”

Slutsumman som Reid och de övriga intressenterna kom fram till var drygt två miljarder dollar under en femårsperiod, och faktum är att de redan har samlat in nästan hälften. ”När jag blev varse om resultatet tänkte jag bara; wow, det här börjar äntligen locka givare i stor skala”, säger Reid.

Att en del högprofilerade namn ligger bakom vissa initiativ har också hjälpt till att locka stora och givmilda donatorer. Ari Matusiak, ekonomisk rådgivare i Vita Huset under Obama-administrationen är en av dessa. Han har länge varit av den åsikten att för att lösa utbredda och komplexa problem måste man försöka sig på fler – inte färre – lösningar. ”När det gäller ett så existentiellt och stort hot som klimatkrisen borde vi testa en massa olika alternativ och uppmuntra till fler och fler experiment för att hitta lösningarna”, säger han. ”Det här borde utgöra grunden för en era av otrolig kreativitet, experimenterande och målmedvetenhet. Det ska inte vara en tid för att bromsa in och sänka ambitionerna.”

Det här föranledde att Ari Matusiak sommaren 2020 grundade Rewiring America (ung. Omkoppla Amerika), en ideell organisation i Washington DC som arbetar med företag, konsumenter och regeringar för att elektrifiera allt som kräver energi: ”det handlar om maskinerna vi använder i vårt dagliga liv, hur vi torkar våra kläder, lagar vår mat, vilka bilar vi kör och så vidare”, nämner Matusiak som exempel. Till skillnad från de flesta andra klimatinitiativ, som behöver experter för att iklä sig ledartröjan, så vänder sig det här initiativet till allmänheten och att de själva tar ansvar för att ställa om sina hem och företag, något som Matusiak kallar en ”arena för stora segrar i vår tidsålder”. ”Om vi inte elektrifierar allt i ekonomin som kan elektrifieras har vi inte skuggan av en chans att nå våra klimatmål eller ens komma i närheten av dem”, säger han och lyfter även de ekonomiska fördelarna: ”Om vi elektrifierar alla maskiner vi använder i vårt dagliga liv kommer det att resultera i den största överföringen av förmögenheter från energiproducenter till amerikanska hushåll i landets historia.”

Med hjälp av utbildningsinsatser lär organisationen olika konsumentgrupper hur man installerar solpaneler och ställer in elektroniska bankkonton. Den samarbetar också med lokala och nationella myndigheter för att göra grön energi mer tillgänglig och skapa incitament för att ställa om. Där hade man även nytta av den nya inflationsminskningslagen i USA.

Rewiring America finansieras enbart genom filantropi, och organisationen fick redan från början resurser som var mer än tillräckliga för att kunna fungera i stor skala. En organisation som tidigt anslöt sig till Rewiring America var Rockefeller Brothers Fund, den privata familjestiftelsen som drivs av ättlingarna till Standard Oil-grundaren John D. Rockefeller som har finansierat klimatinitiativ i flera års tid. Men många av de andra uppbackarna, både stiftelser och individer, är helt nya inom klimatfilantropi. ”Det koncept vi bygger består av människor som är ambitiösa och nytänkande i sin syn på hur man ska tackla den här krisen och de är inte rädda för att prova nya saker, för vår organisation existerade ju inte ens för bara några år sedan”, säger Ari Matusiak.

Trots framstegen är både filantroper och ideella ledare medvetna om att det återstår mycket arbete att göra. ”Att få filantroper att lägga sitt engagemang i klimatpåverkan har varit svårt”, säger CLI: s Jennifer Kitt, ”det kanske beror på att problemet är helt nytt, eller för att filantroperna eventuellt ansåg att det här är en fråga för regeringen att lösa.” Kitts synpunkt adresserar ett annat gigantiskt hinder som kvarstår, nämligen att politiker och näringsliv ännu inte har enats i frågan. ”Det finns fortfarande mer ”fossila pengar” för reklam och påverkans-arbete som går helt emot vår sak, även med det stora kapital som vi ändå har lyckats säkra”, säger Jorgen Thomsen på MacArthur Foundations. ”Så vi behöver hela tiden vara smartare och ligga ett steg före våra antagonister.”

Walt Reid från Packard Foundation anser däremot att bristen på storskaliga federala initiativ paradoxalt nog kan stimulera ännu mer privat engagemang och kapital. ”Bristen på statliga åtgärder gör att filantroperna arbetar ännu hårdare”, säger han. ”Det finns en djup insikt om att det här är en kamp som går att vinna, om vi bara lyckas vända utvecklingen tillräckligt snabbt.”

Detta ”om” är nyckelordet. Jennifer Kitt minns mötet med en klimatforskare i San Francisco under den värme- bölja som drabbade staden i somras. ”Jag sa något om att det var, typ 42 grader varmt”, säger hon, ”och han log och sa: ’Det här är den svalaste sommar du någonsin kommer att uppleva under din återstående livstid…’ ”