Till 70-årsjubileet av den brittiska North Greenland- expeditionen lanserades modellen Ranger, en verktygsklocka inspirerad av det grönländska äventyret.
Den 8 juli 1952 lämnade den brittiska North Greenland-expeditionen Deptford, ett område vid Themsen i London, för ett tvåårigt vetenskapligt uppdrag för att studera inlandsisen på Grönland. Expeditionens medlemmar bestod till största delen av brittiska forskare och sjömän och de var utrustade med den då nya Oyster Prince-modellen, Tudors första vattentäta automatiska modell. Den nya jubileumsklockan i Ranger-serien är en prisvärd kombination av toppmodernt urmakeri och historisk estetik. Klockorna som Tudor gav ut till medlemmarna i expeditionen har sedan de kom tillbaka sökts av samlare. Sextio år efter avslutad resa dök en av dem upp – hittad i en kökslåda.
Historik
När Tudor lanserade Oyster Prince 1952 betonade märkets reklam klockornas robusthet genom att i annonser ha bild på en arbetare som körde en pneumatisk borr och en MC-förare med motorglasögon som rusade fram längs en grusväg, med texten ”1 000 miles med skoningslös vibration”. Ytterligare en annan annons hänvisade till något mer ovanligt: ett gäng brittiska upptäcktsresande ute på inlandsisen på norra Grönland som hade försetts med 26 Oyster Prince-armbandsur inför denna expedition. Annonsen berömde ”de modiga män som bär dessa Tudor Oyster Princes och som har ofelbar tro på sin förmåga att motstå dessa enorma faror”.
Den brittiska North Greenland Expedition (BNGE) 1952-54 var en stor händelse: dess beskyddare var drottning Elizabeth II, som nyligen intagit tronen och sedan krönts medan expeditionen pågick. Den stöttades även av Winston Churchill och uppdraget var att undersöka och registrera terrängen och geologin för norra Grönlands inlandsis, med 30 män med vetenskaplig, militär och medicinsk specialistkompetens. De skulle bland annat utföra seismologi- och gravitationsforskning.
För Tudor-entusiaster har expeditionens klockor blivit en nästan mytisk del av varumärkets historia. Förutom dess användning i reklam hänvisades den till i Tudors kataloger, medan den klocka som de upptäcktsresande testade blev grundläggande för att cementera varumärkets rykte av att tillverka robusta och väldesignade ur.
En klocka återvände till rampljuset
Det var 60 år efter det att expeditionen avslutades som en av klockorna som förblivit i ägo av dess ursprunglige bärare, major Desmond ”Roy” Homard, som 2012, då 93 år och en av de sista överlevande medlemmarna ur expeditionen, hittades längst in i en kökslåda. Homard insåg betydelsen av sitt fynd och tog kontakt med Tudor efter att ha blivit övertalad av en urmakare.
För samlare, entusiaster och självklart för märket självt var upptäckten av ett original BNGE-ur av enorm betydelse. Loggen för klockan som bars av Roy Homard stämmer överens med det serienummer som finns kvar i Tudors arkiv. Detta är en expeditionsklocka och inget dekorativt smycke – det var en viktig utrustning – och Homards Tudor bär de typiska ärren och reporna efter ett hårt liv under exceptionella förhållanden.
Expeditionen
Cortland Simpsons, befälhavare i Royal Navy, fick i uppdrag att genomföra en expedition för att utforska Dronning Louise Land, ett relativt okänt område som han bara hade sett på långt håll under en flygspaningsresa 1950. Det tog två år att organisera allt för projektet och han hade turen att få med sig välutbildade specialister inom det vetenskapliga samfundet för att genomföra den vetenskapliga undersökningen. Teamet bestod av glaciologer, geologer, en seismolog, en meteorolog och en geofysiker, samt en kemist och en läkare.
Den vetenskapliga agendan var undersökningar av specifika områden i regionen, som till exempel med vilken hastighet inlandsisen växer på vintern och drar sig tillbaka på sommaren tillsammans med att ta in kunskap om isens tjocklek som skulle ge kunskap om inlandsisens och det underliggande bergets tillstånd. Det var mycket som skulle studeras under två år mitt i snöstormar, sjunkande temperaturer och omöjlig terräng. Här gällde det att ha tillförlitlig utrustning och där passade Tudors klocka in.
Roy Homard anlände ett år in i expeditionen och ersatte en gruppmedlem som hade återvänt hem. Homard hade gått med i armén 1939 och blivit ingenjör hos Royal Electrical and Mechanical Engineers. År 1952 var han verkstadschef (med rang som stabssergeant) och övervakade en anläggning som underhöll militärfordon i Hannover, Tyskland. Det var här han såg en notis där man sökte efter en volontär med erfarenhet av bandfordon för en vetenskaplig expedition på Grönland.
– Jag visste att det skulle bli väldigt kallt, väldigt jobbigt och väldigt farligt, sa han i en intervju till Timothy Barber, journalist på engelska Esquire, när klockan hittats.
När expeditionen flyttade runt på inlandsisen bodde medlemmarna i tält och i snötunnlar vid extremt låga temperaturer, de fick kämpa mot snöstormar, is och farliga sprickor och deras klockor utsattes för exceptionella strapatser. Homard fortsätter att berätta:
– Det var väldigt tufft och det blev tuffare, jag var tvungen att byta motorer där ute. Fordonsarbetet var verkligen fruktansvärt, eftersom man måste ta av sig handskarna för att fixa dem, i denna extrema kyla.
I augusti 1953 skrev Homard i ett brev till sin fru att han hade fått en Tudor-klocka ”för att hålla koll på prestanda under året”. Modellen Oyster Prince hade samma vattentäta Oyster-boett som introducerades av Tudors syskonmärke Rolex 1926. I den satt ett automatiskt urverk – en modifierad Fabrique d’Ebauches de Fleurier (FEF) kaliber 390.
För Tudor var expeditionen ett perfekt tillfälle för att testa sin nya produkt under extrema förhållanden. Därför var expeditionens medlemmar tvungna att föra loggar och registrera klockornas noggrannhet mot radiosignaler som sändes av BBC. Utöver enkel tidtagning och testning för Tudors räkning, var klockorna av avgörande betydelse i den tuffa miljön på den grönländska isen – vilket bevisas av att Homards klocka när den återfanns fortfarande hade det förlängda bandet designat för att bäras ovanpå den arktiska overallen.
När Homard hittade sin klocka efter 60 år tog han den till Rolex Service Center i Kings Hill för reparation. Efter 20 minuter kom urmakaren tillbaka från verkstaden och sa att Tudor skulle vara väldigt intresserad av att få veta mer om den. Homard gav därför tillbaka klockan till Tudor eftersom han förstod att den egentligen var ett museiföremål, i gengäld fick han en speciellt graverad Tudor Heritage Ranger.
Major Roy Homard gick bort 2015 vid 94 års ålder.
att vara en praktisk ”verktygsklocka”.
Klockans namn
Ranger-namnets historia går mycket längre tillbaka än den brittiska North Greenland-expeditionen. Ursprunget går tillbaka till 1929, året då Hans Wilsdorf (grundare av Rolex) registrerade ”Ranger”-namnet vilket var tre år efter att ha registrerat varumärket ”The Tudor”. På den tiden användes namnet inte för att ange modellen specifikt, utan istället för att lägga till en äventyrlig aura till vissa klockor i kollektionen. Estetiken som vi nu känner igen som Ranger kom inte förrän på 1960-talet, med stora arabiska siffror, generöst belagda med självlysande material vid 3, 6, 9 och 12 och sina unikt designade visare.
Nya modellen
Nya Ranger har fått behålla mycket av ursprungsestetiken med urtavla med arabiska siffror vid klockan 3, 6, 9 och 12, i självlysande beige färg (Swiss Super-LumiNova®) som kontrasterar perfekt till den korniga, mattsvarta urtavlan. Kronan är självklart skruvad och den har Tudor-rosen. Stålboetten är 39 mm i diameter – en behaglig storlek för en verktygsklocka. Verket är ett inhouse-verk Caliber MT5402, COSC-certifierat, med 70-timmars kraftreserv. Armbandsalternativen är tre: olivgrön jacquardvävd textil med röda och beige ränder, hybridgummi och läder samt 316L stål med Tudor ”T-fit” snabbjusteringsspänne.
Text: Britta Rossander
