Fraser Murray växte upp i sina föräldrars älskade fiskelodge i Nimmo Bay. Nu fortsätter han och hans fru i en ny äventyrlig och ultralyxig riktning.
en före detta Nimmo Bay-guide, dyker från taket på anläggningens flytande restaurang, Little River.
När Craig Murray för första gången körde sin båt genom Kenneth Pass och in i Nimmo Bay, ett avlägset inlopp djupt inne i British Columbias Great Bear Rainforest, var det inte kärlek vid första ögonkastet. Den grå dimman var så tjock den sommareftermiddagen 1980 att han knappt kunde se fören på sin egen båt, än mindre den omgivande, otämjda skogen av urgamla cederträd. Men när han stängde av motorerna hörde han det milda bruset från det han sökte – vattenfallet som lokala skogshuggare hade berättat om. En kort vandring på stranden ledde till ljudkällan: en kraftfull kaskad som föll 2 500 meter ner från Mount Stevens.
Just då tänkte han inte lika mycket på hur vackert det var som på dess potential att ge kraft och dricksvatten till en fiskelodge och ett hem till hans familj. Murray som ursprungligen kom från Ontario, hade flyttat västerut till Vancouver Island 1973. Efter att ha arbetat med kommersiellt fiske och skogsavverkning längtade han efter ett jobb där han skulle kunna leva av jorden tillsammans med sin fru, Deborah, och deras små barn.
”Jag visste att en isolerad lodge i naturen skulle vara beroende av en ren, tyst strömkälla”, säger han. ”Många lokalinvånare sa till mig att jag skulle hitta ett tillräckligt starkt vattenfall för att driva en vattenturbin i Nimmo Bay. Så fort jag såg fallen visste jag att det här var rätt plats.” Som den problemlösare han var utarbetade han ett system för att bogsera ett flytande hus med bogserbåt över Queen Charlotte-sundet till den avskilda viken, koppla den till ett vattensystem och börja sälja saltvattensfisketurer.
Vi tror inte på planerade program vid Nimmo Bay. Dagarna styrs av oförutsägbarheten hos vädret och de vilda djuren.
Lodgen förankrades 1981 och dess första fiskesugna gäster anlände strax därefter. Då platsen endast kan nås via luften eller havet var det ett äventyr bara att ta sig dit. Boendet var enkelt. Deborah lagade mat, rökte lax och komponerade måltider av det hon samlade in. Lyckligtvis väntade sig fiskeentusiasterna inte bäddningsservice eller gourmetmat. De kom för att få monsterstora laxar på kroken dag ut och dag in i stillsamma gamla skogar. De första gästerna skulle knappt känna igen familjens hus idag. Det är nu en genuin lyxresort som drivs av nästa generation av familjen Murray, och egendomens enkla matlådor har ersatts med måltider tillagade av Linnéa LeTourneau, en kanadensisk kock som slipat sina färdigheter på Michelinrestauranger i Paris. Det ursprungliga teamet på sex personer har vuxit till en personalstyrka på 70, inklusive åtta piloter, 12 guider och tre spaterapeuter som utför saltskrubbningar och shiatsumassage på flytande bastubryggor eller i trädhus med glasväggar. Och även om man fortfarande kan ge sig ut och fiska lockar Nimmo Bay en ny publik med nya äventyr som fridykning, heli-surfing och grizzlybjörnskådning.
Fraser, 44, äldst av de tre Murray-barnen, är ansvarig för lodgens nya utformning, som jag har observerat från första parkett under fyra besök de senaste sju åren. Han har helt klart ärvt sin pappas ambition och fantasi. Och även om han har gjort många förändringar i den verksamhet hans föräldrar startade för över 40 år sedan, håller han fortfarande fast vid vikten av att överraska och glädja gästerna.
Craig byggde Nimmo Bays grupp av lojala beskyddare med ett ivrigt fokus på att förbättra upplevelsen. Under sin fjärde säsong samarbetade han med den lokala helikopterpiloten Peter Barratt för att introducera det då nya konceptet med heli-fiske med fångst och släpp, och erbjuder halv- eller heldags A-Starhelikopterturer till över 50 isolerade floder och bäckar, varav några aldrig hade blivit fiskade i tidigare. Craig marknadsförde den som ”det mest otroliga sportfiskeäventyret under en livstid”, och på kort tid gick lodgen för åtta personer från värd för vildmarksvana, kanadensiska fiskare till att välkomna Wall Street-giganter villiga att spendera tusentals dollar om dagen för att få en silverlax på tio kilo på kroken.
Nimmo Bay fick rykte om sig som den ultimata tillflyktsorten för män och blev snabbt ett vildmarksklubbhus för företagsaktiviteter och lockade Virgin-miljardären Richard Branson, den tidigare presidenten George H.W. Bush och andra stora namn. ”Det fick alla andra fisketurer att blekna”, säger Tim Jahnke. Den 62-åriga styrelseordföranden i Elkay, en tillverkare av handfat och vattenlösningar, uppskattar att han har tagit mer än 200 kunder till Nimmo under de senaste 20 åren – och inte bara för utsikten. ”Det är det enda stället där jag kan släppa taget och lita på att någon annan tar hand om mina kunder”, säger han. ”Teamet har en magisk förmåga att intuitivt veta vad någon vill ha och se till att ordna fram det.”
Hal Schroeder, 69, är inte ens någon entusiastisk fiskare, men efter att han först tog hit kunder 2001, bad han Murrays att boka in honom för samma vecka för resten av hans liv. ”Jag är en upplevelsejunkie”, säger Schroeder, VD för Concept Services, ett Austin-baserat livsmedelsutrustningsföretag. ”Första gången en helikopter landade med mig och mina kompisar på en glaciär och personalen svepte in oss i filtar och skördade glaciäris till våra gin och tonics, visste jag att jag alltid skulle komma tillbaka. En golfresa kan inte bilda vänskapsband på samma sätt.”
Schroeder, som är gift, älskade också lodgens känsla av en klubb för gamla vänner. ”Det här är platsen dit jag åker för att vara utomhus med mina killkompisar och bara vara en i gänget”, säger han. ”Jag brukade reta [Craigs fru] Deborah och säga till henne att inte bjuda dit några tjejer.” När båten släppte av mig vid bryggan för min första vistelse hösten 2015, smuttade Schroeder och hans besättning på cocktails i Adirondack-stolar runt eldstaden under en skylt med ordet ”Schroederville”. Männen stirrade på mig, en ensam blondin som letade efter en naturupplevelse, med bedövad misstro i blicken, som om jag var regionens mytiska andebjörn.
Lyckligtvis hade jag gjort resan från Port McNeill med Craig, som nickade för att försäkra gruppen att jag inte var något hot mot deras manliga tillflyktsort. Och dessutom började kvinnor långsamt bli en vanligare syn vid Nimmo Bay. Fem år tidigare hade Craig överlämnat tyglarna till Fraser och hans fru, Becky. Paret hade en annan vision för Nimmo, en som inkluderade fler gäster som jag, som drogs mer till djurlivet och naturen än till flugfisket.
Fraser kommer ihåg att hans mamma grät när han ersatte restaurangens butiksköpta Boursin med en lokalproducerad, hantverksmässig getost.
Fraser kände inte till livet bortom Nimmo Bay. Han, hans bror Clifton, och deras yngre syster Georgia, växte upp i flytvästar och lärde sig tidigt överlevnadskunskaper, till exempel hur man gräver upp musslor till middag och schasar bort svartbjörnar. Fraser hjälpte guider på fiskeexpeditioner när han var sju, något han ibland gör fortfarande. Hans syskon serverade på lodgerestaurangen medan han växte upp, men fortsatte så småningom med musikaliska karriärer – Clifton är medlem i den kanadensiska sånggruppen The Tenors, och Georgia är en framgångsrik singer-songwriter.
Efter att finanskrisen 2008 tömde företagens utgiftskonton fick resorten det kämpigt. Vid ett tillfälle verkade konkursen oundviklig. Craig trodde envist att en fiskelodge som var i bruk några månader om året fortfarande skulle kunna överleva. Men Fraser insåg att det enda sättet att rädda Nimmo Bay var att anpassa sig till de förändrade tiderna. I stället för enbart fiske föreställde han sig en vildmarksanläggning med en längre säsong, snyggare stugor, ett trädhus-spa och unika upplevelser, från kustnära djurlivssafari med båt till heli-mountainbike på klipporna.
Fraser började dela sina tankar om expansion med lodgens långvariga stamgäster. De framgångsrika entreprenörerna bland dem kom överens om att en ny riktning var nödvändig. Det nya tillvägagångssättet gav tillräckligt stöd för att en gäst anonymt skulle ge familjen tillgång till 250 000 dollar i investeringskapital år 2009 för att betala räkningarna, omvandla aktiviteterna och återuppliva lodgen.
Generationsövergången var långt ifrån sömlös. Trots egendomens avlägsna läge trodde Fraser och Becky att de skulle kunna konkurrera med några av världens bästa lodger, inklusive Alaskas Ultima Thule och Dunton Hot Springs i Colorado – och ta jämförbara priser – om de erbjöd ett lika raffinerat utbud av bekvämligheter. Men Craig och Deborah var säkra på vad de ville. Fraser minns att hans mamma grät när hon fick veta att han hade ersatt restaurangens butiksköpta Boursin-ost med vitlökssmak med en lokalproducerad, hantverksmässig getost.
Det tog tid och tålamod att locka en publik som var lika imponerade av naturen som av fisket. Craig hade arbetat med endast ett fåtal utvalda resebyråer, men 2011 deltog Fraser och Becky i Pure Life Experiences, en global lyx- resekonferens. Vissa agenter fick något glansigt i blicken när paret pratade om fiskestugan, men omnämnandet av späckhuggare och svartbjörnar gjorde dem fullständigt hänryckta. ”Omedelbart lade vi om vår marknadsföring för att fokusera på djurlivet”, minns Becky. Och lodgens nya erbjudanden föll även stamgästerna i smaken. När Fraser berättade för Schroeder om sina planer lovade han att återvända år efter år, men för en ”mancation” med fokus på fiske. Det förändrades när han började gå ut i vildmarken med guider. Schroeder fiskar fortfarande främst, men erkänner att ’flyga över berg och glaciärer, undvika grizzlybjörnar och örnar som du nästan kan röra vid är svårslaget.’”
Den första kvällen undermin vistelse 2015 inföll under krabbkokningskvällen, en gammal och älskad Nimmo-tradition. Gästerna – då fortfarande mestadels fiskare – kom in i den rustika matsalen, samlades vid gemensamma bord och rullade upp ärmarna medan serveringspersonalen bar fram brickor överfyllda med regionens massiva dungeness-krabbor. Ölen flödade. Mört krabbkött flög runt borden. Craig kunde fortfarande inte låta bli att spela rollen som den pratsamme värden och hoppade från bord till bord innan han tog en mikrofon och bjöd oss alla på en serenad med John Prines In Spite of Ourselves med sin djupa tenorstämma. Så småningom brast hela rummet ut i sång med Johnny Cashs Folsom Prison Blues. I ögonvrån fångade jag Fraser som tog in allt och skakade på huvudet som om han erkände sig besegrad.
När oväsendet dog ut gick Fraser fram för det officiella välkomnandet och en genomgång av hur saker och ting fungerade för den handfull gäster som var nya. ”Vi tror inte på planerade program vid Nimmo Bay”, förklarade han. ”Dagarna styrs av oförutsägbarheten hos vädret och de vilda djuren.” Inom några minuter räckte någon upp en hand. ”Så, vad står på schemat för imorgon?” frågade en ung man. Nästan omärkligt skakade Fraser på huvudet en gång innan han snabbt tog på sig ett leende och upprepade att teamet skulle dela med sig av en väderrapport och en plan morgonen därpå. Middagsgäster betalar tusentals dollar för att överlåta kontrollen till Michelinkockar för skräddarsydda avsmakningsmenyer. Fraser strävar efter att få samma förtroende från sina gäster. ”Folk insisterar på program, så vi tillhandahåller ett löst schema”, säger han. ”I höjd med dag två ger de oss vanligtvis tillbaka tyglarna.” Förväntningarna hos djurlivs-entusiasterna visar sig vara mycket mer krävande än fiskarnas. Den första kvällen beklagade sig en annan gäst och sa att hans semester skulle bli förstörd om han inte såg en björn. Hösten är björnsäsong, och medan oddsen för att upptäcka en grizzly eller svartbjörn är höga, kan det inte garanteras, precis som man inte kan vara säker på att få en jättelax på kroken.
För att undvika besvikelse har Fra- ser utbildat sitt team för att hjälpa gäs- terna att se bortom vad de antog skulle bli deras semesterhöjdpunkt. ”Naturen händer när du tar in allt i motsats till att fokusera på en val eller en björn”, säger han. ”När gästerna börjar slappna av reser de hem och minns fågeln de såg flyga i morgondimman.”
På min första resa antog jag att jag skulle sitta nedhukad bakom en stock med kikare och spana efter björn. Men mina guider, naturvårdaren Adrien Mullen och Francisco Escobar, en före detta reservofficer i den kanadensiska armén, tog med mig på ett episkt äventyr som innefattade terrängkörning i en van, att krypa över en stock för att korsa en flod och stående paddleboarding i sällskap med delfiner. Vid dagens slut hade vi inte sett någon grizzly, men de verkade mycket mer besvikna än jag var. När vi gick ombord på vår båt för att återvända till lodgen, började Escobar be om ursäkt ännu en gång för bristen på björnar. Just då lufsade en grizzly fram inom synhåll. Ögonblicket var spektakulärt, men det var spänningen i äventyret, inte björnobservationen, som skulle spelas upp i mitt minne.
Att flyga över berg och glaciärer, undvika grizzlybjörnar och örnar som du nästan kan röra vid är svårt att slå.
När jag återvände ett år senare, hösten 2016, var jag inte längre i minoritet. Paren och familjerna var fler än fiskarna. Den här gången skulle jag komma för en wellnessretreat med utgångs- punkt i paddleboarding med mindfulness i viken, fridyknings-workshops i avlägsna bergssjöar, skogsbad mitt bland cedrarna och het-kalla terapier där jag skulle svettas i den flytande bastun och sedan dyka rakt ner i vikens friska vatten. Jag bodde i en av tidvattenstugorna, som hade renoverats med L. L. Bean-charm, konstruerad på pålar vid vattnet. Två gånger om dagen, när tidvattnet kom in, kände jag mig som om jag var i Pacific Northwests svar på en bungalow över vattenytan på Maldiverna. Krabbkokningen var nu en skaldjursfest, serverad i individuella skålar med lax, musslor och babypotatis tillsammans med ett sommelierurval av kanadensiska viner.
Medan den faktiska gästupplevelsen skiljer sig dramatiskt från den ursprungliga fiskelodgen som Craig byggde, förblir den intima gästfriheten kärnan hos Nimmo Bay. ”Jag kommer ihåg ett tidigt tillfälle då en guide var för överbeskyddande mot min mamma när hon klev i en kajak,” säger Fraser, ”och hon fräste, ’ge mig den jävla paddeln. Det här stället var bättre när det var sämre’. Det var en viktig påminnelse om att bara för att det är tjusigare betyder det inte nödvändigtvis att det är bättre.” Den förvirrade guiden hade bara gjort vad han fått instruktioner om. Fraser använder nu händelsen som ett övningsexempel. Det hjälper hans personal att skilja de gäster som föredrar service med lågt underhåll från dem som vill ha och uppskattar mer uppmärksamhet.
Typexempel: Beth och Jim Hayhurst tillbringade sin 22:a bröllopsdag på Nimmo i oktober 2019. Under cocktail hour hörde en anställd paret prata om att vilja förnya sina äktenskapslöften en dag. Deras sista kväll överraskade hela personalen dem med en intim ceremoni vid vattenfallet följt av en middag med levande ljus. ”De skapade en vacker ceremoni för oss”, minns Beth. ”Det kändes som om jag var omgiven av nära vänner eller familj.”
Fraser funderar, precis som sin far, alltid över hur man kan förbättra Nimmo-upplevelsen. När pandemin satte stopp för turismen använde han pausen för att bogsera in en ny minimalistisk lodge i skandinavisk stil med fönster från golv till tak (den gamla hade börjat sjunka) till samma plats och tog kraft från vattenfallet. Han investerade också i två nya katamaraner och öppnade en ny restaurang, Little River, som sköts av LeTourneau, som tidigare lagat mat på de parisiska gastronomiska templen Verjus och Le Chateaubriand.
Under mitt senaste besök, 2021, fridök jag efter sjöborrar och samlade granskott och glasörter, som alla dök upp på LeTourneaus avsmakningsmenyer till middagen. I stället för de enkla matlådorna överraskas gästerna med popup-picknick på en bergstopp eller i en mossig skogsglänta. Jag paddlade kajak ut till den flytande bastun en eftermiddag och hittade en badrock, tofflor och en korg fylld med en mizuna- och senapssallad, en termos med vintersquash-soppa, inlagda musslor från Salt Spring Island och en flaska mousserande vin från Summerhill, en ekologisk producent i Okanagan Valley i British Columbia. Nimmo 2.0 nämner knappt fiske på sin webbplats. Fraser kan lita på sina trogna fiskare, som utgör 15 procent av hans kundkrets, för att fylla laxsäsongen, från augusti till oktober. (Även om fiskefanatiker som Jahnke, handfatsjätten, som nu besöker Nimmo med sin fru, lägger ner sina metspön för en dag för att ge sig ut på valskådning eller vandring.) Djurliv, välbefinnande och kulinariska program gör att lodgen kan vara öppen hela sex månader om året. Med en 80-procentig gästavkastning (och priser som börjar på 1 575 dollar per person och natt) reserveras Nimmos toppsommarmånader ofta ett år i förväg.
Schroeder är förundrad över att hans ”old boys club” har utvecklats till vad som kan vara Nordamerikas mest efterfrågade sommarläger. ”Man tror att man kommer för fisken, örnarna, glaciärerna, bergen, men det är egentligen bara de saker du ser”, säger han. ”Nimmos magi har alltid varit folket och hur utomordentligt väl de tar hand om dig.”
Text: Jen Murphy
Foto: Jeremy Kopeks
