I år är det Oslos tur att stå i rampljuset, eftersom samtida konst, arkitektur och en växande matscen ger den norska huvudstaden en ny, livfull framtoning.
Från en brygga vid Bjørvika i centrala Oslo ror en man in i fjorden, i ett band av silvervatten, medan solnedgången färgar molnen eldgula. Hans träbåt är väldigt bekant för alla från Nordeuropa: hög, spetsig för och akter; lika hal som en fisk. I båtar med detta utseende, från just denna fjord, for vikingarna på handels- och erövringståg från Konstantinopel till Newfoundland.
Det speciella med den här bilden är dock det han har framför sig. Hamnen sprudlar av en stor mängd förbluffande arkitektur. Där finns det glasinklädda Deichman Bjørvika-biblioteket, med sin övervåning som fälls ut i en otrolig vinkel. Bakom biblioteket kämpar kontors- och bostadshus som är som tagna ur en lärobok i design, om utrymmet. Kuber, utskjutande rektanglar, ziggurater. Här finns också operahuset som jag står på, bredvid en ung familj som har picknick, tjattrande flockar av tonåringar och turister som tar selfies. Taket lutar hela vägen ner till den breda plazan och fungerar även som en ramp. Runt 100 av oss samlas på toppen i denna svala senvinterskymning för att uppleva en av de finaste utsiktspunkterna i staden.
Och det som verkligen förvånar med den här banbrytande stadsbilden är att för 20 år sedan rymde hamnen i Bjørvika inget mer spännande än fraktcontainrar.
Det finns tre saker du behöver veta om Oslo. En är att den norska huvudstaden, med en befolkning på 700 000 personer, är en liten plutt enligt europeisk standard. Det andra är att norrmännen inte är några varma anhängare av förändring. Saker är inte lika bra som förr, muttrar de glatt. Och för det tredje, kom ihåg att fram till 1969 var detta en nation bestående av fiskare och bönder.
Det som förändrade allt var upptäckten av olja utanför kusten. Norges knep har under det senaste halvseklet varit att slå samman sin ekonomiska framgång med teknisk innovation och en högutbildad befolkning, en kombination som definierar liberal demokrati. Men när det gäller resor markerar 2022 året då Oslo äntligen når myndighetsåldern. Köpenhamn och Stockholm är redan skandinaviska måste-resmål. Nu är den norska huvudstaden ute efter att hävda sin plats som Nordens mest intressanta destination.
Om man ska välja ett enda projekt som stöder detta påstående är det Nationalmuseet. När det öppnar den 11 juni, efter 19 års planering, kommer institutionen – fyra tidigare separata museer för konst och brukskonst förenade i en organisation – att hysa den största konstutställningen i Norden. De som är insatta vill gärna påpeka att det kommer att bli större än Guggenheim Museum Bilbao, den Frank Gehry-designade utposten för det ikoniska New York-museet, som gjorde den okända spanska staden till ett viktigt stopp på en europeisk konsttur.
Museet representerar det senaste inslaget i den pågående stadsförnyelseplanen, Fjordbyen, som lanserades på 1980-talet. Det går inte att klaga på placeringen precis vid hamnen. Färjor till närliggande öar. Vandrare som promenerar i solskenet. Ljuset har det mjuka glitter man finner vid kusten. Här är du i hjärtat av en europeisk huvudstad, men stämningen väcker känslan av semester vid havet. Det är rätt underbart.
Men, wow, museet är enormt. Klätt i grågrön skiffer (den tyska arkitekt- byrån Kleihues + Schuwerk hade för avsikt att föra en dialog med både 1300-talsfästningen tvärs över vattnet i hamnen och det närliggande stadshuset) och med en yta på imponerande 55 000 kvadratmeter ramar det in ena sidan av vattnet. På taket kommer ett upplyst, marmorklätt utställningsutrymme att lysa på natten som ett nutida Akropolis.
”Det kommer att göra Oslo till ett verkligt centrum för konst och kultur i norra Europa”, säger marknadschefen Tord Krogtoft till Robb Report och tillägger att det kan vara det enda stora nationalmuseet som öppnar i år. ”Det är världsnyheter.” Han funderar ett ögonblick och tillägger sedan med ett leende, ”Det är ganska onorskt, faktiskt.”
Installationen av konst i de 87 rummen, spridda över två våningar, pågår. Några av verken, som en iögonfallande väggmålning av exploderande regnbågar av den amerikanske konceptkonstnären Sol LeWitt – som garanterat kommer att vara som kattmynta för Insta-influencers – är sprudlande, men inredningen är återhållsam. Kalkstensgolv, kraftiga ekdörrar och fönsterkarmar av polerad mässing skänker ålderspatina till de höga, luftiga utrymmena. Ibland får dessa utrymmen en bakgrund av ljudkonst – gregoriansk sång, till exempel, eller fågelsång. Totalt kommer cirka 5 000 föremål att visas, från målningar till möbler, design och mode till religiös konst, det mesta norskt.
Lika imponerande är att staten hostade upp var och en av de sex miljarder norska kronor det kostat att bygga. ”Det är en fråga om kultur och ambition lika mycket som pengar”, säger Krogtoft. ”Oslo har förändrats så mycket på 20 år. Allt har blivit bättre och bättre: musik, restauranger, konst, allt. Så medan detta museum säger ’Här är vi’ till resten av Europa, ger det också människorna här den kultur de borde ha.”
Så jämlikt. Ganska norskt trots allt. Oslos andra heta museum är Munchmuseet, som öppnade i Bjørvika förra året. Världens största samling av konstnären Edvard Munch – och ett av de största museerna som ägnas åt en enskild konstnär – är ingen lätt byggnad att älska. Osloborna skämtar om att det liknar en fraktcontainer som står på högkant. Arkitekturkritiker har mer generöst menat att den 13 våningar höga byggnaden, designad av spanjoren Juan Herreros, förkroppsligar den psykologiska tortyren bakom Munchs arbete. På insidan, där intendenterna har en samling på nästan 28 000 verk att leka med, är den expressionistiska konsten fantastisk och baren på översta våningen erbjuder en svårslagen utsikt över fjorden. Ja, två versioner av Skriet finns på plats. Den tredje är på Nationalmuseet, och den amerikanske finansmannen Leon Black rapporterades vara den vinnande budgivaren på den fjärde på Sotheby’s för nästan 120 miljoner dollar år 2012.
Det ovannämnda intilliggande operahuset, uppfört 2008, erbjuder en uppenbart annorlunda atmosfär. Det är inte bara det att det hyllade, inhemska arkitektföretaget Snøhetta har vågat sig på att skapa ett isberg: glasklippor, tak som sluttar ner i mörkt vatten, ett berg av vit marmor. Det är också det att taklandskapet är skapat som en inbjudande offentlig park.
Den livfulla scenen i Bjørvika är bara en del av det som gör Oslo till en enormt tilltalande huvudstad att besöka. Efter att ha infört högre vägtullar och trängselpriser för alla fordon utom elbilar är det neoklassicistiska centrumet så lugnt, så tomt på trafik och oväsen, att du aldrig riktigt vänjer dig vid det. Staden är också tillräckligt kompakt för att ingenting ska ligga mer än 20 minuter bort med tunnelbana eller spårvagn. Åker du i en halvtimme är du omgiven av tallskog.
Gå västerut från järnvägsstationen – nedför shoppingstråket längs Karl Johans gate, genom en park där vakter marscherar stelt framför det kungliga slottet – så når du Frogner, Oslos mest fashionabla bostadsområde. Här, bland stadens eleganta pastellfärgade villor, ska Sommerro öppna i september. Det har beskrivits som det första kvartershotellet i Oslo, men sådana hyllningar är faktiskt en underdrift – Sommerro är en av Skandinaviens mest intressanta lanseringar på flera år.
Robb Report är den första tidningen som släpps in i landmärket det inryms i, en blandning av art déco och funktionalistisk, röd tegelsten. Det byggdes 1931 och ägdes tidigare av stadens elleverantör Oslo Lysverker och fungerade som företagets huvudkontor, men innehöll också pool och badhus i källaren för allmänt bruk (en typiskt samhällsinriktad, skandinavisk gest). Lobbyns atrium visar nu upp en spektakulär art déco-ljuskrona som hänger från sex våningars höjd genom mitten av en spiraltrappa i smidesjärn. I vad som kommer att bli ett brasserie i den tidigare betalningshallen (en av fyra matsalar) bevarades under renoveringen en väggmålning från 1930-talet av den norske konstnären Per Krohg, en kompis till Matisse vars arbete också pryder FN:s säkerhetsråds byggnad i New York.
Nordic Hotels & Resorts är i toppform här. Företaget, känt för att skapa lyxfastigheter, inklusive Ishotellet i Sverige och Danmarks Villa Copenhagen, banade väg för konsthotell i Oslo med Tjuven 2013 (det ovanliga namnet refererar till områdets förflutna som både gömställe och avrättningsplats för smugglare och andra brottslingar), och fortsatte sex år senare med Amerikalinjen. Det senare, som upptar rederiets huvudkontor i nybarock, där emigranter en gång bokade sina resor över Atlanten, är ren Jazz Age-glamour.
I uppriktiga ögonblick erkänner cheferna att Sommerro, med sina 231 rum, har varit precis så besvärligt som man kan förvänta sig av ett projekt som har krävt cirka 100 möten med ett kommunalt konserveringsteam sedan 2019. ”Det skulle ha varit lättare att riva ner och bygga om från början”, säger varumärkesdirektör Siri Løining. Billigare också: projektet kostade cirka 288 miljoner dollar. ”Men”, fortsätter hon, ”det är mycket mer intressant att behålla byggnadens berättelser, dess DNA. Detta är ett kulturarvsprojekt.”
GrecoDeco, det New York- och Londonbaserade designföretaget bakom Soho House, har tagit hand om stylingen. Modellrummen är ett samspel mellan textur och mönster, art décochict och folkliga nordiska detaljer. Så det finns väggar med paneler i körsbärsfärgad ask, trappstegsformade taklister, gobelängklädda sänggavlar och badrum i rosa marmor. Men de måttbeställda, handknutna mattorna har bilder av storkar, och färgerna är rödbrunt och mossgrönt, mullvads-grått och mattrosa. Superior-rummen har ljuskronor i Muranoglas. En lyxsvit upptar det som en gång var det panelklädda kontoret för verktygsföretagets direktör.
I källaren, i vad som kommer att bli Skandinaviens största stadshotells wellness-avdelning – ”Det är inte ett spa. Det här är mer för hälsa och mind- fulness”, påpekar Løining – kommer gästerna att byta om i restaurerade träbås och simma under en lekfull Krohg-mosaik som Sommerro har bevarat. Oslos första takpool är öppen året runt. (Oroa dig inte, det finns en bastu bredvid för vintern.) Även om oslobornas användning av takfaciliteterna kommer att begränsas till lågsäsong (oktober till april), kommer de att vara välkomna att boka möten i anläggningarna under marken och träna på gymmet hela året. Løining förklarar: ”Många utvecklare tänker inte på var de är. Vi tar till oss byggnadens unika historia, dess unika upplevelser och hur den har tjänat lokalsamhället.”
Jag tror att det finns en vilja att skapa estetiska upplevelser överallt. Det är inte ett helt tokigt recept för en stad, eller hur?
Medan Krohgs vintageverk hyllar Norges konstnärliga arv, lyfter Sommerro även fram samtida konstnärer och designers som för in en frisk fläkt på Oslos moderna scen. Hotellet gav Kaja Dahl i uppdrag att återinsätta en dricksfontän i sten som en gång stod i wellness-avdelningen och att skapa vaser i granitliknande porfyr för gästsviterna. Hennes arbete suddar ut gränserna mellan skulptur och natur, konst och hantverk. I hennes utställningar på det närliggande QB Gallery i Frogner rullar ett band av trä upp i luften. Polerad marmor avslöjar en kristallin kärna. Det hela är på något sätt otvetydigt skandinaviskt. QB:s chef Mikaela Aschim talar om ett växande internationellt klientel för galleriets utbud. Det finns stor investeringspotential för köpare, säger hon, eftersom en liten, nationell bas av samlare håller priserna attraktiva. Några kommersiella konstgallerier, som Standard (Oslo), Galleri Golsa och OSL Contemporary, har tagit sig in på den internationella scenen, medan Galleri Format fokuserar på samtida hantverk och design. Kunstnernes Hus har däremot varit konstnärsdrivet sedan 1930 och har utställningar samt oberoende filmer.
På QB möter jag Dahl, som leder mig genom bakgatorna i Frogner: coola caféer i gathörnen på vackra sekelskiftesterrasser (området uppstod som en sommarreträtt för Oslos elit), kullersten, med fjorden som glittrar nedanför. Vid ett tillfälle går vi in i Frognerparken, där över 200 brons-, järn- och granitfigurer av skulptören Gustav Vigeland visas permanent. Vigeland, som bodde och arbetade i närheten i vad som nu är ett museum uppkallat efter honom, tillbringade nästan 20 år med att installera verken före sin död 1943. ”Jag älskar de här”, säger Dahl. ”De är så mjuka, men i granit.”
Dahl nämner välstånd som bakomliggande orsak till explosionen på Oslos konstscen. ”Konstnärer nästlar sig in överallt i Oslo just nu”, säger hon. ”Det är ett tecken på ett samhälle som verkligen kan unna sig, som har tid och rikedom att skapa.” Den stora respekten och högaktningen för konsten börjar på högsta nivå: Norges drottning Sonja fotograferar och skapar tryck sedan lång tid tillbaka och har inrättat
Queen Sonja Print Award, ett internationellt pris som delas ut vartannat år och som finansieras av försäljningen av hennes verk.
Precis som i andra städer ligger coola restauranger och caféer nära gallerierna. Sorgenfri, på den eleganta Sorgenfrigata, är ett utrymme med dubbla syften: polerad betong och rosa marmorbar uppe, galleri och konst- och modebutik nere. Det är den typen av galet kreativa knutpunkt varje resenär längtar efter att upptäcka. Utanför finns två klumpar av rå larvikitsten polerad till sittplatser – en beställning av Dahl.
Hon tror att Oslos uppgång bara har börjat. ”Jag tror att det finns en vilja att skapa estetiska upplevelser överallt”, säger hon. ”Det är inte ett helt tokigt recept för en stad, eller hur?”
Matscenen visar också upp en ny sofistikering. Om man frågar varför Oslo är fullt av små, visionära restauranger som lagar nyskapande, nordiska rätter, kommer kockar som Hanne Rutgerson, en lysande 30-åring som varit lärling på en Michelinrestaurang, att berätta om fantastiska norska ingredienser, en kultiverad kundkrets med mycket pengar, enkelheten hos en liten stad. Det är en oslagbar kombination. Rutgerson rekommenderar Hot Shop, en kvartersbistro i en tidigare sexbutik som erbjuder säsongsbetonad middag utan meny, med verkligt djup och förfining. Jag kan gå i god för Festningen, som serverar klassisk-moderna rätter i fästningen i hamnen.
På sitt eget brasserie, Kastellet, skickar Rutgerson ut en procession av bländande smårätter: kammussle-mousse med picklad rabarber; skrei (havstorsk från Barents hav) med svart tryffel och vit sparris; anka med körs- bär och grapefrukt. Det är nordiskt men djärvare, mer internationellt, mer intressant. Allt annat än traditionellt.
Tillbaka i Bjørvika besöker jag bastuanläggningen Kok. För femton år sedan, när fjorden var full av giftigt slam, skulle dessa flytande bastur ha varit rena galenskapen. Nu, efter en kommunal sanering, kan du hoppa mellan bastu och havsvatten, med en temperatur på två grader. Norrmännen kan faktiskt inte få nog av sådana här saker. Det knyter an till konceptet med stark mental hälsa genom friluftsliv.
Jag sitter i en liten överhettad stuga bland joviala Oslobor. Vi berättar skrönor och drar skämt. Med jämna mellanrum tar vi oss ut från ångkokningen för att dyka ner i fjorden. Mittemot skimrar operahuset med sin magiska, glaciärliknande skönhet. Det är en enormt livsbejakande upplevelse.
Inte illa för en nation av bönder och fiskare.
