Chanel, det framstående franska modehuset, satsar på gammaldags hantverk inför framtiden.
I den lilla staden Pau nära Pyrenéerna, inuti en omfångsrik verkstad med fönster från golv till tak och utsikt över gröna ängar, trär en vävare upp spolar med ändlösa garntrådar i en enorm vävstol. Trådarna är uppträdda kaotiskt och på alla sätt, men den intensivt fokuserade hantverkaren håller reda på varenda tunn tråd när den dras genom maskinens många stationer. Processen, som kallas varpning, har gjorts på samma sätt i århundraden.
Det är ett långtråkigt företag som kommer att kräva fyra, kanske fem dagars arbete; först därefter kommer hon att börja väva tygerna. Idag varpar hon en stor mängd trådar till ett tweedtyg – och inte vilken tweed som helst: den här är vävd med en tråd av pyttesmå paljetter som reflekterar ljuset och skapar ett något glittrande tyg. Detta och Chanels andra kända tweedtyger, som varumärket använder till sina signaturjackor, handväskor och eleganta Peter Marino-designade möbler, görs här. Verkstaden, kallad ACT3, grundades för 23 år sedan av vävningsexperten Maria Messner som är född i Salzburg i Österrike men flyttade till Pau på grund av dess rykte som nav i textilindustrin.
Från början hade hon ingen avsikt att göra traditionellt tyg; istället experimenterade hon med nya material och okonventionella kombinationer av ull, tyll, läder och annat. Hon sålde sina kreativa tyger till de parisiska modehusen, däribland Chanel, Dior och Chris – tian Lacroix. Det var ett mödosamt arbete som krävde skicklighet, passion och engagemang – och även om hennes verksamhet blomstrade oroade hon sig för hur hon och hennes 23 anställda skulle kunna upprätthålla det. Så för fyra år sedan bad hon sin största kund, Chanel, att investera. Idag är ACT3 en av 27 hantverksverkstäder som Chanel systematiskt har förvärvat eller delvis finansierat för att säkerställa att källorna till deras specialprodukter blomstrar – och i slutändan räddar de också urgamla hantverk från potentiellt utdöende. När vi tänker på det franska globala energiknippet tenderar vi att föreställa oss en storskalig produktion, men det familjeägda företaget, som sålde för mer än 11 miljarder dollar förra året, har en strategi som är rotad i småskalig hantverksproduktion. De började investera i sina centrala hantverksleverantörer 1985, och 1997 etablerades dotterbolaget Paraffection (namnet översätts till ”av kärlek till”) för att upprätthålla och bevara dessa hantverk.
I de flesta fall har Chanel förvärvat leverantörerna, men varumärket valde att inte störa deras produktion eller skötselde tilläts även skapa för andra modehus. Syftet var att ekonomiskt stödja de små hantverksverkstäderna som annars kanske inte skulle ha resurser att överleva. Kan en sådan high-fashionaltruism vara framtiden för lyxvarorna? Om stora märken vill bygga en publik bland en ny, ofta yngre kategori konsumenter – som ser modets potential att vara mer än bara en statussymbol – måste de stödja arvet och hantverkskunnandet bakom sina produkter. Det räcker inte att se bra ut längre, våra inköp måste också leda till något bra. Chanels modechef, Bruno Pavlovsky, som också övervakar Paraffection-delen, sade nyligen: ”Jag tror mer och mer att detta känslomässiga värde i framtiden kommer att utgöra lyxmarknadens framgång. Om vi förlorar känslan kommer vi att förlora värdet, och det är något vi tror mycket starkt på hos Chanel. Vi måste behålla det.”
Pavlovsky är inte ensam. Initiativet att stödja de många hantverksstegen sker bortom Chanel: Ledare för lyxvaror som LVMH och Kering investerar också i hantverkarna och etablerar skolor för att utbilda nya generationer i urgamla hantverk. LVMH valde till och med att rikta strålkastarljuset på sina hantverkare med Les Journées Particulières, ett evenemang som äger rum vartannat år, då dussintals verkstäder i hela Europa slår upp portarna för allmänheten. Naturligtvis kan man göra vinst med sådana storsinta ansträngningar, men denna typ av långsiktigt engagemang kommer man inte undan billigt med.
Till exempel har Chanels Métiers d’Art-kollektion, som den bortgångne Karl Lagerfeld lanserade 2002, blivit en av varumärkets mest berömda och kostsamma uppvisningar av hantverk, med genomarbetade modepresentationer som äger rum på en ny plats varje år. (I december förra året var en av seriens höjdpunkter en kollektion med egyptiskt tema, som presenterades i Dendurtemplet i Metropolitan Museum of Art.) Nästa år kommer Chanel att öppna ett 2,5 hektar stort campus i Paris – förorten Aubervilliers, designat av den franske arkitekten Rudy Ricciotti, för att samla de olika verkstäderna på en enda plats, samtidigt som deras individuella identiteter som oberoende enheter bevaras. Sådana åtgärder har stärkt många hantverkare och i vissa fall räddat hela hantverk, vilket var fallet med 1800-talets parisiska fjäderhus Lemarié – kanske världens enda kvarvarande plumassier – som Chanel förvärvade 1996.
Lagerfeld kände alltid ett behov av att förnya sig, oavsett kostnaden, och den känslan finns kvar idag. ”Med Chanel finns det ingen gräns för vad du kan göra”, säger Messner. ”Vissa modehus kommer till mig och frågar om priser. Inte Chanel. Kreativitet är det som är viktigast för dem.” Därför tar det i genomsnitt två månader att göra en enda Chaneltweed och det är också därför plaggen har så höga priser. Patrick Goossens förstår också drivkraften för innovation. Hans bortgångne far, den franske juveleraren Robert Goossens, samarbetade med Coco Chanel i årtionden. ”Bekymren för affärssidan är borta nu”, säger Goossens, som sålde familjeföretaget till Chanel 2005 och nu arbetar som konstnärlig ledare. ”Nu kan jag fokusera på skapandet.” Goossens utbildade sig till klassisk juvelerare i Paris och började arbeta i sin fars ateljé vid 19 års ålder. Under åren har han arbetat med att förverkliga Lagerfelds – och nu Chanels kreativt ansvariga, Virginie Viards – vision genom utsökta smycken och föremål. Inför förra årets egyptiska kollektion ville Lagerfeld och Viard ha guldbag gar som smycken och accessoarer, så Goossens kopierade skalbaggar hans far hade gjort för Chanel för 50 år sedan med hjälp av de ursprung liga modellerna från hans omfattande arkiv.
Hantverkarna i Lesages verkstad gör brons- och guldpläterade föremål på samma sätt som fina smycken görs för hand: i en vaxform. Det är en process som lätt skulle kunna automatiseras – men det vore inte lyx. I Montmartre har broderihuset Maison Lesage en skattkista med 75 000 prover som är mer än ett sekel gamla, men när Chanel förvärvade ateljén 2002 var Lagerfeld bara intresserad av att blicka framåt. ”De flesta designers letar i arkiven för att få idéer, men inte Karl. Han ville ha något helt nytt varje gång”, säger Hubert Barrère, Lesages konstnärlige ledare. När Barrère gick in i broderihandeln 1989 var hans mål att skapa en ny känsla av kreativitet – ett mål som delades av Lagerfeld. ”Jag blandar barock och modernitet”, säger Barrère. Hans arbete visar på en skicklighet som krävt nästan ett decennium av övning att behärska. Till exempel kan en broderad coutureklänning kräva upp till 1 000 timmars handarbete att slutföra.
Chanel står för ungefär 70 procent av Barrères verksamhet och han säger att samarbetet är särskilt fruktbart tack vare modehusets önskan att fylla hantverket med en modern känsla. ”Jag brukar ha ett samtal med Virginie om temat”, säger han, ”och så brainstormar jag med mitt team och lägger fram koncept för att utföra visionen.” Dotterbolaget Paraffection är fullt av liknande historier. Huset Desrues – den första métier d’art som förvärvades av Chanel 1985 – producerar knappar, smycken, bältesspännen och handväskor för märket. Chanels eftertraktade handväskor görs på Ateliers de Verneuil-en-Halatte, där ett både kulturellt och tekniskt arv bevaras.
Lärlingarna arbetar i fyra till fem år innan de sömlöst kan utföra de 180 tekniker som krävs för att skapa en enda väska. Och i den skotska staden Hawick tillverkar 200 hantverkare hos Barrie – som grundades av Walter Barrie och Robert Kersel 1903 – varumärkets kashmir. Dessa ateljéer leder Chanel in i nästa era: en period där mänsklig kreativitet, handarbete och känslor är mer värdefulla än en handväska för 10 000 dollar eller en klänning för 20 000 dollar.
Text: Jill Newman
