Med snabbt föränderliga sedvänjor i fråga om kulturarv – för att inte tala om den nya, intensiva granskningen från brottsbekämpningens håll – är det fortfarande säkert att samla antikviteter?
Vi befinner oss på förhandsvisningen för specialinbjudna av European Fine Art Fair, allmänt känd som TEFAF, i New York i maj. En kunnig amerikansk samlare som har haft god insikt i konstvärlden i många årtionden beundrar en huvudlös torso, elegant utmejslad i marmor. Allt som finns kvar av statyns armar är ett grovhugget stycke ovanför den högra skinkan, vilket tros vara den enda resten av en hand. Säljaren, en elegant parisbo, svänger försiktigt runt den flera tusen år gamla figuren på dess vridbara piedestal.
– Vi har fotografier av den från före 1970, skyndar han sig att berätta för samlaren – ett påstående som kanske låter obegripligt för någon som inte är insatt, men som har blivit ett slags (bristfälligt) kodord inom antikvitetshandeln för ”laglig att sälja.”
Efter en ny störtflod av rubriker om arkeologiska artefakter som beslagtagits från förödmjukade samlare och museer, säljare som åtalats för handel med smugglade varor, och ursprungsländer som kämpar för att få sådana föremål återlämnade, har värdefulla antikviteter har blivit en så kallad het potatis. Det är inte konstigt att vissa samlare känner sig nervösa och säljarna blir defensiva: Att ta sig fram i konstvärlden kan vara skrämmande nog utan att man ska behöva vara rädd för att polisen ska knacka på dörren och vilja göra husrannsakan.
Och ändå har intresset för artefakter – vare sig de kommer från antikens Grekland, Romarriket, Egypten, Afrika söder om Sahara, Latinamerika, Asien eller ursprungsbefolkningar – inte minskat. Till skillnad från tidigare epoker, när vetenskapliga samlare kände stolthet över att vara bland de främsta experterna inom smala kategorier, har många av dagens samlare av samtida konst börjat krydda sina Warhols och Princes med romerska mosaiker eller kinesiska buddhastatyer. På TEFAF har en handfull säljare av eftertraktade antikviteter förskansat sig bland världens Gagosians och Paces.
Ett par som samlar på samtida konst drogs till exempel till en stor, slående färgstark bild av den egyptiska gudinnan Amentet på en sarkofagpanel daterad till omkring år 700 f.Kr, på en framträdande placering i Charles Edes monter.
– Till och med deras konstrådgivare verkade vara nybörjare i kategorin, berättar Charis Tyndall, en av cheferna för Londongalleriet, för Robb Report medan hon håller ett öga på mässbesökarna som tittar sig omkring, och han bad om råd om vilka frågor han skulle ställa.
Efter att Tyndall gett rådgivaren en snabbkurs i skick (pigmentet är helt original; träunderlaget helt återställt av galleriets konservator för att förhindra att gipset smulas sönder) och proveniens (återförsäljaren har ett belgiskt äkthetsintyg från 1978, fem år innan Egypten förbjöd försäljning av sådana skatter), köpte paret omedelbart verket, som listades för cirka 223 000 dollar.
Naivitet, i kombination med hög efterfrågan och hög risk, kan skapa en explosiv cocktail – vilket gör frågan om hur man samlar denna typ av material, både juridiskt och etiskt, brådskande. Svaren från advokater, museipersonal, konsthistoriker, återförsäljare och samlare är komplexa och nyanserade. Men det är lärorikt att först ta reda på hur vi hamnat i dagens osäkra situation.
En fråga om forntidshistoria
Under flera århundraden – eller årtusenden, faktiskt – gällde principen att forntida föremål som grävdes upp ur marken eller togs som krigsbyten tillhörde upphittaren. Romarna skeppade hem otaliga statyer efter att ha erövrat Grekland under andra och tredje århundradena f.Kr. När britterna plundrade Benin 1897 tog de med sig en intendent för att få en överblick över den härskande obans utsökta bronser.
Attityden började förändras runt 1900-talets början, åtminstone från koloniserade länder vars ovärderliga skatter prydde gallerier och salonger i Europa och USA. År 1906 beslutade det ottomanska riket att alla kulturella artefakter som upptäcktes på dess territorium tillhörde staten, en lag som dagens Turkiet har behållit i sin strävan att återbörda förlorat material. Andra nationer följde efter under århundradets gång, även om vissa arkeologiskt rika länder var avgjort sena på bollen. Innan Egypten antog sin ägarlag 1983 skämtade en försäljare om att en turist kunde köpa och lagligt exportera ett autentiskt stycke historia som souvenir från en billig presentbutik i Kairo.
När kolonierna så småningom blev självständiga växte medvetenheten om frågan, samtidigt som akademikerna var oroliga för att marknaden skulle uppmuntra till förstörelse av arkeologiska platser. UNESCO:s konvention från 1970 om åtgärder för att förbjuda och förhindra olovlig införsel, utförsel och överlåtelse av äganderätten till kulturegendom fastställde icke verkställbara riktlinjer, även om många kunniga samlare och kända museer inte stördes av sådana kulturarvsskydd. Thomas Hoving, som var chef för Metropolitan Museum of Art från 1967 till 1977, skröt i sina memoarer om att hans adressbok var full av ”smugglare och fixare”.
Sedan kom Washingtonkonferensens principer 1998, om konst som konfiskerats av nazisterna. Även om den handlade om en viss regim och era, hade den stort inflytande på den bredare debatten och ledde till en rad bilaterala avtal mellan USA och 29 andra nationer om återbördande av konst som införskaffats på olaglig väg. Strax därefter skakades antikvitetsvärlden av en serie skandaler: den välkände säljaren Frederick Schultz dömdes till 33 månaders fängelse för handel med stulna egyptiska artefakter; Getty Museums respekterade intendent Marion True ställdes inför rätta i Rom för att ha konspirerat för att handla med plundrad konst (anklagelserna drogs så småningom tillbaka efter att preskriptionstiden löpt ut); och kanske mest följdriktigt, efter USA:s invasion av Irak 2003 stals närmare 15 000 föremål från deras nationalmuseum. År 2008 hade Association of Art Museum Directors utarbetat nya regler som ålägger institutionerna att undersöka sina förvärv med noggrannhet och kräva proveniens som kan spåras åtminstone så långt tillbaka som 1970 (året då UNESCO-konventionen trädde i kraft), även om en del kryphål kvarstår.
Samtidigt som missgärningarna kom fram i ljuset, skedde en aldrig tidigare skådad offentlig inventering av museernas innehav: den digitala tidsåldern uppmuntrade institutionerna att skapa online-databaser över sina samlingar och ge både konstälskare och nyfikna utländska regeringar nästan omedelbar vetskap om var oräkneliga föremål befann sig.
– I det ögonblicket förändrades verkligen saker och ting eftersom museerna började hållas ansvariga på sätt som de inte hade gjort förut, säger Victoria Reed, överintendent för proveniens vid Museum of Fine Arts i Boston. Du kan inte hålla fast vid stulna konstverk särskilt länge om hela din samling och dess ursprung finns online – åtminstone borde det vara så det fungerar. Det slutade med att många museer, däribland MFA, återlämnade flera verk till hemländerna.
Varför är det så knepigt med antikviteter nu?
En mängd relaterade, sociopolitiska faktorer har omformat ramarna kring området antikviteter under de senaste fem eller sex åren. Under ett besök i Burkina Faso 2017 erkände Frankrikes president Emmanuel Macron omfattningen av afrikanska artefakter på europeiska museer och lovade att återlämna många från Frankrike. Hans tal var ett slående erkännande på hög nivå av kulturarvets unika betydelse. Rörelser för social rättvisa, som Black Lives Matter, har också tvingat många västerländska nationer att ompröva relationerna till sina tidigare kolonier. Krav på att repatriera museernas besöksmagneter, som Benin-bronserna och Parthenonskulpturerna – förfrågningar som en gång ansågs skrattretande på många håll – har nu fått draghjälp.
Frågan har till och med sipprat in i det folkliga medvetandet, med den första Black Panther-filmen som innehåller en hämndkupp mot ett museum med föremål från Wakanda, och komikern John Oliver ägnade ett avsnitt av sin show Last Week Tonight åt museernas vägran att återbörda gamla eller heliga föremål.
Men den tyngsta faktorn kan vara Manhattans åklagarämbetes enhet för olaglig handel med antikviteter, tillsammans med Matthew Bogdanos, dess målmedvetne ledare. Som marinöverste stationerad i Irak när nationalmuseet plundrades, övertalade Bogdanos sina överordnade att låta honom undersöka saken. Efter att ha återfått tusentals stulna objekt skrev han en bok, Thieves of Baghdad, och tilldelades en National Humanities-medalj för sina insatser och återvände till åklagarkontoret fast besluten att stoppa den olagliga handeln med antikviteter.
Som statlig, snarare än federal, åklagare har Bogdanos hållit sin inställning förvånande enkel, och förlitar sig främst på New Yorks lag som reglerar innehavet av stulna föremål. I huvudsak innebär det att om ett föremål grävts ut och exporterats utan licens efter att ett land upprättat en nationell ägarlag, kan dessa föremål betraktas som stulen egendom. Enligt denna teori har Bogdanos beslagtagit dussintals föremål från Met, bland dem en storslagen, huvudlös staty som allmänt anses komma från Bubon i vad som nu är Turkiet.
Det var Bogdanos team som förhandlade fram ett aldrig tidigare skådat livstidsförbud mot insamling i stället för åtal för miljardären Michael Steinhardt, som 2021 också lämnade ifrån sig 180 antikviteter värda uppskattningsvis 70 miljoner dollar. Det var även hans kontor som beslagtog närmare 89 föremål från en samling tillhörande Shelby White, en mångårig styrelseledamot vid Met, som har ett galleri med grekisk och romersk konst uppkallad efter sig och sin avlidne make, Leon Levy. När några av föremålen återlämnades till Kina i maj noterade Bogdanos att White hade samarbetat fullt ut och att åklagaren inte hade funnit några bevis för brottslighet från hennes sida – utan tvekan viss tröst i ett annars förödmjukande händelseförlopp.
Lag och ordning
Trots att den ofta citeras är 1970 en etisk avgränsning och inte någon lag. När det gäller återlämning är det amerikanska juridiska landskapet ett lapptäcke av tillräckligt många datum, bilaterala importavtal och listor över påverkat material för att få de flesta att få något glasartat i blicken. Sedan finns de utländska äganderättslagarna, som kan göra ett smugglat föremål till stulen egendom.
– Så 1970 är inte någon magisk, skyddande sköld som garanterar att du aldrig får några bekymmer efter att ha förvärvat ett objekt, säger Elizabeth Marlowe, professor i konsthistoria och museistudier vid Colgate University.
En exportlicens är en försäkran om att en säljare inte bryter mot några nationella kulturarvslagar.
– Men jag har aldrig sett en antikvitet på marknaden med ett verkligt exporttillstånd [från sitt ursprungsland], säger Reed på MFA, framstående proveniensforskare enligt många experters uppfattning.
Det är en läxa som Met lärt sig den hårda vägen, när Kim Kardashian publicerade ett foto av sig själv stående bredvid en guldsarkofag på Met-galan, och onlinedetektiver kände igen föremålet som ett som stals från Egypten 2011. Myndigheterna fastställde att museets köp för fyra miljoner dollar 2017 hade försetts med en falsk exportlicens, tryckt med ett egyptiskt namn som var föråldrat vid den angivna tidpunkten.
– Jag anser att Met borde ha kunnat räkna ut att det var en falsk exportlicens, säger juridikprofessor Patty Gerstenblith, chef för Center for Art, Museum and Cultural Heritage Law vid DePaul University. Jag utgår ifrån att de har personal som kan läsa arabiska och som känner till egyptisk historia. För mig är det rätt grundläggande. Man hade förmodligen kunnat hitta det på Wikipedia.
Kistan är nu tillbaka i Egypten, och Met meddelade i våras, efter ytterligare en rad pinsamma incidenter, att man skulle utöka sin proveniensforskningspersonal med ytterligare fyra anställningar. I ett öppet brev påpekade Mets direktör Max Hollein att en liten bråkdel av dess 1,5 miljoner föremål är ifrågasatta och försvarade museet genom att påminna om dess ”långa historia gällande den rigorösa översynen av vår samling och, när det är lämpligt, återlämnande av konst”.
Anfall är bästa försvar
De flesta experter är överens om att det är möjligt att samla och samtidigt hålla sig på rätt sida av lagen. Nyckeln är att agera i god tro och göra allt man kan för att verifiera att antikviteten i fråga uppfyller lagkraven: den tid då man accepterade ett påstående, vare sig det kom från en säljare eller ett auktionshus, om att ett objekt kom från ”en gentlemans samling”, är sedan länge förbi.
– Ingen kommer någonsin att sälja något till dig och samtidigt berätta att det finns problem, varnar Reed. Så det är upp till köparen att undersöka lite djupare.
Det är inte alltid så lätt. Enligt Gerstenbliths erfarenhet är det inte ovanligt att se en autentisk antikvitet säljas med en påhittad historia utformad för att maskera den olagliga exporten.
– Jag tror att det har skett en verklig tillväxt när det gäller dokumentation av falsk proveniens, säger hon. Eftersom tonvikten på att tillhandahålla dokumentation har ökat dyker det upp fler förfalskningar där ute.
Flera experter säger att många säljare har svarat på de strängare reglerna genom att tillhandahålla allt vagare information – som att dölja ursprungslandet.
– Alla kanske vet att det här objektet är stulet, men så länge vi inte vet vem det stulits från hanteras det som helt rent spel, säger Marlowe. Så UNESCO 1970 var rätt tandlöst. Det enda det gjorde var att se till att säljarna blev mycket, mycket noga med att radera all information om vilket ursprungslandet var. Och de blev mer och mer noggranna med att göra det.
Till säljarnas försvar gjorde det romerska riket avtryck i dussintals moderna nationer, vilket gör exakt identifiering till en svår uppgift i många fall (dessutom transporterade och handlade man med varor regelbundet). På samma sätt kan liknande verk från till exempel Indien och Nepal vara svåra att skilja åt. Tyndall noterar också att det under många år inte fanns någon standardpraxis att behålla detaljerade ägarhistorier om ett föremål inte hade ingått i en framstående samling, vilket skulle kunna öka dess värde; samlarna kastade ofta alla papper.
– Ingen brydde sig, säger hon. Nu är naturligtvis det första folk frågar, innan de ens frågar om priset, vilket ursprunget är.
Tyndall ägnar mycket av sin tid åt proveniensforskning (riktigt tråkigt, enligt hennes egna ord), när hon mycket hellre skulle föredra att undersöka själva föremålen.
– Det är nästan som om det har införts en omvänd bevisbörda, muttrar hon.
Juridiskt sett förhåller det sig inte så.
– Den rättsliga standarden kräver inte att köparen gör någonting alls, säger Tom Kline, en framstående konstadvokat som har företrätt kunder över hela ämnets spektrum. Säljarna förväntas hålla en högre standard för noggrannhet, men den genomsnittliga samlaren är inte skyldig att vara noggrann.
Ändå säger han att det kan hjälpa: när Kline företrädde Michael Steinhardt i en mycket omskriven civil tvist med Turkiet över en liten statyett med namnet Stjärnskådaren, var det faktum att ”domstolen fann att han var noggrann och Turkiet inte var noggrant” – verket hade under lång tid visats på Met och publicerats upprepade gånger innan Turkiet slutligen stämde – till Steinhardts fördel. Det bidrog också till att Turkiet inte kunde bevisa att Stjärnskådaren, som kunde spåras tillbaka till 1961, hade grävts upp olagligt efter att landets ägarlag trädde i kraft 1906 (även om utgrävningen av ett stulet föremål sällan dokumenteras).
– Det är mycket bättre för innehavaren att kunna säga, ”Jag anlitade en expert, jag kollade litteraturen, jag pratade med några museer: jag följde bästa praxis”.
– Vad jag ser är ultrarika individer som inte förstår graden av den risk som de utsätter sig för vid ett köp, fortsätter Kline. Det är inte så att de är onda, det är att den nuvarande omgivningen kräver mer. En samlare gör klokt i att anställa någon som kan gå igenom samlingen. Det är mycket mer som kan göras gällande efterforskningar än vad folk i allmänhet förstår. Kanske har antikviteterna gått via ett auktionshus eller en återförsäljare; kanske har de publicerats någonstans. Skaffa fram alla dokument som säljaren har. En säljares identitet hålls oftast konfidentiell som marknadspraxis, och det är problematiskt. Säljaren har integritetsrättigheter, men köparen måste upprätta en ägandekedja när de säljer, donerar eller dör och objektet går till deras arvingar. Så vi försöker ibland förhandla om att säljaren ska avslöjas efter köpet och endast för användning vid en ytterligare försäljning.
Denna möjlighet att bli av med objektet längs vägen kan mycket väl kräva rigorös dokumentation, särskilt eftersom regler – och sedvänjor – skiljer sig åt.
– Om en samlare vill donera till ett museum måste de veta vilka standarder museerna upprätthåller, säger Reed.
Som Kline påpekar är arvingar ofta mindre fascinerade av urnor och cylinderförseglingar än sina föräldrar, men blir inte av med dem.
– De har en samling som inte är så väldokumenterad och det måste de hantera, säger han. Verken överlever människorna, så det måste finnas någon form av successionsplan. Sälj, ge, donera, lämna tillbaka. Det är alternativen.
Det, eller acceptera att de är familjeklenoder. Naturligtvis innebär en vag bakgrundshistoria inte nödvändigtvis ett dunkelt förflutet; ibland kan forskningen radera eventuella tvivel om ett objekts laglighet. I en fallstudie som Reed nämner lades en egyptisk kalkstenskulptörs modell ut till försäljning 2014 med ett bristfälligt ursprung som saknade både utställningshistoria och bibliografi. En tidigare ägare identifierades som ”Meiss Collection, USA, förvärvad före 1975”, men utan vare sig förnamn eller stad. Den mest övertygande godbiten var ett inventeringsnummer, som i hennes öron lät väldigt mycket som ett lånnummer från ett museum, som hon minns det.
– Jag visste att formatet var bekant, så jag skickade förfrågningar till några av våra systerinstitutioner, och det visade sig att detta verk hade lånats ut till Fogg Art Museum på Harvard redan 1954. Den som ägde det och lånade ut det var konsthistorikern Millard Meiss, som dog 1975.
– Det verkade som om det här objektet inte hade något pappersspår, tilllägger Reed. Men med lite grävande kunde vi faktiskt skapa en ägarhistoria tillbaka till 1954. Det slutade med att vi köpte den och nu ingår den i samlingen.
Gary Vikan, den tidigare långvarige direktören för Walters Art Museum i Baltimore, föreslår att man tar ett foto av objektet och skickar det till kulturattachén vid det potentiella ursprungslandets ambassad.
– Gör hemläxan, köp inte säljarens historia, lista ut den själv, säger han och tillägger: var beredd att förlora.
Kline varnar för att spridningen av ett foto också kan skapa ett ormbo, inklusive föra med sig ett krav på återbördande, även åratal senare. Samlare med forskningstillstånd och gott om tid skulle kunna försöka kontrollera publikationer, försäljningsregister och utställningslistor på egen hand. Indicier, såsom biografisk information eller reseinformation, kan också vara till hjälp. En oberoende konservator bör kunna bedöma om ett objekt har genomgått restaureringsarbete, och få reda på ifall stil och material är förenliga med, låt säga 1800-talspraxis, och kan stödja påståenden om att objektet grävts upp för länge sedan – och inte smusslats ut ur landet förra månaden.
Det kan också finnas andra fysiska spår. I sin monter på TEFAF visar Tyndall mig en udda och fascinerande grekisk terrakottaskulptur, från omkring tredje århundradet f.Kr., med ett huvud som en vacker flickas, en gammal kvinnas magra bröstkorg och en fullvuxen mans muskulösa rygg. Baksidan bär också spår av att ha lämnat Italien under 1700-talet – rester av samma röda vax som hon beskriver som ”deras exportstämpel” – och har därför behållits.
Äkta vara
Frågan om autenticitet tappas ibland bort i röran kring härkomsten. Utöver det uppenbara (till synes värdefulla verk som erbjuds online till extrema reapriser) finns det gott om falska föremål på antikvitetsmarknaden, men som hamnat där av misstag och inte avsiktligt.
– Detta material har kopierats i hundratals år, konstaterar Tyndall. Man skulle åka på grand tour och man skulle köpa en turistsouvenir. Någon som inte vet vad de tittar på kan säga, ”Åh, den är riktigt gammal. Den är 300 år, men inte 3 000 år gammal”.
Något som gör situationen än mer komplicerad är graden av restaurering. Tyndall rekommenderar att man skaffar en skickrapport.
– De flesta sådana här saker har reparerats, förklarar hon. Det är inget problem, men du vill inte få en obehaglig överraskning när du upptäcker att din staty är till hälften omgjord.
Även erfarna intendenter och produktiva samlare har blivit lurade. Ett av de mer ökända fallen på senare tid var Bibelmuseet, ett passionsprojekt grundat av familjen Green, som står bakom butikskedjan Hobby Lobby. Bland deras misstag fanns köpet, enligt uppgift för många miljoner, av vad som visade sig vara sexton förfalskade fragment av Dödahavsrullarna.
– De trodde att de, eftersom de var bra på affärer, även skulle vara bra på att köpa antikviteter, och det var de inte – de var riktigt dåliga, säger Vikan, som lämnade in ett förslag om att organisera museets program, vilket avvisades.
– De blev utskämda överallt för att de köpte de där Dödahavsrullarna.
Fragmenten genomgick så småningom omfattande vetenskapliga undersökningar, som bland annat kom fram till att de var gjorda av gammalt läder, inte garvat pergament som de autentiska exemplen som förvaras på Israel Museum – och att bläcket applicerats när lädret redan blivit gammalt, och inte när det var nytt.
Ett etiskt dilemma
För en del personer inom området är vissa kategorier av material förbjudet område – punkt slut.
– Jag kan börja med förutsättningen att vi inte borde ha föremål som är heliga för andra folkgrupper: Hopifolkets kachinadockor och masker; kvarlevor, som skelett och skallar; stenskulpturer från helgedomar i Nepal, Kambodja och Indien; religiösa ikoner som fram till nyligen hörde hemma i en liten landsortskyrka i Italien, säger konsthistorikern Marlowe. Objekt som fortfarande är föremål för dyrkan – jag tror inte att det finns något etiskt sätt att förvärva dem. Det känns som en otroligt uppenbar sak att säga, och ändå har det inte varit så man tänkt i denna fråga, och det gör man fortfarande inte.
Marlowe föreslår att man för att undvika att uppmuntra till olagliga utgrävningar och smuggling kan samla enkla föremål som ursprungslandet inte kommer att vilja ha tillbaka. Under vårt samtal över Zoom sträcker hon sträcker sig efter en trasig bit keramik, ett amforahandtag som var en gåva från hennes avhandlingshandledare.
– Han borde inte ha tagit det, klargör hon snabbt. Det är betydelsefullt för mig eftersom han gav det till mig när jag tog min doktorsexamen. Även om jag visste var det kom ifrån, skulle de inte att be att få tillbaka det.
Men sådana vanligt förekommande föremål utgör en gråzon. Italienare på landsbygden har varit kända för att använda gamla kärl som de hittat på sina åkrar för att förvara ris eller socker.
– Arkeologer skulle säkert säga att dessa enkla föremål är lika viktiga för den historiska dokumentationen som de stora, fina statyerna, och vi vill inte att dessa saker hamnar utanför sin arkeologiska kontext, konstaterar Marlowe. Vi är beroende av att denna kontext är så fullständig som möjligt för att vi ska kunna utvinna den maximala mängden historisk information.
Vissa samlare klarar det etiska testet genom att förbinda sig att uppskatta och bevara en artefakt.
– Historien är mer flytande än folk vill erkänna, säger Jack Shear, fotograf och filantrop.
Shear har samlat på alla möjliga saker sedan barndomen och då han drogs till de antika föremålens historia och imponerande ålder, började han lägga dem till sin samling strax efter att han träffat sin numera avlidne make, den berömde samtidskonstnären Ellsworth Kelly, för nästan 40 år sedan. Först gav Kelly Shear en neolitisk jadebi, en kinesisk skiva med ett hål i mitten, och med tiden samlade de ihop en liten grupp av himmelssymboler. Tillsammans förvärvade de också lingams (falliska sniderier som representerar den hinduiska guden Shiva) från Indien, Sydostasien och Indonesien, och Kelly samlade edina-fågelstenar och banner-stenar från Mississippi Valley Basin, med en ålder på 3000 till 5000 år.
– Ellsworth kallade dem den första amerikanska abstraktionen, säger Shear. Under de senaste åren har han köpt ett par romerska objekt från första eller andra århundradet f.Kr. från Galerie Chenel på TEFAF.
– Antikviteter är en koppling till det förflutna, säger Shear. När du går förbi något som är två tusen år gammalt kommer det att förändra dig på något sätt.
Han säger att han inte vidtar några extraordinära försiktighetsåtgärder, utan litar på granskningsprocessen på TEFAF, även om han medger:
– Jag vet inte hur noggrann den är, eller om det bara är PR.
Men enligt hans åsikt – som han delar med flera försäljare som Robb Report talat med – kan frågan om repatriering förenklas och gå till enorma ytterligheter. Shear donerade nyligen 75 tibetanska thangkas från 1700- till 1900-talen till Williams-, Vassar- och Skidmore-universiteten, varav det senare öppnar en utställning av de rullade målningarna på Tang Teaching Museum den 19 augusti. Han blev irriterad när en kvinna kom till en offentlig föreläsning och hävdade att de borde återlämnas.
– Då måste man förstå att i Tibet finns kineserna, och de förstörde faktiskt förmodligen minst 80 eller kanske så mycket som 90 procent av alla tibetanska föremål när de kom 1959, säger Shear. Människor flydde med dessa thangkas, och Dalai Lama har sagt:
”Tack Gud för västerländska samlare som har hållit den tibetanska kulturen vid liv genom dessa artefakter.” Förr eller senare blir det faktiskt lite löjligt.
Osäker framtid
De upprepade skandalerna har förändrat marknaden.
– Föremål med väldigt gott ursprung blir mycket dyrare, och de utan blir mycket billigare, säger Tyndall. Här finns en enorm splittring.
Men sidoeffekterna är också existentiella. De flesta är överens om att UNESCO:s brytpunkt år 1970 är godtycklig, liksom datumen för diplomatiska avtal. Bör dessa tidsfrister styra innehavet av några av världens största skatter? Går det att moraliskt försvara att man håller fast vid tiotusentals föremål? Att man lämnar tillbaka dem? Med tanke på den stadiga migrationen av människor, hör kanske dessa forntida artefakter med rätta till världen i stort?
– Min rädsla är att motvikten, främst värdet av museer och, i förlängningen, av samlare, går förlorad, säger Vikan, som är ordförande för Committee for Cultural Policy, en liten tankesmedja som förespråkar ett kontrollerat utbyte av kulturföremål. Det finns ingen motröst som är speciellt effektiv just nu och som säger att i en värld som är kosmopolitisk, där människor korsar gränser, och idéer korsar gränser, bör även konst korsa gränser. Det bör ske på ett reglerat och respektfullt sätt.
Tyndall talar med entusiasm om att leva med antikviteter, att röra vid dem, och beklagar:
– Om samlingarna inte fylls på blir de inaktuella. Människor slutar studera dem, och det är skadligt för de akademiska studierna av den antika världen.
Shear finner samhörighet genom sin transkulturella samling från åtskilliga tidsepoker.
– En antikvitet går vidare när du inte gör det, säger han. Det visar att livet fortsätter och att föremål går från en person till en annan och att vi bara är förvaltare av historien.
En solig och blåsig dag i juni promenerar jag längs vänstra stranden, rakt över Seine från Louvren, med dess otaliga skatter från världens alla hörn, när jag får syn på galleriet som hade den romerska torson ute till försäljning på TEFAF. Jag ser den graciösa kroppen utan armar i skyltfönstret, så jag går in. De skrovliga partierna där huvudet och armarna brutits av står i kontrast till den släta stenytan som polerats av konstnären, vilket gör att de två årtusendena däremellan känns påtagligt verkliga. Det är ett stycke konkret historia, som kan bli ditt för cirka 650 000 dollar.
Av Julie Belcove
Illustration: Nash Weerasekera
