Carl Douglas har vigt sitt liv åt att utforska Östersjöns skeppsvrak.
Näringslivshöjdare, miljardär och punkare i själ och hjärta. Carl Douglas är en mångfacetterad man som är känd för att oftast vägra ge intervjuer. För Robb Report har han dock gjort ett undantag för att berätta om sin nya bok Ghost Ships – Östersjöns okända historia.
”PLU.” Så undertecknar Carl Douglas alla sina e-mail. Peace, love and understanding. Det låter ju snarare hippie än punkare, eller?
– Det där med Peace, Love and Understanding är något som jag började med när jag tjänstgjorde i den svenska FN-bataljonen i Bosnien 1995. Jag tycker inte det är något exklusivt ”hippie” – och om det är det så är det helt OK för mig att klassas som new-age hippie-punkare, även om jag gillar musik med mycket energi oavsett genre. PLU är något att sträva efter om du frågar mig. Världen skulle bli lite bättre med mer av det, säger Carl. – Punkare är ju både en musikstil och ett sätt att vara. Motvalls. Inte göra ”rätt” bara-för-att utan att ifrågasätta varför. Det behövs nog lite mer av det också. Åsiktskorridorerna behöver bli bredare. Att vika ner sig för makten är inte ett alternativ. Det gör mitt liv besvärligt, men det tar jag.
Carl Douglas är 55 år och son till investmentbolaget Latours grundare Gustaf Douglas. Han är bland annat styrelsemedlem och storägare i Latour samt vice ordförande i Assa Abloy och Securitas. Privat är han 22:a generationen Douglas som sköter släktgården Rydboholm utanför Åkersberga och kallar sig gärna ”bonne”. Mycket mer än så tycker han inte att allmänheten har med att göra och håller helst en låg profil. – I Sverige får man ju inte sticka ut eller vara annorlunda. Det är lågt i tak och smal korridor, säger Carl som har gjort klart för oss att han bestämmer själv vilken slags frågor han vill besvara. Om vi vill diskutera samhälle och politik eller blir allt för privata så säger han stopp. Han säger sig vara passionerat intresserad av politiska frågor men tar det helst person till person och inte via media. – Jag gillar interaktion med riktiga människor. Att prata, diskutera, debattera och så vidare. Med intervjuer så blir det någon emellan som ska tolka. Anledningen till att jag ställer upp för Robb Report är för att jag tycker att det är viktigt att förmedla tankar angående människans relation till havet. Vi behöver skaffa oss ett bättre förhållningssätt till havet om vi ska ha en chans att lyckas komma till rätta med många av de problem som haven ställs inför. Ett sätt att göra detta är genom att berätta historier som väcker känslor och relationer, och det är det vi försöker åstadkomma med boken Ghost Ships. Att skapa engagemang.
I en av sina sällsynta intervjuer har Carl Douglas förvånande nog berättat att han är rädd för vatten och har lätt för att bli sjösjuk. Hur kan det vara förenligt med att han har gjort mer än 3 000 dyk på gamla vrak i Östersjön? Hur föddes överhuvudtaget denna passion för dykning?
– Det är ju ofta svårt att veta exakt när en tanke dyker upp. För mig var det en gradvis process, över många år. Men fascinationen av undervattensvärlden väcktes tidigt med Jacques Cousteaus filmer och makarna Hans och Lotte Hass bilder. Det var en värld som knappt en människa i västvärlden hade en aning om existerade, så det var lätt att bli trollbunden. När Carl så småningom introducerades till undervattensvärlden var det inledningsvis via varma vatten i Australien, berättar han. – Men ganska snabbt kom mitt intresse att riktas mot Östersjön och den kulturskatt som vilar på botten här. Vem kittlas inte av tanken på att besöka ett vrak på havsbottnen? Det var något som direkt fascinerade mig, och det intresset har aldrig svalnat. Tvärtom så ökar det för varje ny kunskap som framkommer genom nya upptäckter och ny forskning.
I förordet till boken Ghost Ships skriver Carl Douglas: Det magiska och unika är det som händer efter att fartygen har sjunkit. Eftersom vattnet i Östersjön är kallt och har låg salthalt trivs inte skeppsmasken (Teredo navalis) här. I varmare, saltrikare hav äter dessa djur upp allt trä som hamnar på bottnen. Detta gör att vrak som hamnar på Östersjöns botten inte förstörs – allt bevaras. På de djupare vraken finns det heller ingen växtlighet, vilket gör att detaljer förblir synliga och tydliga. Ofta känns det som att det var alldeles nyss besättningen lämnade fartygen.
Carl hävdar att just Östersjön är det mest intressanta havet i världen när det gäller att utforska gamla skeppsvrak. Inte bara för att det har pågått handel, konflikter och folkrörelser i många hundratals år utan även för att Östersjön kan vara förrädisk, med lömska grund och plötsliga stormar. Man räknar med att kanske 100 000 vrak vilar på bottnen. Tillsammans med fotografen Jonas Dahm och ett team andra dykare har Carl under de senaste 20 åren hittills återfunnit, utforskat och dokumenterat cirka 400 skeppsvrak som vilar på ner till 110 meters djup. Alltid med respekt för de olycksaliga offer som har omkommit i katastroferna. – På flera av vraken påträffar vi kvarlevor efter omkomna. Vi besöker platserna med största respekt och vi gör det för att hedra de som har drabbats av ond bråd död och berätta historien om vad som har hänt. Det innebär att vi är mycket försiktiga med att visa bilder där det finns kvarlevor. Rent tekniskt använder Carl och fotografen Jonas Dahm vanliga systemkameror med Seacam undervattenshus, och har även med sig egen belysning i form av starka lampor och särskilda undervattensblixtar för att ljussätta bilderna. I dykartuberna finns så kallad trimix, heliumförstärkt luft, och för att klara av temperaturer på omkring 4 grader använder dykarna dubbla elupp[1]värmda underställ. – Ett dyk till riktigt stora djup kan ta tre timmar, men då har vi bara cirka 20 minuter på oss nere vid själva vraket. Ofta går mycket av tiden åt till att rensa vraket från gamla intrasslade fiskenät.
Carl berättar utan större dramatik att det har uppstått oönskade och farliga situationer några gånger, när han till exempel har fastnat inne i ett vrak eller fått slut på luft. Det låter ju katastrofalt i en landkrabbas öron. Hur klarar man sig ur ett sådant läge?
– Två gånger har jag fått slut på luft men båda gångerna kunde jag gå direkt upp till ytan. Inget större drama. Det ingår i utbildningen att förbereda sig för sådant. Men det är dumt att hamna i den situationen. I båda fallen jagade jag en bild och ignorerade min träning. Inte bra – men det blev bra bilder…
På sitt CV har Carl Douglas bland annat upptäckten av den svenska DC3:an som sköts ner av ryssarna 1952. Hans team hittade planet efter 47 dagars sökande dygnet runt och det kunde bärgas 2004, och den bedriften innebar att Carl fick ta emot en medalj ur kungens hand. Han har även varit med och hittat regalskeppet Svärdet som förliste 1676 i slaget om Ölands södra udde i strid med den förenade dansk-holländska flottan. En viktig och spännande upptäckt för historiker och forskare, men Carl är ändå mer intresserad av enskilda människoöden än de historiska skeendena. – De här människorna hade helt andra levnadsvillkor än de vi har idag. Deras ständiga faror och umbäranden är värda att lägga på minnet, att återuppleva och försöka sätta sig in i. Av många anledningar. Den kanske viktigaste anledningen är insikten om att utan skepp, hav och seglatser så hade inte världen blivit till vad den är idag. Det handlar om vår relation till havet, om kultur, om historia, om teknologiska framsteg, om landvinningar kring säkerhet och framåtsträvande. Men kanske allra mest handlar det om ett humanistiskt perspektiv att förflytta sig i tid för att skaffa nya perspektiv för att agera framåt. Baserat på insikt, kunskaper och förståelse.
Carl Douglas hetaste önskedröm vore att hitta ett feniciskt handelsskepp, även om det inte finns några bevis för att fenicierna seglade så långt norrut som till Östersjön. Så vad blir nästa projekt för dyksäsongen 2021?
– Vi har över åren sett hur förhållandena i Östersjön blir allt sämre. Till exempel ser vi nästan aldrig någon fisk längre. Vi blev nyfikna på vad som sker – och insåg hur lite vi egentligen vet om havet och även en brist på engagemang för havet i samhället. Så vi startade stiftelsen Voice of the Ocean (www.voiceoftheocean.org och www.deepseareporter.se, red:s anm) för att försöka hjälpa till.
Carl hoppas att ett ökat engagemang och mer kunskap med tiden ska ge klokare beslut om haven. – Vi kan bara rädda mänskligheten med mer kunskap. Östersjön är kanske det bäst utforskade havet i världen, men trots detta mår vårt närmaste hav riktigt dåligt. Så uppenbarligen behövs mer kunskap för att bättre förvalta haven. Vi vill också vara en del av det arbete som pågår med att berätta nya, och annorlunda, historier som väcker intresse för mänsklighetens långa relation tillhavet. Utan kunskap om hur detta har gått till är det svårt att relatera till hur vi ska förhålla oss idag. Den kunskapen är lite som ”grundforskning” – det är inte alltid så lätt att se exakt vad den ska användas till, men vi klarar oss inte utan den.
Text: Thomas Wiman
Foto: Jonas Dahm
