Vinhandlaren Samantha Rudd förverkligar sin avlidne fars vision – och hon är inte rädd för att smutsa ner händerna.
När Leslie Rudd dog förra året av strupcancer, 76 år gammal, lämnade mat- och vinmagnaten efter sig ett imperium byggt på hans entreprenörsintuition. Hans sörjande dotter och enda barn, Samantha – en mamma på 30 år med smak för moderiktiga kläder och smycken – fick ärva hans extra stora roll i familjeföretagen, med bland annat ansvaret för Rudds vingårdar i Napa Valley och olika filantropiska insatser. Den oklanderligt friserade arvtagerskan flyttade in i Leslies kontor med valnötspaneler i Rudds vingård i Oakville, Kalifornien, vars årgångsviner säljs för 80 till 250 USD per flaska. Hon ställde ett par Blundstonestövlar vid dörren och berättade för vingårdscheferna att hon skulle dra på sig dem och ge sig ut i vingården trots sina ytliga modekreationer.
Under de följande månaderna satte Samantha sin prägel på verksamheten med ett mått av beslutsamhet som var välbekant för faderns bekanta, men med hennes egen ingång. Hon sålde Oakville Grocery, en fixpunkt i samhället sedan 1800-talet, som Leslie köpt 2007 av sentimentala skäl. ”Den var en distraktion”, säger hon. Hon tog tillbaka vinetiketten Crossroads som hennes far hade lagt ner, även det 2007, och återskapade ett mer överkomligt märke med vin för 35 dollar för att locka yngre kunder. Hon gav en miljon dollar från Rudd Foundation till Auction Napa Valley, ett årligt evenemang som stödjer hälsa och skolundervisning i regionen. Hon lanserade även ett program hon kallar Unlikely Collaborators som bjuder in skapande individer långt bortifrån för att bo och arbeta ett kort tag på vingården.
En av konstnärerna använde till exempel vinblad i sin keramik. De inneboende livar upp personalen som en del av hennes teori ”ta med dig ditt bästa jag till arbetet”. ”Det är samtidigt en utmaning”, säger hon. Samantha började implementera en affärsfilosofi som hon hade lärt sig av sin fars vän Charles Koch (en kontroversiell, offentlig person), ordförande och vd för Koch Industries. Kochs marknadsbaserade ledning applicerar den fria marknadens principer på ledningsarbetet. Samantha modifierade bonusstrukturen och satte upp mätbara mål för varje anställd. ”Allt måste vara meritbaserat”, säger hon.
Hennes far skötte om och byggde verksamheten på ett annat sätt. När det handlade om att köpa in nya företag till imperiet, vilket kunde röra sig från hyreshus till Godfather’s Pizza och Lone Star Steakhouse, förlitade han sig i huvudsak på sin egen magkänsla. Leslie växte upp i Wichita i Kansas och ärvde Standard Beverage, företaget hans föräldrar grundade och som han sedan förvandlade till Kansas största spritdistributör. En rad företagsprojekt följde och blev byggstenarna i det privatägda Leslie Rudd Investment Co. Ett av hans motton enligt minnesrunan i The Wall Street Journal var ”Gjort är bättre än perfekt”. Leslie var lojal mot Kansas trots att han bodde på annat håll, och baserade välgörenhetsorganisationen Rudd Foundation som han grundade 1998 i Wichita för att stödja utbildnings- och hälsoinitiativ. Organisationens slogan är tydligt Ruddisk: ”Hjälp till den som har modet och beslutsamheten att hjälpa sig själv.” Han ställde ofta frågan: ”Vad skulle du göra om du inte var rädd?” Detta genomsyrade hans beslutsfattande och uppfyllde så småningom även hans dotter.
Det var under ett besök till Château Haut-Brion i Bordeaux i Frankrike när Leslie var i 30-årsåldern som hans önskan tändes om att starta en vingård och att bygga upp en verksamhet han skulle kunna lämna över till kommande generationer. Det tog några decennier, men 1996 hade han till slut tagit sig in på vinmarknaden genom att köpa sin första vingård efter att ha kontaktat innehavare av bra mark tills han hittat en som var villig att sälja 22 hektar till honom. Rudd Oakville Estates första årgångsvin kom 1998, producerat av inköpta druvor, och två år senare släppte man den första flaskan producerad av egna druvor. Under 90-talet köpte Leslie gourmethandlaren Dean & DeLuca och förvandlade företaget till en rikstäckande kedja med ett enastående urval av kött, vin och andra livsmedel – strax innan ”foodie” blev något eftersträvansvärt. (Han sålde senare kedjan för rapporterade 140 miljoner dollar.)
Samantha gick i lokala skolor, hoppade över en årskurs och skickades till en internatskola i nian vid 12 års ålder. Under flyget hem den följande sommaren slängde Leslie en broschyr i famnen på dottern. ”Det här är vad du ska göra”, berättar hon att han sagt på planet. Hon hade en vecka på sig att packa innan hon gav sig av på den tvååriga resa hennes far hade lagt upp. Det hela började med en backpackertur på 80 dagar i Wyoming med National Outdoor Leadership School, eller NOLS. Den oortodoxa resplanen, skapad med hjälp av en konsult, var Leslies sätt att vaccinera det enda barnet mot en av hans värsta rädslor: stackars lilla rika flicka-syndromet.
Men för Samantha kom det som en chock. Under dagarna innan hon gav sig av ”var jag hysterisk och grät hela tiden”, berättar hon. Hon kom iväg så hastigt att hennes vänner blev förvånade. ”Det var liksom, vart har Sam tagit vägen?” berättar Natalie Bath, en av hennes närmaste barndomsvänner. Wyomingresan, under vilken Samantha bar en 34 kg tung ryggsäck, var väldigt upplivande. ”Faktum är att jag älskade NOLS”, säger hon. ”Vi gick aldrig längs några leder.” Detta följdes av en tur till Kuba för ett två månader långt utbildningsprogram. Hon var det enda barnet bland vuxna studenter, som hade anmält sig som turister. Resan klipptes av i förtid för att modern, Susan Rudd, insisterade på det när situationen visade sig vara osäker. ”Jag brukade ställa en stol under min dörr på grund av alla männen där ute”, berättar Samantha.
Hon tillbringade senare en månad vid TASIS, den amerikanska skolan i Schweiz, studerade i Edinburgh och gjorde en andra omgång med NOLS och seglade i Baja California. Detta avslutade år ett. Under år två gick hon på en utomhusakademi i North Carolina, där varje dag började med en vandring vid 5.30 på morgonen och studenterna uppmanades att springa ut i skogen för att hitta sin naturkunskapslärare. Hon tillbringade en termin vid Island School i Eleuthera på Bahamas, där det knappt fanns rinnande vatten. Hon avslutade resan vid Miss Hall’s School i västra Massachusetts, där hon berättar att hon slutade som klassordförande. ”Nu när jag har gjort det och det ligger bakom mig älskar jag att jag klarade av det”, säger hon om sitt tvååriga äventyr. Hon värdesätter den självständighet hon fick och det mod det inspirerade hos henne. Det finns dock kvardröjande känslor, i synnerhet från chocken att skickas bort med så lite tid till förberedelser. ”Varje gång jag lämnar hemmet”, säger hon, ”blir jag irrationellt ledsen – bara ett tungt, tungt sinne.”
Samantha är väldigt lik sin far, med samma intensiva blå ögon, höga panna och höga kindben. 2008, när hon var en 20-årig student på Scripps College, döpte Leslie ett vin efter henne. En flaska Rudd Oakville Estate Samantha’s Cabernet Sauvignon av 2015 års årgång säljs idag för 175 USD. Det finns även en Rudd Mt. Veeder Susan’s Blanc, uppkallad efter hans fru, som ansvarar för vingårdens stora trädgård. Leslie – vars ambition under lång tid var inriktad på att bygga en familjedynasti på flera generationer – hade debatterat Samanthas vin i åratal: Var hon kunnig nog att förtjäna etiketten? Hade hon visat tillräckligt mycket företagsamhet? ”Han ville inte kalla vinet Samantha”, berättar hans dotter. ”Jag tror hans känslomässiga pappasida ville det, medan hans tuffa sida inte gjorde det.” ”För honom”, säger Natalie Bath, Samanthas barndomsvän som nu arbetar som vingårdens biträdande vinhandlare och är chef för Crossroads-märket, ”var det att säga att nu har du tagit ställning. Sam är inte den sortens person som vill ha sitt namn på ett vin. Han gillade tanken på att det var en förklaring.”
Samantha var inställd på att lära sig om vinbranschen efter college och sökte utbildning utanför familjeföretaget, vilket hon räknade med att ta över i framtiden. Hon studerade vid ledande vingårdar, bland annat Spottswoode i St. Helena i Kalifornien och Château Margaux i Bordeaux. När det så var dags att flytta in i pappans kontor hade hon sina egna åsikter och planer. Hon flyttade ut Leslies antika engelska skrivbord. ”Jag är säker på att han gillade att föreställa sig alla de andra affärer som hade kommit till bakom det där skrivbordet”, säger hon. Hon lade till blommor och några kristaller och ett nytt modernistiskt skrivbord i vattenmelonfärgad metall. ”Massor av nya affärer kommer att göras upp där! Jag mjukade upp kontoret lite, men såg till att jag fortfarande kunde känna hans närvaro och kraft.”
Samantha har verkligen tagit en annan väg. ”Man kan inte vara en serieentreprenör inom vinhandeln. Min far var en grundare”, säger hon.
”För att göra vin på det sätt jag vill måste man ha en anknytning till marken och människorna”
Vissa saker kunde inte hända så länge min pappa var kvar, fortsätter hon tankfullt, medveten om att pappan inte finns där för att bevittna de förändringar hon har gjort med företagets bonusstruktur och tillväxtstrategi. ”De beslut jag fattar – jag önskar att min pappa kunnat se dem.” Strax utanför hennes fönster låg tre hektar med röd vulkanjord i träda under den föregående vintern. De 20-åriga vinstockarna Malbec Petit Verdot och Cabernet Franc drogs upp och kommer att ersättas av mer torkhärdiga rotstockar på våren. Vingården – som redan är ekologisk och biodynamisk – är på väg mot ett ännu hållbarare ”torrt” jordbruk som kommer att minska eller eliminera mycket av bevattningsbehovet.
”Vinstockarna kommer till sin rätt vid omkring femton års ålder”, säger vingårdschefen Macy Stubstad. ”Vi planterar inte vingården bara åt Samantha. Vi planterar den åt hennes son.” Stubstad kom till Rudd för fem år sedan och var fortfarande jetlaggad från flygturen från Australien, där hon hade arbetat i en vinkällare. Hon var på jakt efter jobb på en vingård, beväpnad enbart med en examen i vinodling från Cornell University. Leslie agerade på ren instinkt och anställde henne som vinodlare trots hennes brist på erfarenhet. Klichéerna är oundvikliga: Det var ett test på liv eller död, do or die. 2014 slutade Rudd att använda utomstående leverantörer och anställde vingårdsarbetare i det egna företaget under Stubstads ledarskap enligt den europeiska modellen. Förändringen stärkte målet att minimera personalomsättningen, eftersom arbetarnas kunskap om vinstockarna och jordmånen bidrar till vingårdens framgångar.
”Uppgifterna i vingården blir lättare för varje år eftersom man inte måste byta ut folk hela tiden”, säger Stubstad. I Samanthas marknadsbaserade ledningsmetod innebär det att skapa incitament som knyter arbetarna till aspekter i arbetet som de kan kontrollera. Arbetarna tilldelas block om tio rader som bär deras namn. Samantha håller i vinprovningar med vingårdsarbetarna. ”De arbetar på vingården under hela året”, säger hon. ”De bör få prova på vinet.” Den filosofin har hjälpt vingården med övergången till den nya ledningen. ”Mer än någonsin tidigare ser vi en stark koppling mellan Sam och hennes far”, säger Stubstad.
Vad skulle du göra om du inte var rädd? Samantha tar efter sin far ”på antagligen fler sätt än hon vet själv”, tillägger Stubstad. ”Hon är inte rädd för något. Hon är helt orädd.” Samanthas son Rudd Garrity fyller två i november. Kommer hon och hennes make, Mason Garrity, att låta Rudd genomgå det hennes far utsatte henne för? ”Jag tror jag kommer att göra mycket av det min pappa gjorde. Jag är väldigt angelägen om att Rudd ska växa upp med en arbetsetik och inte känna sig berättigad till något”, säger Samantha. ”Jag kommer förmodligen inte att vara lika drastisk som pappa. Min far var väldigt hård mot mig. Hans största förhoppning var att det var det här jag skulle ägna mig åt.” ”Vid någon punkt måste man verkligen låta barnet klara sig på egen hand”, tillägger hon senare.
Leslie Rudd lämnade dock inte ifrån sig kontrollen förrän efter sin död. Trots cancerdiagnosen, säger hon, godtog han aldrig helt att hans död var nära förestående. ”Man måste ge sina barn verkligt ansvar och myndighet för saker och ting”, säger hon, ”så att framgången eller misslyckandet är deras.”
Text: Christina Binkley
