High Tee

Hur får man en golfrunda att bli lika spännande som heli-skidåkning? Genom att låta rebelliska entusiaster ta hand om logistiken.

Den dramatiska golfbanan på Ardfin Estate ligger till största delen på sten och lera snarare än på sand och sanddyner, med hål placerade på strandremsor och på höga branter. Banan är djärvt skulpterad längs med den robusta strandlinjen på Juras södra spets, en ö i Skottlands inre Hebrider.

Det krävs en äventyrlig själ för att spela på den, för att inte tala om att ta sig dit. George Orwell beskrev den avskilda ön, med en befolkning på 230 personer och 6 000 hjortar, som ”en extremt onåbar plats”. I slutet av 1940-talet var den det perfekta, avskilda hörnet där han kunde skriva sitt sista verk, ”1984”. Idag har ön en väg, en pub, ett whiskydestilleri och så Ardfin, en av världens mest ambitiösa och påkostade golfretreter. Det är precis den typ av världens ände-ställe som Bravo Whisky Golf specialiserar sig på att upptäcka och göra tillgängliga för gästerna.

Några av Skottlands mest spektakulära linksbanor ligger undangömda i de djupaste hörnen av den klippiga kusten och på öar mitt ute i ingen- stans som kräver flera timmars resa med bil, flyg och färja för att nå. Att ta sig till Ardfin från till exempel Edinburgh tar vanligtvis en hel, ansträngande dag med en nästan fem timmar lång bilresa plus en timme med färja, eller en timme med bil till Glasgow för att ta ett oftast försenat regionalflyg till Islay, följt av en färjetur och en kort bilresa, helt beroende på västkustens oförutsägbara väder.

Men Bravo Whiskey Golfs grundare Neil Scott Johnson och Paul Geddes anser bestämt att en riktig golfsemester aldrig bör innebära mer än en halvtimmes bilresa på en och samma dag. Oavsett om de är inriktade på sitt hemland Skottland, eller ser längre bort mot Skandinavien, kombinerar duon svåråtkomliga golfbanor med landningsbanor, boutiquehotell och VIP-upplevelser, som specialtillgång till destillerier eller en privat middag med en lord på hans förfäders storslagna egendom. Tack vare ett samarbete med Storbritanniens enda kommersiella sjöflygplansföretag kan de eskortera gäster som mig till Ardfin på mindre än en timme.

Kvällen innan min planerade avresa till Jura överraskar Geddes mig med en privat whiskyprovning på mitt hotell, Edinburghs grande dame, Balmoral. Scotch, hotellets exklusiva whiskyrum, har över 500 sorter av den skotska drycken, inklusive den eftertraktade Macallan Red Collection 40 Years Old. När vi smakar oss igenom Macallan Sherry Oak 12 Years Old, destilleriets Double Cask 15 Years Old och 2021 års version av dess Rare Cask i en följd, rinner min whisky- påverkade oro över den olycksbådande väderprognosen av mig.

Geddes, en 49-åring med en förkärlek för extremskidåkning och fina franska viner, verkar allt annat än bekymrad när han tar ytterligare en klunk av Rare Cask, som han poetiskt beskriver som julafton i ett glas. ”Det här kommer att bli bra”, säger han med ett lurigt leende. ”Dessutom har vi en helikopter och helikopterplatta som backup om vi inte kan göra en vattenlandning, och om det blåser för mycket har vi en privat båt i beredskap.”

Jag inser snabbt att Geddes och Johnson inte är bara golf- och whiskyfanatiker. NATO-alfabetets kodord som utgör företagets namn är en nick till duons militära logis- tiska och taktiska kompetens. ”Vi sitter inte och slöar”, försäkrar Ged- des mig. ”Det finns alltid en plan A, B, C och till och med D.” De har också goda kunskaper om de finare sakerna i livet (klassiska bilar, cham- pagne, samtida konst, skräddarsydda tweedkostymer) med den otroliga förmågan att säkra allt från start- tider på St. Andrews till en privat visning av unika tartaner av kulttex- tildesignern Araminta Campbell.

Vännerna träffades för över 20 år sedan när de studerade vid universitetet i Aberdeen. Deras professionella vägar tog en ny riktning —Johnson började med fastighetsförvaltning och drev ett cateringföretag tillsammans med sin fru, medan Geddes handlade råvaror — och för tre år sedan tog de en skidresa till Chamonix i Frankrike. Djupt in i sin andra flaska after ski-vin kläckte de tanken på ett företag som skulle göra det lika spännande att spela 18 hål som att ägna sig åt heli-skidåkning.

Även om jag är en person som trivs med att vara hög på adrenalin, var jag tveksam. Men Bravo Whisky Golf är inte något konventionellt golfreseföretag. Det är ett lyxreseföretag som specialiserat sig på golf. En mängd olika färdplaner fungerar som utgångspunkter i planerandet av din drömresa. Och om du önskar lägga till lite tid i en tågvagn kan duon schemalägga en paus genom att chartra Royal Scotsman, Belmonds lyxtåg. Med tanke på företagets korta säsong— maj till september — och noggranna flygorganisation, som kan ta veckor att pussla ihop, följt av sex månaders finjustering, tar Ged- des och Johnson bara 12 till 16 grupper, var och en på mellan två och åtta gäster, varje år.

För den som är besatt av golf kan Bravo Whisky Golf skapa resor som till exempel en 2022-bokning där du får spela på 17 banor under 19 dagar i fem länder. En annan plan, som besparar dig 21,5 timmars resa och hoppar till fyra banor utöver det vanliga i Skottland via fyra privata flyg på tre dagar, är en enorm inspirationskälla för gäster som mig, som har ont om tid och uppskattar en whiskyrunda ungefär lika mycket som en runda på banan. De flesta grupper — nästan 90 procent — är par som vill kombinera speltid med insiderupplevelser.

Det krävs en äventyrlig själ för att spela på den, för att inte tala om att ta sig dit.

Geddes eller Johnson, en vältränad 53-åring som håller sig i form genom att vakna i gryningen för att göra qigong, eskorterar personligen varje resesällskap. Den som stannar kvar tar hand om logistiken för att säkerställa att allt från transport av golfklubbor till reservhelikopterflygningar utförs sömlöst. Jag hade turen att ha båda herrarna vid min sida och fick se från första parkett hur de smidigt skiftade aktiviteter utifrån förseningar orsakade av vädret och oväntade pandemibegränsningar.

Geddes instinkter var korrekta, och trots vind och mizzle, en skotsk term för dimma och regn, ger vi oss som planerat av i ett sjöflygplan av modellen Cessna 208 över Loch Lomond. Storbritanniens största sjö sträcker sig över 37 kilometer och för Bravo Whisky Golf fungerar den som deras längsta landningsbana. Vi skulle kunna flyga direkt till Jura, men Ardfins team meddelar att vädret är vått och blåsigt — med en skottes mått är det att likställa med orkan — så vi plaskar ner på stranden av Loch Voil för champagne och fylliga, salta ostron skalade av Tom Lewis, den skallige, fräcke kocken och äga- ren till Monachyle Mhor, en restaurang med rum där Bravo Whisky Golf ibland inkvarterar sina gäster.

Johnson och Geddes är stolta över att lyckas hitta unika boenden. Deras portfölj omfattar klassiker som Bal- moral såväl som relativa nykomlingar, däribland Fife Arms, ett värdshus i högländerna som omgestaltats av ägarna till konstgallerijätten Hauser & Wirth. Men sedan finns det också en nedlagd fyr som varsamt byggts om till flytande lyxhotell, ett slott från 1200-talet och Laudale Estate, en uppköpt fastighet med tio unikt designade rum och ett leksaksfyllt båthus som ligger vid stranden av Morvern-halvön.

Vår plan A hade varit att anlända till Ardfin sent på eftermiddagen för att spela 18 hål. Jag har inga klagomål med vår backupstrategi, som förutom ostronmåltiden på förmiddagen innehåller en potentiell vattenlandning på Tiree för att surfa på de långa, rullande vågorna vid Balevullin Beach och besöka Welan, herrarnas favorittillverkare av ullhattar i Skottland. Men vi bestämmer oss för att stanna kvar på Monachyle Mhor istället och när vi ger oss av ger det ständigt föränderliga ljuset ovanför ett närmast bibliskt intryck. Efter att mizzle-slöjan äntligen lyfts fungerar vårt flyg också som en sightseeingtur i skärgårdens vilda skönhet.

När vår pilot försiktigt landar nära stranden vid Ardfin strax före skymningen, väntar anläggningschefen Willie Macdonald redan med gummibåten för att transportera oss till hotellet. Under hela vår resa verkar en drink vara det bästa botmedlet mot Skottlands fuktiga väder, men för en gångs skull hälsas vi inte med whisky, utan med gin.

Macdonald eskorterar oss in i det glastakstäckta atriet, där Claire Fletcher, en av de tre kvinnliga ägarna till öns sex år gamla gin- destilleri, Lussa, står bakom bardisken. När hon blandar G&T till oss informerar hon oss om de 15 växter — alla insamlade på Jura — som ger Lussa dess distinkta arom och sammetslena finish. Välsmakad hemtorkad viltsalami toppad med finskivade oliver och parmesan ackompanjerar våra saftiga cocktails nästan alltför väl. Lyckligtvis meddelar Macdonald oss att middagen är serverad innan en tredje runda beställs.

Hål elva är en par 4 som slingrar sig från klipptopparna över våtmarkerna och ner till ett litet båthus i strandkanten.

Ardfin är själva sinnebilden för ett skotskt gods, helt i sten och trä, dekorerat med precis rätt blandning av uppstoppade djur och tweed (spunnet på vävstolar på närliggande Islay). Det är den sortens destination som omedelbart får dig att falla in i ett långsammare tempo med sina överdimensionerade eldstäder, ompysslande personal och vidsträckta ägor. Den australiensiske mångmiljonären Greg Coffey — med smeknamnet Trollkarlen från Oz för hans ekonomiska briljans — förvärvade 2010 den 5 000 hektar stora fastigheten och anställde landsmannen och den berömde golfarkitekten Bob Harrison för att tillverka vad vissa kallar den största banan på planeten.

Efter en titt på hans skapelse och dess utmanande geografi, står det omedelbart klart att Harrison designade de 18 hålen för en unik kategori av golfare—mer spännings- sökare än perfektionister. Banan tog sex år att färdigställa och var från början endast tillgänglig via inbjudan. Men Coffeys vision för Ardfin växte bortom golf. Förra året debuterade han med femstjärnigt boende, inklusive den exklusiva tillgången till Jura House, som har nio gästrum, plus tretton rum fyllda med konst och två lägenheter i egendomens tidigare gårdsbyggnader. Gästerna har tillgång till den mycket omtalade golfbanan, men Coffey hoppas att de också kommer för att, precis som han, ta in den karga vildmarken genom att gå på hjortspaning med skogvaktaren Scott Muir, som är född på Jura, eller kajakexpeditioner i viken och kring dess omgivande skär. Vi har dock ett enda mål: golf. Torkskåpet i mitt rum är det första som antyder att jag kommer att spela under en störtskur från sidan under morgondagen. Regnutrustningen som Bravo Whisky Golf tillhandahåller är den andra. ”Om du vill spela golf i Skottland kan du inte vara rädd för lite väder”, säger Johnson. Han har spelat på banan tidigare — en av de många fördelarna med att ha en eskort som också är global paneldeltagare för Golf Digest International — och jag kan känna hans spänning när vi tar oss till vår första utslags- plats. ”Det här är golf-nirvana”, säger han med en suck. Vi är de enda spelarna här ute idag. När jag tar in vildmarken omkring mig — får och hjortar i fjärran, brusande vågor mot klipporna — inser jag att denna plats är något speciellt.

Det distraherande filmlandskapet gör det svårt att fokusera och det här är en bana som kräver koncentration. Med den här vinden och lutningen finns inget utrymme för fel. Det är inte ovanligt att spelare förlorar fem bollar bland ormbunkarna i urtidsstorlek och de tjocka mattorna av ljung, eller nerför de djävulska klipporna. Regnet avtar, men vinden lättar inte när Johnson närmar sig bakre tee på det tionde par 3-hålet. Med ett vanskligt läge uppe på en svindelframkallande klippa som skjuter ut över havet, sträcker sig detta hero shot 160 meter från klippa till klippa. ”Det här är äventyrsgolf”, ropar Johnson in i den tjutande vinden. Den extrema miljön verkar öka hans tävlingsinstinkt. Han sätter skottet och släpper loss en koordinerad knytnävs- och höftskakning som Geddes och jag döper till ”Jura jive”. Men även om vi retas skulle jag nog också dansa om jag hade lyckats med den bedriften.

Det elfte hålet är en utmanande par 4 som slingrar sig från klipptopparna över våtmarkerna och ner till ett litet båthus i strandkanten. Musikentusiaster kanske känner igen platsen där det skotska bandet KLF satte eld på en miljon pund på 1990-talet i konstens namn. Nu är det en bekväm komfortstation där spelare kan värma sig vid elden, återfå fokus och tanka energi med skaldjursplatåer och hjortbiffar. Vi kämpar mot elementen, förlorar mer än fem bollar var och avslutar rundan med trötta ben och röda kinder. Det är utan konkurrens den mest spännande bana jag någonsin har spelat på.

Nästa dag hoppar vi på en färja som tar oss över till Islay på fem minuter. Bara 24 km från Ardfin har en annan multimiljonär, den tidigare BBC-ordförande Gavyn Davies och hans fru baronessan Sue Nye, återskapat Machrie, en av Skottlands ikoniska linksbanor. Den anlades ursprungligen 1891 av den berömde skotske golfaren Willie Campbell, och tvinnade sig in och ut ur vad många beskriver som de vildaste sanddynerna i hela Skottland. Oregerliga knippen av marramgräs som liknade de lurviga huvudena på Highland Cattle dolde både havsutsikten och, till golfarnas frustration, många flaggor.

Den nya designen är lika utmanande, men samtidigt ännu mer förfinad, och även traditionalister måste medge att de nya havslandskapen är bländande. Medan Ardfins bana har för avsikt att skrämma uppmuntrar Machrie till framsteg och nöje. Wee Course, med sex par 3-hål, är till exempel den perfekta miljön för whiskydrivna puttar i solnedgången, där vi en kväll spelar med antika hickoryklubbor. På samma sätt är det renoverade Machrie Hotel motsatsen till Ardfins maskulina vildmarksgård. Baronessan Nye anlitade sin vän, hotellägaren Campbell Gray, för att skapa ett snyggt, 47-rums lanthus som firar golfarvet med hyllor fulla av historiska turneringstroféer och inramade Herm Aubbis- och Gucciscarves med golftema hängande i alla salar. Whisky är ännu mer hyllat än golf på denna sömniga ö, och hotellets restaurang och bar, 18, med passande utsikt över Machries sista hål och Laggan Bay, har flaskor från alla nio av öns destillerier plus många fler. Men som gäst hos Johnson och Geddes tar jag mig till källardörrarna hos prisade producenter som Bowmore, där vi besöker No. 1 Vaults, som sägs vara världens äldsta skotska mognadslager, beläget på stranden till Loch Indaal och Bruichladdich, där originalutrustning från den viktorianska eran, inklusive en mäsktunna på sju ton och sex meter höga långhalsade destillationsapparater som fortfarande används.

I sann Bravo Whisky Golf-anda följs detta vind i håret-äventyr av en formell tillställning: te med en lord.

Ett privatplan tar oss tillbaka till östkusten för att spela våra sista hål på North Berwick West Links, Geddes och Johnsons hemmabana vid havet. Vi får en solig dag med blå himmel och avbryter vårt spel för att ta en avstickare till Ez-Riders, en ny försäljare av elcyklar i det närliggande East Lothian. Tina O’Rourke, den sportiga delägaren, guidar oss på en tur längs den klippiga kusten, förbi ruinerna av Tantallon Castle och ner längs sandstranden i Seacliff. När vi får veta att havet förväntas vara okaraktäristiskt lugnt och eftersom Geddes och Johnson känner till min starka kärlek till vattenaktiviteter, ringer de ett par samtal: Paddleboards från det lokala Ocean Vertical väntar på oss på stranden. Jag tar på mig en A5-millimeters våtdräkt ifall min balans skulle svika mig. Från havet kan jag till fullo ta in den enorma Bass Rock. Skottlands Alcatraz, som sträcker sig cirka 100 meter upp i himlen, ligger bara ett par kilometer utanför kusten och skyddar idag världens största koloni av nordliga havssulor, snövita sjöfåglar med svarta vingar.

I sann Bravo Whisky Golfanda följs detta vind i håret-äventyr av en formell tillställning: te med en lord. Vår bil svänger in på en dold uppfart som tar oss till Broomhall House. Denna 300 år gamla egen- dom är hem åt ättlingarna till kung Robert the Bruce – far till den skotska självständigheten – och är som taget direkt ur Downton Abbey och stängt för allmänheten. Lord Charles Bruce, arvtagare till grevetiteln av Elgin och Kincardine, leder oss in i biblioteket, där hyllor med böcker, inklusive en förstaupplaga av Adam Smiths ”The Theory of Moral Sentiments”, innehåller några av de senaste tre århundradenas bästa idéer. Charles är lika mycket historiker som värd och underhåller min inre historienörd genom att visa upp brev som skickats mellan hans farfar, den nionde earlen av Elgin, som fungerade som statssekreterare för kolonierna, och Winston Churchill, hans undersekreterare vid den tiden. Ett angränsande rum har förvandlats till ett museum som för närvarande visar upp artefakter, såsom en kompass, en musköt och en handskriven resedagbok som tillhört upptäcktsresanden James Bruce av Kinnaird, en kusin till den femte earlen. Charles skulle kunna skämma bort mig i timmar, men Geddes insisterar på att vi inte får komma sent till vår sista avtalade tid.

Det är min sista kväll tillbaka i Edinburgh, och herrarna tar på sig sina finaste tweedkostymer och gör mig hänförd med en lånad vintage-klänning. En förare i en midnattsblå Daimler V8 250 dyker upp för att ta oss med på middag. Bravo, kan man verkligen säga.

Text: Jen Murphy

Foto: Amanda Farnese Heath