Danie Ferreira gick in i väggen i jobbet som verkställande direktör – men skapade en ny tillvaro med egenfinansierade polarexpeditioner. Hans senaste fotoböcker är dokument över hans fascinerande äventyr.
Vissa tar sig igenom en medelålderskris genom att skaffa sig en ny garderob eller kanske en supersportbil. 2013 valde Danie Ferreira, då 49 år och VD på Sydafrikabaserade Urban Brew Studios, istället att förverkliga en gammal dröm som han hade gått och burit på i tre decennier. Ferreira växte upp i subtropiska Sydafrika, men hans liv förändrades för evigt när han som 19-åring blev en av deltagarna i en 14 månaders expedition till Antarktis. Han var en passionerad fotograf och blev förtrollad av det ogästvänliga vinterlandskapet – bländvita fjordar och glaciärer, snöklädda berg.
– De största höjdpunkterna var vandringsturerna inåt land, då vi övernattade långt från expeditionens fartyg.
Den frusna kontinenten liknade ingenting han någonsin tidigare hade upplevt.
– Man blir som förhäxad av hennes skönhet trots att hon kan vara svår att tycka om. Antarktis är en utmanande älskarinna, men man längtar ständigt tillbaka.
Men återseendet skulle komma att dröja. 1987 grundade Ferreira ett TV-produktionsbolag med tre anställda för att betala avgifterna för college, och företaget växte så småningom till en mäktig medieaktör med drygt 400 anställda. Men när han hade hunnit bli 49 år hade 80-timmarsveckorna och det snabbt föränderliga medielandskapet tagit ut sin rätt.
– Jag älskade mitt jobb, men situationen var inte hållbar i längden. Jag gick in i väggen, erkänner han.
Ferreira sålde företaget men kände sig vilse i tillvaron.
– Det var en period i livet där det inte längre handlade om att nå framgångar. Jag behövde en högre mening än karriär och pengar.
Botemedlet? Att ta upp den gamla drömmen och organisera en ny polarexpedition – den här gången mot den norra polen. I mars 2013 slog sig Ferreira ihop med Håvard Svidal, en norsk sjöofficer som han hade lärt känna när han filmade en dokumentär om Sydpolen två år tidigare. Tillsammans färdades de från Norge nordväst till Svalbard och genom Barents hav med ett 60 fots tvåmastat segelfartyg med stålskrov och namnet Bør. Ombord fanns även sex grönländska slädhundar, fartygets kapten, tre mans besättning och ett antal kompisar som hade hängt med för att få uppleva ett äventyr. Månaden mars betydde att det fortfarande rådde full vinter.
Båten råkade ut för grov sjö med vågor som var nästan tio meter höga. Vattnet frös genast till is i kontakt med fartyget och slädhundarna fick panik i sina burar på däck. Svidal var ständigt på vakt på det vilt krängande däcket för att se till att expeditionen säkert skulle nå sitt mål. När Bør stävade in i hamn i Longyearbyen såg hon ut som ett istäckt, hundraårigt spökskepp. Men Ferreira vägrade lyssna på de kritiker som hävdade att det var helt fel årstid för att ge sig ut på en sex dagars båtresa.
– Vi började planera 18 månader i förväg för att vara säkra på att vi hade det rätta fartyget och den rätta besättningen. Vi var väl förberedda.
Jag har utforskat isen sedan 1983, det är min konstform. Jag fångar formerna, färgerna och stämningarna så som de framträder genom ljusets och vädrets skiftningar.
Även årstiden var perfekt vald – den blå säsongen, varje fotografs dröm. Under några timmar vid gryning och skymning badar islandskapet i ett unikt blått ljus. Teamet spenderade en månad åt att utforska Svalbard medan Svidal och hans slädhundar tog sig fram över jungfruliga, obebodda öar. Ferreira filmade alltihop för en dokumentär med titeln ”Ice Dogs”.
– Grönländska slädhundar är djurvärldens motsvarighet till extremt uthålliga elitidrottare. Vi tog bättre hand om hundarna än om oss själva. Om de inte hade haft det bra så hade det varken blivit någon expedition eller någon dokumentärfilm.
Ombord på Bør gällde den enkla regeln: Tala inte om du inte har något att säga som är bättre än tystnaden. Att färdas med båt gjorde det möjligt för teamet att improvisera och kasta ankar lite var som helst, och även att vandra till fots över drivisen i relativ säkerhet från isbjörnar.
– Det finns ett talesätt som säger att båt är den dyraste formen av obekvämt resande, men för oss var det perfekt. Att se snöstormarna från en varm, ombonad kommandobrygga med doften av nybryggt kaffe var helt magiskt.
Ferreiras nästa expedition ägde rum 2016 och gick till östra Grönland där han tillsammans med bland annat Svidal och sin dotter Anna spelade in en andra del av dokumentären ”Ice Dogs”.
Tillsammans med inuitiska jägare färdades de med hundslädar i 28 dagar till bergen i Jameson Land och ner till den södra kusten på en vårjakt för att hitta föda till inuiternas byar. Filmer från den expeditionen och fem andra som Ferreira har genomfört finns att köpa i hans bok i två band, ”Out in the Cold”, distribuerad av Hurtwood i London. En coffee table-skönhet som är en vacker och gripande hyllning till polarregionerna.
– Jag har utforskat isen sedan 1983, det är min konstform. Jag fångar formerna, färgerna och stämningarna så som de framträder genom ljusets och vädrets skiftningar. Varje passerande isberg är som ett konstverk, ett exempel på en evig och oändlig metamorfos.
Idag har Ferreira upptäckt samma metamorfos inom sig själv.
– Jag har insett att livet handlar om tid och upplevelser. Ingen kan veta hur livet kommer att bli, men vi kan kontrollera vad vi vill uppleva längs vägen.
En sista pärla av livsvisdom från del två av dokumentären:
– En dröm förblir bara en dröm ända tills man verkligen beslutar sig för att göra den till verklighet!
Text: Michael Verdon
