Maurizio Fioravanti håller mikromosaikens förlorade konst vid liv i juveler som är mer än vad man ser vid första anblicken.
Långt innan grafiska t-shirts och massproducerade muggar översvämmade souvenirmarknaden var mikromosaiken det ursprungliga måste ha-minnet att ta hem från Italien. Det började under 1700-talet när några företagsamma mosaikkonstnärer anställda av Vatikanen insåg att många aristokrater som var ute på sin grand tour, däribland Napoleon och Katarina den stora, var beredda att betala enorma summor för miniatyrreproduktioner av mosaikmästerverken i de påvliga samlingarna – ett slags protofoto. Under århundradena som gått har dessa skickliga utövare nästan försvunnit och mikromosaikerna har blivit en sällsynthet som sällan ses utanför antikaffärerna.
Maurizio Fioravanti växte upp i Rom, där han samlade gamla marmorbitar och lekte med tanken att utforma dem till småskaliga konstverk. Trettio år senare är han en av de få nutida mikromosaikerna. Fioravanti är helt självlärd och kombinerar gammaldags tekniker med banbrytande material för Vamguard, en smyckeskollektion som han lanserade 2015. På grund av det noggranna arbete han lägger ner på varje design skapar Fioravanti färre än tio föremål varje år — vilket gör hans mosaik mer värdefull än många ädelstenar.
DEN STORA IDÉN
Fioravanti börjar på ritbordet i sin studio i staden. Innan han vet vilken typ av smycke han ska göra skapar han ofta en grov skiss av scenen som han föreställer sig för mosaikelementet. Även om han tänker som en juvelerare, säger Fioravanti, “För mig är magisk realism det viktigaste”, när det gäller konsten.
BIROLLSINNEHAVARNA
När hans vision har tagit form, experimenterar Fioravanti med material för att komplettera mosaiken. Han parar ofta ihop det gamla hantverket med tydligt moderna metaller, som titan, kolfiber eller till och med kirurgiskt stål. Han utarbetar en teknisk skiss av designen och beskriver hur de mest komplexa mekaniska delarna kan konstrueras till ett tredimensionellt smycke.
EN KVINNAS HAND
Vamguard grundades tillsammans med Virginie Torroni, en Genève- baserad ädelstenshandlare. Fioravanti konsulterar henne om vilka stenar som ska användas och hur designen tilltalar kvinnor. “Efter krocktestet” för att hitta rätt monteringsmaterial säger Fioravanti, “kommer Virginie-testet.”
DAGS ATT LIMMA
Eftersom varje mosaik monteras på olika metaller kräver var och en ett unikt lim. Fioravanti experimenterar med sina egna sammansättningar för att säkerställa att de minsta plattorna sitter säkert på plats under flera generationer framåt.
MER ÄN REGNBÅGEN
De små plattor, eller tesserae, som utgör varje mosaik börjar som skivor av mineralrikt, ogenomskinligt glas som Fioravanti färgar in och bränner. Att bestämma paletten för varje design är ett avgörande steg, eftersom nyanserna i färgerna är det Fioravanti använder för att skapa illusioner av ljus och skugga. Som han säger, “Jag målar med mina tesserae som pensel.”
BIT FÖR BIT
Glasskivorna skärs för hand till enskilda plattor som varierar i storlek från 3 mm till en tiondels mm i tjocklek. Fioravanti gör tesserae i former och storlekar som är specifika för den design han skapar — som morrhåren på en katt eller krönet av en våg. En mosaik kan 4 kräva tusentals enskilda plattor.
ISCENSÄTTNING
Fioravanti introducerade konsten att skapa mikromosaik på böjda ytor. Eftersom hans mosaiker måste kunna följa konturerna på en handled eller dingla från ett öra, använder sig Fioravanti ofta av sin arkitekturbakgrund när han bygger ramen där plattorna ska placeras.
STADIG PÅ HANDEN
När konstnären lägger in mosaiken är de främsta verktygen “mycket små tänger och ett enormt tålamod”. Han börjar med det mest kritiska elementet i en design, som pupillen i ett öga, och bygger vidare därifrån. Processen tar allt från tre månader till tre år. “När man arbetar på en centimeterstor yta förlorar man känslan för tid”, säger han.
GLÄNSANDE
Den färdiga mosaiken poleras till en sammetslen finish och överlämnas till närliggande guldsmeder som Fioravanti samarbetar med om sättning av ädelstenarna och konstruktionen av det färdiga smycket. Arbetet görs med kärlek. “För mig”, säger Fioravanti, “är normala smycken vackra men tråkiga.”
Text: Kareem Rashed Foto: Maurizio Cogliandro
