Grova armringar, gigantiska hängen och en ständig attityd. Dagens hippaste smycken tillverkades under ”The Me Decade”.
– Guldkedja med hänge från Bvlgari med gula och blå safirer, agater, citriner och diamanter från cirka 1972.
– Armband och örhängen i guld från Aldo Cipullo for Cartier.
– Sex armband från Peretti och klocka Serpenti Tubogas i guld från Bvlgari, 1974.
– Juveldesigner Elsa Peretti 1973 med sitt skärp i silver, Snake Silver Chain, och armbandet Split Bone Cuff.
Listan över modetrender från 1970-talet vi gärna vill glömma är lång – som till exempel mjukisdressar och ankelhöga platåboots – men den tidens smycken är en helt annan historia. Skulpturala och dramatiska, ibland nyckfullt popkonstinspirerade. Den formgivningen är nu inne i en andra blomning.
Orsakerna till att ”The Me Decade” trendar är många. När de antika diamanterna från europeiska kungligheter och det bästa från art déco-perioden får rubriker för sina glittriga provenienser och mångmiljonpriser på auktioner blir överdådet, och den (relativa) tillgängligheten för juveler skapade för 40 – 50 år sedan tilltalande förvärv för nyblivna samlare. De är också väldigt mycket lättare att matcha till en vardagsgarderob än ett rivière- halsband eller ett diamantdiadem. Sedan verkar dagens tidsanda ligga för 1970-talet. De senaste släppen av handböcker i telefonkatalogsstorlek om ledande smyckesdesigners från tiden som Aldo Cipullo (1942–1984) och Andrew Grima (1921–2007), har landat på många soffbord under det senaste året. Och medvetenheten om Elsa Peretti – känd för sitt långa samarbete med Tiffany & Co. som började 1974 – fick en popkulturell push i och med Netflix-serien Halston som började streamas bara några månader efter att hon gick bort i mars. Peretti var dessutom Halstons vän och musa. Och att utställningen på Cincinnati Art Museum, Simply Brilliant (dec 2021 – feb 2022): Artist-Jewelers of the 1960s and 1970s, visar kända namn som Boucheron, Cartier och Bvlgari samt flera mindre kända juvelerare är ett ytterligare ett bevis på intresset.
1970-talets juveler visar på en stor förändring från de som kom tidigare, enligt Catharine Becket, chef för försäljningen av juveler på Sotheby’s.
– På 1960-talet låg tonvikten på ädelstenar, de tre stora – rubin, smaragd, safir – men från slutet av 1960-talet till 1970-talet var det mer ett utforskande av det som då kallades halvädelstenar som till exempel ametister och turmaliner, förklarar hon.
– Istället för smycken med mycket formalitet började de innehålla gult guld, gamla former, abstraktion, textur och en mycket ”groovy” estetik, tillägger hon.
Sotheby’s aprilauktion med samlingen efter den bortgångna affärskvinnan och filantropen Michelle Smith innehöll en serie 1970-tals-juveler och budgivningen blev tuff, särskilt för lotterna som innehöll Van Cleef & Arpels-smycken. Ett långt halsband av guld med odlade pärlor och diamanter från huset såldes för 2 268 000 kronor vilket var mer än fem gånger utropet. Ett par creoler från samma tillverkare gick också fem gånger över utrop och priset blev 250 480 kronor.
– Priserna var extraordinära och visar på styrkan i den perioden. Kunderna brinner för detta område och många av dem är yngre, kvinnor i 30-, 40- och 50-årsåldern, säger Becket.
Ändå är dessa höga priser snarare undantag än regel (jämfört med eftertraktade art déco-smycken), delvis beroende på att 1970-talet sammanföll med vågen av kvinnor som gick ut på arbetsmarknaden och köpte sina egna smycken.
– Många av dessa juveler var föremål som de hade råd med, konstaterar Becket.
Jill Heller, en New York-baserad återförsäljare och konsult med privata kunder som Rihanna och Alicia Keys, ser 70-talets utseende som både lockande och lätt att relatera till.
– Det är feminint, sexigt och relevant idag. Jag gillar viktorianska smycken, men en del av dem är lite gammaldags. Med 70-talssmycken känns det nästan som om de vore tillverkade idag. Flera juvelerare tar inspiration från decenniet. Till exempel Pomellato med knutmotiv och ringar som innehåller stora halvädelstenar som topas och citronkvarts, Bvlgari Monete-kollektionens halsband med antika mynt, Henry Dunays texturerade guldjuveler och David Webbs manschett- knappar med djurhuvuden i emalj och guld är några av de mest eftertraktade formgivningarna från perioden. Det är för generationerna som missade sista dagarna av disco-eran som dessa smyckens dragningskraft är som starkast. Min 19-åriga dotter älskar designen, säger hon.
Tiina Smith, rektor för ett smyckegalleri i Boston, har också noterat en tydlig generationsfaktor.
– Döttrarna till kvinnorna som ursprungligen bar smyckena på 1970-talet har upptäckt dem när de blivit myndiga. Att se de smycken din mamma bar när du var liten blir romantiskt och nostalgiskt när du blir äldre, säger Smith.
Smiths utbud av flashback-framkallande smycken innehåller kända namn men också några ännu inte berömda designers, som Norman Teufel, vars lekfulla, kinetiska pjäser (tänk guldringar med rörelse som påminner om en snurra) representerar en mängd av bijouterier från tiden som då var underskattade. Bland de välkända namnen är inte alla smycken lika efterfrågade av seriösa samlare, säger återförsäljaren Dana Kraus, som specialiserat sig på unika 1900-talssmycken på DKF Estate Jewelry.
– Om du är samlare vill du ha objekt som är svåra att hitta. Till exempel gjorde Elsa Peretti smycken åt sina vänner och till Halston. De är sällsynta och inte massproducerade vilket gör dem speciella. En erfaren återförsäljare vet, säger Kraus.
Det är inte bara enskilda samlare som är på jakt. Varumärkena är ofta ute på marknaden för att söka efter sina egna juveler. Bvlgari till exempel, under ledning av Lucia Boscaini, varumärkes- och kulturarvskurator, förvärvar mellan 40 och 60 av sina vintagepjäser varje år som de införlivar i sin samling. Genom både auktioner och privatförsäljning letar Boscaini föremål som bäst speglar Bulgariens estetik. Juveler skapade på 1970-talet är bland hennes främsta m¨ål. Dessa smycken visar på det romerska företagets historia och är en resturs för museiutställningar, utlån för röda mattan och forskning för det kreativa teamet.
– Halsband från Aldo Cipullo’s med aventurine quartz, onyx och malakit, sålt på Sotheby’s för 56 800 kronor. Halsband Gold Arrow från Van Cleef & Arpels, Radiator ring från David Webb Radiator, armband Aldo Cipullo’s Love och Juste un Clou ur höstkollektionen 1971 Cartier.
– De är väldigt representativa för vår stil, vår ikoniska inspiration. En vändpunkt i historien om vår konstnärliga utveckling. Det var ett decennium av experiment med motiv och material, med inspiration från pop- konst till Fjärran östern. Juvelerna, i synnerhet halsbanden med långa kedjor och överdådiga hängen, blev ganska stora, vilket speglar den periodens hippiemode. Både high jewellery och design från smyckekollektionerna är av intresse för oss. Den perioden har en signatur – bingo! säger Mascetti.
– Men jag tycker inte man ska vara besatt av en signatur. Om du har en begränsad budget är mitt råd: istället för att köpa något litet med ett stort namn, köp bra design och ett snyggt utseende av någon anonym. Vem vet? Om tio år kanske du vet som gjort det.
Det är vad som hände i fallet med den New York-baserade designern Julie Simpson, som har samlat på smycken från 1960- och 1970-talen i 15 år. I början var konkurrensen inget problem, och priserna inte höga.
De är feminina, sexiga och relevanta idag. Jag gillar viktorianska juveler trots att de ibland kan vara lite omoderna.
Jag kom på mig själv att dras till smycken från perioden och kunde köpa några för mindre än guldvärdet för 10 år sedan. Ingen ville ha dom, minns hon.
Några av hennes värdefulla fynd är ett mångfärgat David Webb-hänge med ädelstenar och guld och ett dubbelsidigt Cartier stjärnhänge som representerar hennes stjärntecken Skytten, plus smycken från konstjuvelerare som Andrew Grima och Gilbert Albert, som båda var kända för djärva och skulpturaldesign.
– Jag gillar stora saker. De måste vara vackert gjorda och bekväma. Jag kan bara bära ett plagg, och göra ett statement. Jag kan bära ett snyggt armband med ett par jeans, och när jag gör det kommer ingen annan att bära samma sak, säger Simpson.
Hennes kunnande baserar sig på kunskap.
– Jag har varit guldsmed, så jag har förståelse för hur saker tillverkas och blev intresserad av smyckena eftersom kvaliteten är så hög. Det känns så bra att bära dem.
Det finns inget substitut för juveler som har sin egen historia. Samtida pjäser som tar inspiration från 70-talets design är inget för Simpson.
– Det finns så mycket copycat-smycken där ute. Jag vill ha något unikt som inte görs längre, säger hon.
Text: Tanya Dukes Illustrationer: Jackie Parsons
